VÄRLDSHORISONT. Världen behöver ett nytt förhållningssätt till fred. Genom att bevara freden och förhindra väpnad konflikt sparar man enormt mycket pengar och undviker samtidigt mänskligt lidande. Och det är mycket lättare att agera förebyggande under fredstid än att försöka stoppa en konflikt när den väl brutit ut. Dessa insikter ligger till grund för ett nytt fokus på konfliktförebyggande inom FN. Samtidigt belyser de hur grundläggande och nödvändigt det är att investera i utveckling.

När António Guterres i januari 2017 tillträdde som FN:s generalsekreterare gjorde han tidigt klart att världssamfundet måste ändra sitt förhållningssätt till krig och fred. ”Vi spenderar väldigt mycket mer tid och resurser på att hantera kriser än vi gör på att förhindra dem. Det pris människor betalar är alldeles för högt. Vi behöver en helt ny approach”, sa Guterres när han för första gången talade i FN:s säkerhetsråd i rollen som generalsekreterare.

Sedan dess har han fortsatt att gång på gång lyfta frågan om konfliktförebyggande och hållbar fred (”sustaining peace”), bl a när han besökte Sverige i slutet av april och höll den s k Dag Hammarskjöld-föreläsningen i Uppsala. FN har även inlett ett nytt samarbete med Världsbanken för att belysa de ekonomiska konsekvenserna av krig. Enligt en studie som presenterades i Stockholm i mars kan satsningar på konfliktförebyggande åtgärder innebära besparingar på mellan 5 och 70 miljarder dollar per år.

Trygga och drägliga liv

I länder där det råder fred talas det om konfliktförebyggande (”prevention”) medan länder där det nyligen varit krig behöver s k fredsbyggande insatser (”peacebuilding”). I båda fallen handlar det om att se till att det finns institutioner och processer som säkerställer att människors rättigheter respekteras och att de kan leva trygga och drägliga liv.

Mervärdet med att satsa på att bygga fredliga och inkluderande samhällen – som mål 16 i Agenda 2030 handlar om – är mycket stort. Om man jobbar med att t ex garantera mänskliga rättigheter, jämställdhet och jämlikhet, skapa inkluderande institutioner och motverka korruption, så stärker dessa insatser hela samhället som blir mer harmoniskt, fredligt och välmående. Det blir bättre både på en övergripande nivå och på individnivå; människor är trygga och har rättigheter.

Johannes Oljelund är utrikesråd på Utrikesdepartementet med inriktning på utvecklingssamarbete. Han har nyligen utsetts till ledamot i den rådgivande styrelsen för FN:s fond för fredsbyggande (Peacebuilding Fund, PBF). Fonden, som inrättades 2005, ger i dagsläget stöd till fredsbyggande insatser i ett 40-tal konfliktområden.

– Generalsekreteraren har satt fredsbyggande och konfliktförebyggande i centrum för hela diskussionen om FN-reformer och om FN:s sätt att arbeta. Det finns ett klart fokus idag på de här frågorna och en större vilja att ta i konfliktfrågor – både för att förhindra att konflikter bryter ut och för att förhindra återfall i konflikter, säger han.

– Ett uttryck för detta är att Guterres har satt ett sorts mål för PBF där han vill att den ska öka sin utbetalningskapacitet till 500 miljoner dollar per år. Det är en mycket substantiell höjning om man betänker att fonden betalade ut 60 miljoner dollar 2016 och 145 miljoner dollar 2017.

En aktör av många

Trots sitt engagemang i FN:s fond för fredsbyggande är Johannes Oljelund noga med att framhålla att den bara är en aktör av många i FN-systemet som jobbar med insatser som kan betecknas som fredsbyggande och konfliktförebyggande.

– Som exempel kan nämnas FN:s utvecklingsprogram UNDP som betecknas som ett konfliktförebyggande program. Frågan är inbyggd som en grundbult i hela FN-organisationen och får nu ökad uppmärksamhet. Och ser man till de olika delarna i Agenda 2030 så är det verkligen en agenda för konfliktförebyggande och fredsbyggande!

I princip kan man se allt utvecklingsarbete som konfliktförebyggande, menar Johannes Oljelund vidare, eftersom det bidrar till att skapa välmående och fredliga samhällen. Han får medhåll i den analysen av Jens Petersson, Svenska FN-förbundets biträdande generalsekreterare.

– Enligt min mening har det mesta som görs med biståndsmedel en konfliktförebyggande dimension. Ju fler barn som får vettig utbildning, desto mindre risk att de kan lockas att bruka våld på fel sätt. Ju fler som går mätta, desto färre anledningar att bråka om de förnödenheter som finns, o s v, säger han.

Mot den bakgrunden är det ett ”oerhört svek” att de rika länderna inte lägger en större del av sina pengar på bistånd, fortsätter Jens Petersson.

– Under snart ett halvt sekel har världssamfundet uppmanat världens rikare länder att använda 0,7 procent av sin bruttonationalinkomst, BNI, till bistånd. Men endast sex av dem når upp till det målet: Sverige, Norge, Luxemburg, Danmark, Nederländerna och Storbritannien.

– Om man kunde få till stånd det lyftet, och få de länder som inte når 0,7 procent att skärpa sig, så skulle stora pengar frigöras för biståndsinsatser som kan förebygga väpnade konflikter, säger han.

Få står upp för skyldighet att skydda

Ytterligare ett svek från världssamfundet är det faktum att alltför få länder i dagsläget står upp till försvar för principen skyldighet att skydda (Responsibility to Protect, R2P), fortsätter Jens Petersson. R2P antogs i FN 2005 i syfte att skydda utsatta civila mot allvarliga folkrättsbrott. Enligt denna princip ska möjligheterna att förebygga och därmed avvärja brott alltid uttömmas innan mer inkräktande och tvingande åtgärder övervägs. Men trots att förebyggande arbete ursprungligen lyftes fram som den viktigaste delen av principen verkar detta ha kommit helt i skymundan i debatten.

Svenska FN-förbundet har länge jobbat med att belysa och stödja R2P. Nu när konfliktförebyggande och fredsbyggande seglar upp som centrala frågor på FN:s agenda kan det vara läge att påminna om kopplingarna mellan dessa frågor och R2P, menar Jens Petersson.

– Vid det historiska toppmötet i FN 2005 enades världens länder både om skyldighet att skydda och om att skapa en fredsbyggande kommission (Peacebuilding Commission, PBC) med tillhörande fond (PBF). En anledning till att man kunde enas om R2P, trots att principen delvis sågs som ett hot mot länders suveränitet, var att den ingick i ett paket där man skapade fredsbyggande fonden och utsatta länder alltså lovades nya pengar och insatser för att förebygga våld, säger han.

Återskapa stöd

Tror du att man kan börja prata mer om skyldighet att skydda igen och återskapa ett stöd för principen om man kraftigt ökar olika fredsbyggande insatser?

– Ja, om det togs ett omtag och nysatsades på PBF så skulle det kunna ge hela R2P-paketet den kraft det hade från början, säger Jens Petersson.

– Men det kräver också att de som arbetar med fredsbyggande och konfliktförebyggande själva vågar använda R2P som etikett för sina insatser. Då får vi den sammanhängande tankegång om hur världen ska kunna hantera konflikter som R2P-begreppet var tänkt att vara.

Text: AnnaLena Karlsson Andrews
Foto: UNHCR/Frederic Noy

_______

Denna text är hämtad från Svenska FN-förbundets tidning Världshorisont (nr 2 2018).

Bli medlem eller prenumerera för att få Världshorisont i brevlådan! Tidningen ingår som förmån för FN-förbundets medlemmar. För prenumeration (230 kr per år) kontakta redaktör AnnaLena Karlsson Andrews.