Nils Daag var svensk ambassadör i Wien 2011-2015. Här berättar han om de viktigaste Wien-baserade FN-organisationerna och utvecklar sina tankar kring Sveriges relation till FN.

Wienfilharmonikerna inledde årets nyårskonsert med FN-marschen av Robert Stolz. Hundratals miljoner TV-tittare i drygt fyrtio länder kunde se FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon i hederslogen tillsammans med Österrikes presidentHeinz Fischer. En perfekt symbol för Wiens ställning som, jämte Nairobi, den tredje stora FN-staden efter New York och Genève.

Den legendariske österrikiske politikern Bruno Kreisky spelade en central roll i etableringen av FN-högkvarteret i den österrikiska huvudstaden. För en något äldre generation är Kreisky välkänd för sitt nära samarbete med Olof Palme. Tillsammans med Willy Brandt bildade de ett mäktigt socialdemokratiskt triumvirat. Detta var en naturlig följd av bägges exil i Sverige under andra världskriget. Kreisky hade också en hög profil i Mellanöstern-frågan.

Bruno Kreiskys bestående bidrag till internationell säkerhet och utveckling blev att göra Wien till ett centrum för internationell dialog. En naturlig mötesplats för världens ledare. Det var här President Kennedy träffade den sovjetiske ledaren Chrusjtjov efter Kuba-krisen. Initiativet syftade också till att tydliggöra Österrikes neutrala, men aktiva, internationella profil sedan landet genom statsfördraget 1955, efter tio års ockupation av andra världskrigets segrarmakter, återfått sin fulla självständighet.

Det finns idag ett 40-tal internationella organisationer i Wien. OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, har under det senaste året fått mycket publicitet i samband med Ryssland/Ukraina-krisen. Men den helt dominerande organisationen i staden är FN. I det modernistiska ”UNO City” vid Donaus strand arbetar över 4 000 internationella tjänstemän. Många av multiorganen i Wien har en direkt eller indirekt bäring på Agenda 2030 och de nya globala målen för hållbar utveckling.

Deras verksamhet handlar framför allt om nedrustning och utveckling. Budgetarna är i sammanhanget relativt begränsade, men effekten av insatserna är ofta mycket stora. Mer specifikt hanteras nedrustning, icke-spridning av kärnvapen, gränsöverskridande brottslighet, industriell utveckling samt energi- och klimatfrågor. Nedan följer en kort genomgång av de viktigaste Wien-baserade FN-organisationerna och Sveriges engagemang i dessa.

IAEA

Den viktigaste uppgiften för Sverige i Wien under senare år har varit styrelseuppdraget i det internationella atomenerigiorganet IAEA (International Atomic Energy Agency) mellan 2011 och 2014. Kärnkraftsolyckan i Fukushima och förhandlingarna med Iran satte sin prägel på perioden. Sverige har traditionellt en stark ställning i organisationen. Under totalt 36 år (1961-1997) var generaldirektören svensk. Först Sigvard Eklund och sedan Hans Blix. Den japanske generaldirektören Amano besökte Sverige i juni 2014 för att studera slutförvaring av kärnbränsle eftersom Sverige, tillsammans med Finland och Frankrike, är världsledande på området. IAEA:s arbete för att utnyttja kärnteknologi i utvecklingssamarbetet utgör en växande andel av verksamheten. Det handlar om att diagnostisera sjukdomar som Ebola, behandla cancer, bekämpa skadeinsekter samt spåra underjordiska vattendepåer. IAEA är alltså långt mer än den gängse bilden av ”nukleär vakthund”. Detta sagt utan att på något sätt förringa organisationens helt centrala uppgifter som handlar om säkerhet och övervakning för att tillse att kärnteknologi endast används för fredliga syften . Ett uttalat mål är just att främja kärnenergins fredliga användning, ”Atoms for Peace” för att citera USA:s tidigare president Eisenhower. Detta uppfattas naturligtvis som kontroversiellt bland kärnkraftsmotståndarna.

CTBT

Kontoret för provstoppsavtalet CTBT (Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty) ligger också i Wien. Sverige har alltid varit en stark tillskyndare av avtalet som är en barriär mot nya kärnvapenstater och försvårar utvecklingen av mer avancerade kärnvapen. Det har snart gått tjugo år sedan avtalet undertecknades men det har ännu inte formellt trätt i kraft. Först måste det ratificeras av vissa namngivna stater med kärnvapen eller kapacitet att utveckla dem. Idag återstår åtta sådana. Två stater utses regelmässigt för att främja ratifikationen. Sverige och Mexiko hade denna uppgift 2011-2013. En viktig framgång under perioden var Indonesiens ratifikation. Trots att avtalet inte formellt trätt i kraft måste CTBT betraktas som en stor framgång. Kärnvapenproven har i det närmaste upphört. Under 2000-talet har endast Nordkorea utfört sprängningar och har då mötts av globala fördömanden och resolutioner i FN:s säkerhetsråd. Ett utbyggt globalt system med 300 övervakningsstationer kan idag spåra alla slags provsprängningar. Stationerna ger också förvarning beträffande farliga väderfenomen. Svensk teknologi spelar en viktig roll i sammanhanget. Det så kallade SAUNA-systemet installeras vid många stationer och ska också användas vid inspektioner i fält.

ANDRA NEDRUSTNINGSAKTÖRER

Utmärkande för arbetet i Wien på nedrustningsområdet är den praktiska och operativa inriktningen. Utöver IAEA och CTBT finns där aktörer som Wassenaar (som förhindrar spridning av civil teknologi som även kan brukas militärt), COPUOS (rymdfrågor), HCOC (ballistiska missiler) och Nuclear Suppliers Group.

UTVECKLINGSAKTÖRER

På utvecklingssidan finns bland annat FN:s kontor för narkotikakontroll och förebyggande av brott UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime). UNODC granskar och stödjer efterlevnaden av FN:s konventioner inom narkotikabekämpning, terrorism, människohandel, korruption och gränsöverskridande brottslighet, faktorer som är avgörande för en stabil och säker samhällsutveckling i fattiga länder. Organisationen arbetar långsiktigt med att stärka institutioner i stater där rättsväsendet är svagt utvecklat. Sverige har under de senaste decennierna varit en av UNODC:s främsta givare men bidraget har successivt minskat.

Ett annat utvecklingsorgan i Wien är FN:s organ för industriell utveckling UNIDO (United Nations Industrial Development Organization). Verksamheten handlar om tekniskt bistånd och policyrådgivning för industriproduktion och internationell handel. Man samarbetar nära med näringslivet. Inriktningen idag är fattigdomsbekämpning genom hållbar tillväxt och grön industri. Sverige har på senare år gett låg prioritet åt UNIDO trots att vi genom SIDA är det EU-land som ger störst bidrag. Det ringa politiska intresset kan förvåna mot bakgrund av både den klimatsmarta inriktningen och möjligheterna att skapa sysselsättning. Den stora flyktingvågen från Afrika handlar förvisso om krig och terror, men är också i hög grad betingad av bristen på sysselsättning för den snabbt växande befolkningen, inte minst i storstäderna. Arbetslösa unga män är som bekant också en viktig rekryteringsgrund för terroristorganisationer.

Sustainable Energy for All, SE4All, är ett initiativ från FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och har nära koppling till UNIDO. Initiativet har nu permanentats och i september 2015 beslutade man att förlägga sekretariatet för den nya organisationen i Wien. Rachel Kyte från Australien har utsetts till chef och är samtidigt FN:s särskilda sändebud för hållbar energi åt alla. SE4All kan i bästa fall bli ett viktigt komplement till arbetet inom andra organisationer genom att förmedla och säkerställa tillgång till förnybar energi.

SVERIGE OCH FN

FN:s verksamhet i Wien är således i hög grad i linje med svenska prioriteringar inom såväl utrikes- och säkerhetspolitiken som utvecklingspolitiken. Den svenska regeringen ger högsta prioritet åt FN, både generellt och med anledning av kandidaturen till säkerhetsrådet för perioden 2017-2018. Detta känns desto mer angeläget då Sverige långsiktigt förlorat i inflytande trots att vi förblir både en viktig finansiär och en varm förespråkare av reformer och effektivisering. För närvarande är vi faktiskt den sjätte största bidragsgivaren till FN-systemet.

Till viss del är vårt minskande inflytande en naturlig följd av att medlemskretsen ökat. Inte minst stormakter från det södra halvklotet tar alltmer plats. Ett ytterligare handikapp är att vi under senare år inte ägnat lika mycket tid och kraft åt att driva svenska kandidaturer.

Allt färre svenskar arbetar också inom världsorganisationen. Detta gäller särskilt chefsnivån. Kunskaper och erfarenheter av hur systemet fungerar spelar självfallet en stor roll när man vill utöva inflytande. Jämställda svenskar verkar ha svårt att finna sig tillrätta i hierarkiskt präglande internationella organisationer. För att anknyta till den feministiska utrikespolitiken så måste vår strävan vara att få till stånd en bättre genderbalans i sekretariaten. Vid IAEA:s och UNODC:s styrelsemöten är det slipsarna som dominerar på podiet. Familjefientliga arbetstider, löneskillnader och svårigheter att ta ut föräldraledighet bildar glastak som kvinnliga tjänstemän har svårt att slå hål på. En bättre genderbalans bidrar till att sänka och på sikt riva dessa hinder.

Det kan slutligen noteras att svenska företag inte tillhör de mest aktiva vad gäller upphandling via FN-systemet. Detta trots att flera av organen i Wien har behov som stämmer väl överens med det svenska näringslivets högteknologiska profil. Processen ses ofta som alltför byråkratisk och därför inte mödan värd. Men FN-systemet är världens största upphandlare. Det rör sig om årliga belopp i storleksordningen USD 15 miljarder. Här finns således en oerhörd potential som borde kunna utnyttjas bättre. Men det kräver långsiktiga satsningar, inte bara poliskt utan också genom ständiga kontakter på den operativa tekniska nivån.

Efter drygt fyra år i Wien är jag övertygad om att det finns utrymme för ytterligare svenska insatser på alla de områden som behandlats i denna artikel. Det gäller såväl det konkreta arbetet med nedrustning och utveckling som främjandet av svenska kandidaturer och värderingar.

Nils Daag, Sveriges Ambassadör i Wien 2011-2015

Porträttfoto: Johan Oedmann