Att jag skriver denna text är ett tydligt exempel på att förändringen pågår. Det faktum att jag, en ung svart kvinna, just nu har en plattform där jag får dela med mig av mina tankar, känslor och upplevelser är viktigt. Representation är en av de viktigaste faktorerna i hur vi gemensamt kan bryta rasistiska mönster och skapa nya berättelser. Även om jag inte representerar alla svarta kvinnor i Sverige eller i världen bidrar jag genom att vara aktiv i Svenska FN-förbundet till representation av en grupp som sällan annars får synas i samhället. Genom att jag som svart ung kvinna har en plattform där jag tar plats hoppas jag kunna bidra till att fler får utrymme att göra sina röster hörda.

När jag i februari landade i Dar es Salaam för att praktisera på FN-förbundet i Tanzania insåg jag att jag för första gången skulle bo i ett land där min hudfärg och min kultur är normen. Tanken på att äntligen få lägga min aktivism på hyllan gjorde mig upprymd och jag såg fram emot att för en gångs skull inte bli bemött som en svart kvinna, utan att äntligen bara få vara en i mängden. Men redan under mitt första dygn i Tanzania möttes jag av internaliserad rasism. I en postkolonial värld där vithetsnormen dominerar handlar internaliserad rasism om hur grupper som blir utsatta för rasism till slut accepterar den rasistiska uppfattningen om sig själva och börjar agera därefter. Även i ett afrikanskt land ser jag hur vithetsnormen beundras i allt från reklam för hudblekningsprodukter, till småbarn som låtsas att de inte talar swahili utan envisas med att bara prata engelska. Engelska, som är ett språk som främst talas av vita, framställs i vissa kretsar som ett mer respekterat språk än swahili som främst talas av svarta. Trots att jag har samma hudfärg som majoriteten av människorna i landet så är den internaliserade rasismen så djupt inrotad att jag ibland får ett sämre bemötande än vad mina icke svarta vänner här får.

Tanken på att människor utsätter sin hy för farliga kemiska produkter, att barn skäms för att tala sina inhemska språk och det faktum att ljusare hy ger bättre service har satt sina spår i mig. Internaliserad rasism finns även i europeiska samhällen men att stöta på det i ett afrikanskt land fick mig att inse att jag inte kan lägga den antirasistiska kampen på hyllan riktigt än.

Jag tror att mänskliga rättigheter är en grundfaktor för att vi ska kunna uppfylla Agenda 2030 och de globala målen. Självklart är nationella lagar och internationella konventioner nödvändiga men om människors liv fortsätter att värderas olika i praktiken blir de juridiska verktygen otillräckliga. I Sverige har vi kommit en bra bit i arbetet mot rasdiskriminering men likt många andra länder har även vi en lång bit kvar.

Den 21 mars är det FN:s internationella dag för avskaffandet av rasdiskriminering. En viktig dag som får mig att funderar över hur vi ska kunna motverka rasism, fördomar och det omedvetna självhat som internaliserad rasism för med sig. Och jag tänker att representation är nyckeln. Tillsammans kan vi skapa utrymme och respekt för marginaliserade grupper och gemensamt krossa fördomar och rasism.

Jane-Ange Musekura
Internationell praktikant i Tanzania