Nu har guppiga resor med bajaji (en trehjulig taxi), friterad mat och kortare dialoger på swahili blivit vardag för mig. Dar es Salaam – fridens hus på arabiska – är en häftig plats på många sätt och vis. Här lever folk från olika religioner, etniska grupper och samhällsklasser tillsammans på ett fridfullt och integrerat sätt.

Att vistas i en så ung demokrati som Tanzania (självständigt 1961) ger mig perspektiv på hur långt Sverige egentligen har kommit med sitt flerpartisystem och grundläggande mänskliga rättigheter – sådant jag annars lätt tar för givet. Det politiska styret, med landets femte president John Magufuli i spetsen, är ständigt ett hett debattämne och utvecklingen tycks vara på gott och ont. Även fast gratis grundskoleutbildning möjliggjorts så är kvaliteten svår att säkerställa och flickor som blir gravida är inte välkomna tillbaka till skolan, exempelvis.

Magufuli, som har en bakgrund som ingenjör, satsar emellertid stenhårt på att utveckla infrastrukturen i landet, vilket glädjer många. Dock så har de flesta en tveksam inställning till den nuvarande regimen. Detta eftersom reformer av skattesystemet tar bort de informella ekonomierna i landet, vilket leder till att folk på gatan har mindre pengar i fickan nu i jämförelse med under den förre presidenten Jakaya Kikwete. De socioekonomiska omställningarna tar tid, och i kombination med korruption, dröjer utvecklingen dessvärre.

Trots att vardagen för människorna här på många sätt är ansträngd med fattigdom, hög arbetslöshet och ohälsosamma levnadsvillkor så finns det alltid en skön inställning till livet som jag sällan tycker mig se i väst. Alla är pratglada och nyfikna på varför jag kommit just hit. Att gestikulera och hälsa på mötande med en ”tumme upp” istället för ett verbalt hej får jag räkna med under en promenad. Som ”mzungu” (västerlänning) går det inte att komma undan uppmärksamheten.

Stadens närhet till havet är fantastisk och det är där jag spenderar mycket av min fritid. Även fast de flesta här inte kan simma så umgås familjer på stränderna och lokala strandklubbar spelar levande musik på kvällarna. En av mina favoritställen är en takbar som heter Akira och som har en fantastisk vy över indiska oceanen.

När det kommer till civilsamhället har det inte mycket att säga till om rent politiskt, vilket försvårar arbetet med Agenda 2030. Mekanismer för att mäta de indikatorer som de globala målen för hållbar utveckling vilar på saknas helt. Insamling och analys av data som strider mot statens ”officiella data” bestraffas och därav minskar spelutrymmet för de ideella organisationerna i landet, s.k. shrinking civic space. Även fast civilsamhällets rekommendationer ofta efterfrågas vid utformning av policy så är det sällan de tas med i slutskedet.

Trots det har mitt arbete på FN-förbundet i Tanzania (UNA Tanzania) hittills varit mycket varierande. Trots den väldigt avslappnade synen på tid så kan jag konstatera att jag faktiskt hunnit med en hel del under mina snart två månader på plats. Bland annat har jag jobbat med en nationell policy för ungdomar, skrivit rapporter och artiklar från diverse fältbesök, representerat UNA Tanzania på möten, samt tagit fram fyra fältassistenter till African Monitor’s Citizen Report – ett oberoende forskningsprojekt med syfte att följa upp implementeringen av FN:s globala mål för hållbar utveckling.

Utöver det har jag också sjösatt ett eget litet projekt om kunskapsspridning med en lokal radiostation där jag bor, och under ett fältbesök till ön Pemba (Zanzibar) tog jag fram utbildningsmaterial för miljöklubbar som UNA Tanzania startat i området Kengeja. Numera försöker jag även navigera i djungeln av kommunikationskanaler och sköter bland annat uppdateringen av hemsidan. I nästa blogg kommer jag att berätta mer om det kniviga med prata om hållbarhet i en låg-/medelinkomstkontext!

Helge Drebold
Internationell praktikant i Tanzania