Under min tid i Georgien har jag ännu inte märkt av de frusna konflikter som utspelar sig mellan den georgiska staten och utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien särskilt mycket. Annat än att jag sett ett fåtal flaggor med budskapet “20% av mitt land är under ockupation av Ryssland” vajandes från balkonger. Den 4 april, internationella dagen mot minor, påminde mig dock om en bitter följd av de vapen som används i konflikterna. Minor i Georgien.

FN:s minförbudsfördrag har funnits i över 20 år. 164 länder har anslutit sig till konventionen och förbundit sig att upphöra med all användning, lagring, produktion och omplacering av antipersonella minor. De har även gått med på att förstöra alla sina min-lager, att röja eventuella minerade områden och att stötta minoffer.

Georgien har flera gånger uttryckt sitt stöd för ett generellt förbud mot minor, däremot är landet fortfarande (tillsammans med sina grannländer Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland) ett av de länder som inte skrivit under konventionen.

Även om minkonventionen är ett effektivt instrument för att begränsa och bekämpa användningen av minor i världen är det upp till länderna själva om de vill underteckna och följa konventionen eller ej. Minor fortsätter att utgöra ett allvarligt, långvarigt hot mot mänsklig säkerhet i konflikt- och postkonfliktsområden. Här har det civila samhället en viktig uppgift att pressa stater att ta sitt ansvar och bevaka så att de följer upp deras åtaganden.

Georgien ärvde sina minlager från Sovjetunionen, dock utan att offentligt rapportera kvantiteten. Trots att de förnekar det är det troligt att georgisk militär använt minor så sent som mellan 2001 och 2004, samt under 2006, kring gränsen till utbrytarregionen Abchazien. Efter femdagars-kriget mellan Georgien och Ryssland i augusti 2008, blev klusterbomber, minor och andra explosiva ämnen kvar i marken i många georgiska områden. Shida Kartli, ett av landets mest bördiga områden, drabbades hårt och lokalbefolkning hamnade i svår fattigdom när de inte längre kunde bruka sin mark, rapporterar organisationen The Halo Trust som aktivt arbetar med att rensa Georgien ifrån minor.

Enligt webbsidan Landmine and Cluster Munition Monitor är fortfarande 2,3 kvadratkilometer landyta minerad i Georgien. Fram till 2017 har 226 personer dödats och 1 081 personer skadats av minor i Georgien enligt en rapport från samma år. 57 procent av offren var civila.

Den georgiska regeringen har insisterat på att det är deras brist på kontroll över och säkerhetsläget i utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien som förhindrar landet att ratificera minkonventioen. Georgien erkände under ett möte om minkonventionen 2007 att staten “är väl medveten om att minors negativa humanitära påverkan klart väger tyngre än dess militära fördel”

Det tycks vara så att ifall Georgien skall skriva under FN-konventionen mot minor, krävs ett till synes otänkbart frånsägande av georgiskt territorium, och ett de facto erkännande av regionerna Abchazien och Sydossetien.

Samtidigt utgör en utebliven signatur fortsätt fara för de vars röst ofta hörs svagas i konflikter –  civila och barn. Det är nästan en otänkbar tanke att människor fortfarande lever och bor bredvid aktiva, dödliga, osynliga vapen. Utan en permanent, fredlig lösning av konflikterna i området är de fredsuppbyggande aktiviteter som många organisationer bedriver, däribland georgiska FN-förbundet, otroligt viktiga. Där får människor som annars inte skulle haft en chans att mötas möjlighet att arbeta bort stereotyper och främja fredliga relationer människor emellan. Det känns som extra viktigt när viljan från politiker och myndigheter sviker. Kanske kan aktiviteter underifrån, från aktiva medborgare, driva på en fredligare utveckling i regionen och större ansvarstagande från den georgiska regeringen. Även när det kommer till att slutligen få ett minfritt Georgien.

Vide Wassberg
Internationell praktikant i Georgien