Aleksander Gabelic kommenterar den pågående fredskonferensen om Syrien i Genève.

Ett lokalt eldupphör som ger möjlighet för kvinnor och barn att lämna den belägrade staden Homs är det mest konkreta resultatet hittills under den FN-ledda konferensen om Syrien, Genève II, som inleddes i förra veckan. Det återstår att se om löftena infrias i praktiken.

Cheferna för fyra FN-organisationer larmade redan förra våren om den humanitära situationen. Fortfarande befinner sig tusentals människor i belägrade områden. Sverige och Carl Bildt har vid flera tillfällen inför Genève II framhållit det svenska humanitära biståndet, i år 230 miljoner kronor, och sitt stöd till den politiska processen. Det ekonomiska och politiska stödet är välkommet men kan inte skymma det faktum att Sverige, EU och FN har misslyckats att stoppa blodbadet på Syriens gator.

Förutsättningarna inför Genèvekonferensen har inte varit de bästa. Flera oppositionsgrupper har bojkottat samtalen. Vi visste sedan tidigare att regimen Assad inte är att lita på. Att FN-chefen Ban Ki-moon tvingades dra tillbaka sin inbjudan till Iran innebar att en viktig regional aktör uteslöts.

Efter tre års konflikt och långt över 100 000 döda måste omvärlden komma till insikt om att mer resolut handlande krävs för att dödandet, övergreppen och det humanitära lidandet ska få ett slut. I Kofi Annans sexpunktsplan från förra året fanns flera goda förslag, bland annat säkrandet av humanitärt bistånd och ett FN-övervakat eldupphör. Ett globalt vapenembargo och en flygförbudszon över Syrien är andra och högst rimliga krav.

Möjligheten att ta initiativ i FN:s generalförsamling genom det så kallade uniting for peace-förfarandet har avvisats av Sveriges utrikesminister Carl Bildt och andra men borde prövas nu när alla andra vägar tycks vara stängda. Generalförsamlingen skulle kunna rekommendera medlemmarna att införa till exempel förbud mot vapentransporter och att stoppa alla former av handelsförbindelser med Syrien.

FN:s medlemsstater, och i synnerhet medlemmarna i säkerhetsrådet, förtjänar skarp kritik för hanteringen av Syrienkonflikten hittills. Vad vi ser är en upprepning av de misstag som gjordes på 1990-talet när FN:s medlemsstater inte förmådde att samla sig för att stoppa blodbadet på till exempel Balkan och i Demokratiska republiken Kongo och Darfur.

Nu vidtar de svåra förhandlingarna om Syriens politiska framtid. Oavsett utgången av fredskonferensen måste omvärlden bli betydligt mer aktiv.