Så har vi kommit in på 2019 och kan se tillbaka på ett händelserikt 2018. USA, som av många länge setts som en stabil stormakt, har ändrat kursen rejält. Under president Trump har landet lämnat bland annat MR-rådet, Parisavtalet och INF-avtalet. Trump har strypt USA:s bistånd till UNFPA, lämnat flera handelsavtal och i mångt och mycket fjärmat landet från det internationella samarbetet. Flera män med liknande agenda och retorik – Bolsonaro i Brasilien, Maduro i Venezuela och Duterte i Filippinerna – har utmärkt sig. Det är oroande.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna firade 70-årsjubileum den 10 december.
Ett förfärligt exempel på att de mänskliga rättigheterna totalt körs över är rohingyernas situation i Myanmar. Förfärligt är det också att Syrienkrigets åttonde år snart är avverkat och, liksom kriget i Jemen, orsakar oerhört mänskligt lidande. Jemen har äntligen fått internationell uppmärksamhet bland annat tack vare goda svenska insatser och fredssamtalen som hölls i Stockholm. Ett annat kvitto på att Sverige är en viktig aktör i FN är att flera svenska kvinnor handplockats av FN-chefen Guterres till höga poster i världsorganisationen.

Även om vi konfronteras med mycket ledsamt finns det positiva saker att lyfta. Det har lugnat sig på Koreahalvön, kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter har stärkts på Irland, här i Sverige har ett totalförbud mot barnäktenskap klubbats igenom, klimatfrågan har fått långt större uppmärksamhet och fokus än tidigare, en rad länder har tagit krafttag mot engångsplast vilket gett omedelbara effekter i haven, och världsfattigdomen är på rekordlåg nivå – en miljard människor färre räknas nu som extremt fattiga jämfört med 1990. Det ger oss kraft att fortsätta jobba för en bättre värld. Som den förre FN-chefen Ban Ki-moon sa: “We are the first generation that can put an end to poverty and we are the last generation that can put an end to climate change”. Det är dags att kavla upp ärmarna inför FN-året 2019.

Annelie Börjesson
Ordförande