Jag är precis hemkommen från FN:s högnivåmöte (HLPF) om hållbar utveckling i New York. Det är en stor konferens där världens länder samlas för att diskutera arbetet med Agenda 2030. Det har varit intensiva dagar med möten, sidoarrangemang i form av paneldiskussioner och seminarier, samt presentationer av nationella rapporter (så kallade voluntary national review, VNR). I år rapporterade 47 länder och de globala målen som stod i fokus denna gång var mål 4, 8, 10, 13, 16 och 17. Sverige rapporterade inte i år. Varje land hade en kvart på sig att presentera sitt arbete med målen, sedan fick övriga länder samt större intressentgrupper så som civilsamhällesorganisationer ställa frågor. Länderna fick orimligt lite tid på sig att besvara frågorna.

Jag vill ta tillfället i akt att berömma civilsamhällets insatser – det var främst vår grupp som vågade ställa de besvärliga och obekväma frågorna och ge en mer nyanserad bild av verkligheten. Alla länders rapporter såg väldigt olika ut – det var allt från säljande reklamfilmsvarianter för att locka turister till monotona muntliga presentationer. Det fanns ingen gemensam mall eller struktur, vilket rapporteringen skulle vinna på. Tyvärr var det inte många länder som tog upp vad de faktiskt behövde arbeta med.

Trots det lämnar jag HLPF med hopp och en bättre känsla för världens framtid än vad jag hade när jag åkte dit. Allt fler inser allvaret och vill åstadkomma något. Spännande är att Helsingfors, som en av få städer, lämnat in en rapport om hur de lokalt implementerar agendan. Det är ett bra initiativ som jag hoppas sprider sig då det lokala arbetet är så betydelsefullt. Sammanfattningsvis har jag den senaste veckan fått en rejäl dos av Agenda 2030.

Tyvärr var mina intryck i New York inte bara positiva och sista kvällen såg jag något som berörde mig mycket. När jag gick från FN till hotellet hade en man tagit en överdos i en park. Några var där och försökte få liv i honom. Kort därefter passerade en bil, rutan på passagerarsidan var nedvevad och halvt ut genom fönstret hängde ännu en kraftigt drogpåverkad man. Dessa händelser gjorde mig väldigt illa berörd och tankarna for iväg. Det är så många i vår värld som är fast i olika typer av missbruk, och såväl den som missbrukar som människorna i dess omgivning påverkas så oerhört negativt. Pengar behövs för att finansiera, pengar som kunde gå till mat och utbildning till familjen. Många mördas och far illa i knarkindustrin, och i hemmet är våld ofta förekommande. Det talas om en opiodepidemi i USA, och i alla länder finns olika typer av missbruk som har en förödande effekt på både individer och hela samhällen. Alkohol och droger är i allra högsta grad ett hinder för att uppnå målen i Agenda 2030 men detta lyfts förvånansvärt lite. Detta var något jag även funderade över när jag var i Almedalen i början av juli och bland annat diskuterade frågan med den så kallade Blå band-rörelsen.

Uttrycket ”Leave no one behind” – ingen ska lämnas utanför – används mycket i arbetet med agendan. Jag tror att missbruk behöver lyftas långt mer i arbetet med Agenda 2030. Missbruk är en tyst käpp i hjulet. Vi skulle behöva en överdos av kunskap, insikt och handlingskraft om Agenda 2030-hjulet ska kunna rulla bättre.

Annelie Börjesson
Ordförande Svenska FN-förbundet