Mitt i all bedrövelse över FN:s oförmöga att hantera konflikter som de i Syrien, Myanmar/Burma, Sudsudan, DR Kongo, med mera händer det också mycket positivt. FN:s nye generalsekreterare trycker hårt på att fredsbyggande insatser behöver ett lyft. Insikten om jämställdhet och kvinnors betydelse för fredsprocesser växer sig också sakta men säkert starkare.

Även generalförsamlingens ordförande, Miroslav Lajčák, lyfter frågan om fredsbyggande och själv har jag fått en chans att delta i den svenska delegationen till det högnivåmöte i New York som han i dagarna bjudit in till.

Utöver mer allmänna diskussioner om fredsbyggande, där jag själv ofta trycker på behovet av ökade resurser för FN:s fredsbyggande fond, gärna på bekostnad av världens alltför höga samlade militärutgifter, ska jag försöka delta i ett antal sidoevent på olika specialteman.

Det första berörde frågan om hur FN:s MR-instrument (konventionskommittéer och UPR med mera) kan nyttjas för att förebygga att civila drabbas av krig och krigsförbrytelser. Värd för det sidoeventet var Schweiz och Tysklands FN-representationer.

Tysklands utrikesminister Heiko Maas inledde starkt med att betona att det finns en internationell skyldighet för oss alla att värna de mänskliga rättigheterna och förebygga konflikter. I det ljuset är det märkligt att FN:s MR-institutioner i Genève har författat flera rapporter om folkgruppen rohingyas utsatta situation i Myanmar/Burma, rapporter som FN:s säkerhetsråd i New York sedan verkar ha ignorerat. Utrikesministern betonade att om Tyskland, som kandiderar just nu, får en plats i säkerhetsrådet så kommer de att verka för förbättrad kommunikation mellan Genève och New York.

Hans schweiziske kollega, Pascale Baeriswyl, lyfte också dessa frågor och betonade vår gemensamma skyldighet att förhindra krig. Hon hänvisade också till FN:s och Världsbankens nya rapport Pathways for Peace. Rapporten ger många svar på varför väpnade konflikter uppstår och inte sällan kan man se att stärkandet av mänskliga rättigheter kan förhindra mycket ont.

Generalförsamlingens ordförande, Miroslav Lajčák, tog också avstamp i Pathways for Peace, en rapport som Sverige senare i veckan står som värd för en presentation av.

– Rapporten lyfter utanförskap som en anledning till konflikt. Utanförskap för enskilda individer, grupper och ibland hela samhällen. Med bra mänskliga rättigheter kan vi bygga starka samhällen som har motståndskraft mot sådan utveckling, betonade Lajčák.

Lajčák bad också åhörarna fundera på vad som skulle hända om all världens mänskliga rättigheter tillämpades. Om den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna och det 80-tal konventioner som berör mänskliga rättigheter tillämpades fullt ut, hur skulle världen då se ut? Jo, då skulle vi ha en värld i fred.

Även Lajčák uttalade att det inte är acceptabelt att vi har ett hem för fred (New York) och ett för MR (Genève) inom FN.

I en panel diskuterades senare ett antal olika mer konkreta fall som utvecklingen i Tunisien och Gambia.

Gambias utrikesminister Ousainu Darboe, berättade med inlevelse om hur landet efter decennier av MR-övergrepp fördes till avgrundens brant, men folket fick chansen att rösta bort diktatorn. Ett beslut som fullföljdes då omvärlden, inte minst ECOWAS, inte vek ner sig när Jammeh vägrade att avgå.

– Nu har vi en nationell MR-kommission. Och mycket arbete med att återskapa förtroende mellan grupper inom landet pågår. FN:s fredsbyggande fond gör också viktig nytta i landet just nu, betonade utrikesministern.

Biträdande generalsekreterare Andrew Gilmour avslutade eventet med att konstatera att det för honom är trevligt att få tala vid ett möte om mänskliga rättigheter på vilket det råder stor enighet. För så är det inte i FN i allmänhet idag.

– Det finns två elefanter i rummet. Dels ser vi en monumental ideologisk skiljelinje i världen när det gäller MR, där två av säkerhetsrådets medlemmar, men också en grupp andra stater, aktivt arbetar för att trycka tillbaka de landvinningar som gjorts. Dels har vi ett problem med att det upplevs som att de mänskliga rättigheterna är politiserade och att vi som värnar mänskliga rättigheter kan anklagas för att ha dubbla standarder.

Med Gilmours sista kommentar i huvudet går jag och lägger mig, både bekymrad men också lite optimistisk. För Gambia har nu en oberoende MR-institution och snart har Sverige det också…

Jens Petersson, biträdande generalsekreterare
Bloggar från Sustaining peace-veckan i New York