Mitt i natten landar jag i Armeniens huvudstad Jerevan. I tre år har jag arbetat med FN-förbundet i Armenien men detta är första gången jag får besöka dem på hemmaplan. På kontoret möts jag av glada leenden och varma kramar, vilket gör det ännu svårare att förstå att jag träffar flera av dem för första gången.

Att besöka Armenien just nu känns fantastiskt spännande med tanke på den resa som landet gjort de senaste månaderna. ”Hade du kommit hit i höstas hade du besökt ett annat Armenien”, berättar kollegan Sona Makasyan. I mars ändrades Armeniens konstitution för att ge mer makt åt parlamentet. När den tidigare presidenten Sargsian då samtidigt bytte roll till premiärminister för att fortsätta sitta vid makten, lät missnöjet inte vänta på sig. Tusentals demonstranter fyllde centrala Jerevan för att kräva Sargsians avgång, i något som i media kallas ”sammetsrevolutionen”. För bara 10 år sedan genomfördes en liknande protest som tragiskt slutade i att många förlorade livet till följd av polisens våld. Men bara ett decennium senare leder fredliga demonstrationer till att Sargasian avgår bara dagar efter protesternas början.

Angela, en av projektdeltagarna, och Sophia i Armenien

Avsikten med min resa är att följa upp resultaten av vårt samarbetsprojekt. Därför spenderar jag större delen av mitt besök med att resa runt på Armeniens landsbygd för att träffa målgruppen för projektet – ungdomar. Fokus för vårt projekt i Armenien är nämligen att stärka civilsamhället och ungdomars deltagande i beslutsfattande processer. Detta görs genom att utbilda ungdomar i hur de kan genomföra viktiga förändringar i sina lokala samhällen. Det kan innebära att starta upp ett dagis i en by där barnen annars måste följa med föräldrarna till arbetet. Det kan även innebära att utbilda andra ungdomar i mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Vi har samarbetat med Armeniens FN-förbund sedan 2005 och detta är det första året av vårt nya projekt. Men tack vare de idérika ungdomar jag träffar så kan vi redan se resultat. De verkar alla upplyfta av den demokratiska och hoppfulla känsla som just nu genomsyrar deras land.

En av mina sista dagar passerar vi parlamentet. Utanför står ett tjugotal människor och väntar vid utgången. Sona berättar att de väntar på parlamentarikerna, som har sammanträde därinne. Jag frågar om det var så även innan revolutionen. Sona svarar ”ja – men den stora skillnaden är att politikerna nu stannar för att ge svar”.

Vi håller alla med om att det finns mycket kvar att jobba på, men enligt mina kollegor tycks det finnas nytt hopp om ansvarsutkrävande i Armenien. Och genom vårt viktiga samarbete så finns det dessutom en ökad chans för ungdomar att delta i den demokratiseringsprocess som vi nu hoppas sker. Jag väntar med spänning på nästa gång jag får möjligheten att besöka detta land och undrar vilket Armenien jag kommer mötas av då.

Sophia Tuwesdotter
Internationell programhandläggare