Det är måndagskväll och jag bestämmer mig för att ta mig en tur till mataffären innan jag går hem. Medan jag promenerar från georgiska FN-förbundets kontor klurar jag på om det är jordgubbar eller vattenmelon jag är sugen på just i dag, eller kanske båda. När jag sedan botaniserar i matbutiken plockar jag på mig lite av varje, som så ofta annars. Kostnaden för inköpen av frukt, sallad, en chokladbit och diskmedel landar på ca 40 GEL, alltså 137 SEK. Inte en speciellt hög kostnad kan tyckas, men jag vet hur lönesituationen ser ut för många i Georgien. Jag är extremt privilegierad som upplever en sådan summa som ”helt okej”.

Mat- och bostadspriser i Georgien matchar inte vad de flesta georgier tjänar på en månad. Många människor som arbetar inom servicebranschen eller i offentlig sektor får ut en månadslön på 500-800 GEL beroende på kön och region. Precis som i många andra länder är löneskillnaden mellan män och kvinnor stor. I Georgien är det även stora regionala skillnader som beror bland annat på infrastruktur och odlingsmöjligheter. Exempelvis kan en kvinnlig städare på den lokala skolan på landsbygden tjäna 150 GEL per månad. Den lönen  är i princip omöjlig att överleva på om du inte får hjälp med boende av exempelvis släktingar. Min handledare Tsiko har berättat för mig att många georgier odlar frukt och grönt själva. Även de som bor i stan har ofta familj eller släkt på landsbygden och får därmed tag på sådana livsmedel genom dem.

Det är vanligt att personer här har fler jobb än ett, de måste helt enkelt  arbeta 60-70 timmar i veckan för att få tillräcklig lön. En ny arbetslag som sätter maxgränsen redan vid 48 timmar har klubbats igenom, men som så ofta är implementeringen inte lika snabbt som antagandet av lagförslaget och hittills efterföljs inte lagen speciellt ofta.

På morgonen går jag ofta till mitt lokala gym för att träna. Killen i kassan är ofta densamma. Gymmet har öppet dygnet runt och han verkar ofta arbeta under morgonen, måndag som lördag. Vi hälsar kort. ”Jag ser dig ofta i mataffären i Saburtalo”, säger han. ”Det är mitt andra jobb, jag jobbar eftermiddag och kväll där”, förklarar han. Jag hinner tänka att det borde ju nästan motsvara arbete som täcker dygnets alla vakna timmar.

Inte nog med att georgierna ofta har en tuff arbetssituation – förra året sjösattes dessutom ett nytt pensionssystem. Nu är det obligatoriskt för alla under 40 år att betala två procent av sin lön till ett pensionssystem. Transparensen i systemet är låg berättar Tsiko. ”Vi får hoppas att pengarna finns där sedan”, säger hon. ”Min mamma bestämde sig för att inte vara en del av systemet eftersom risken är stor att de som ansvarar för pengarna går under jorden. Men jag har inget val då jag inte är över 40”. Två procent kanske inte låter så mycket, men det gör stor skillnad för de som tjänar allra minst.

Även om arbetssituationen i Georgien förbättrats avsevärt sedan 1990-talet, då lönerna var en bråkdel av dagens, är det fortsatt lång väg kvar för att uppfylla mål 8 i Agenda 2030 – alla människors rätt till anständiga arbetsvillkor och en lön som går att leva på. Ett otrolig viktigt mål för att uppnå en hållbar och jämlik utveckling. De stora löneklyftorna i Georgien, där kanske 20 procent av befolkningen tjänar bra och resterande 80 procent har svårt att få vardagen att gå ihop, genererar en medelinkomst som är betydligt högre än den siffra jag nämnde tidigare.  Jag tycker därför att det är väldigt viktigt att lyfta fram den vardag som präglar många människors liv i landet.

Maria Pettersson
Internationell praktikant i Georgien