VÄRLDSHORISONT. Under de två senaste åren har exceptionellt många människor dött eller skadats i minolyckor. Antalet förolyckade, däribland många barn, har varit rekordhögt. Trots det har det svenska biståndet till minröjning halverats under senare år.
Under 2016 rapporterades över 8 000 minolyckor till den internationella expertgrupp som varje år sammanställer rapporten Landmine Monitor. Antalet personer som förolyckades var det högsta sedan de internationella mätningarna började genomföras 1999.
De flesta minolyckor inträffade i Libyen, Ukraina, Jemen och i de konflikter som pågår i Mellanöstern. Majoriteten av de drabbade tillhörde civilbefolkningen och 42 procent var barn.
Enligt Gunnar Klinga, som arbetar med minhantering på Utrikesdepartementet, är en orsak till det ökande antalet minoffer användningen av hemtillverkade försåtsmineringar, s k IED:s (improvised explosive devices). Sådana har använts i stor utsträckning bl a i Irak och i Colombia under senare år.
Hemtillverkade minor svåra att röja
– Det är framför allt icke-statliga väpnade styrkor som använder sig av detta. De är särskilt svåra att röja eftersom man inte vet hur de är tillverkade, säger han.
Trots denna dystra utveckling har det svenska stödet till minröjning, och till andra aktiviteter för att minska antalet minoffer, drastiskt skurits ner. Enligt siffror från FN:s kontor i Genève bidrog Sverige med 109 miljoner kronor 2010. I den senaste mätningen, som gjordes 2017, hade insatserna mer än halverats och uppgick då till 44 miljoner kronor.
Erik Pettersson, på Sidas enhet för fred och mänsklig säkerhet, menar att insatser mot minor inte har prioriterats i de strategier som styr hur biståndet ska användas. I dag finns minröjningsinsatser bara med i Sveriges strategi för bistånd till Irak och Afghanistan. Det har gjort det svårt för Sida att jobba med dessa frågor i andra länder.
– Det finns väldigt få strategier som slår fast att minaktiviteter ska vara prioriterade. Det tyder på att frågan har gått ner i prioritet hos politikerna, säger han.
Samtidigt pekar Erik Pettersson på att antalet personer som dog i minolyckor sjönk under många år. Det gjorde att minfrågan sågs som ett minskande problem. Förändringen kom med Syrienkonflikten och andra uppblossade oroshärdar i Mellanöstern.
Många internationella givare var snabba med att uppfatta vändningen och ökade sina insatser på området. Från 2015 har det internationella stödet ökat med 22 procent enligt siffror från Landmine monitor. Men Sverige hängde alltså inte med.
Kräver ökat stöd till minrelatede insatser
FN-förbundet med ordförande Aleksander Gabelic i spetsen har vid flera tillfällen påpekat detta. I en debattartikel 2017 krävde förbundet t ex att stödet till minrelaterade insatser måste öka.
– Jag tycker att neddragningen är väldigt olycklig. Men jag tror inte att det direkt finns någon baktanke bakom detta, det är snarare någon form av miss i arbetet, säger Aleksander Gabelic.
Han ser minfrågan som ett stort problemområde som inte får särskilt mycket medial uppmärksamhet. Samtidigt har biståndsinsatser på detta område stor potential att göra nytta.
– Det är viktigt att se vilka konsekvenser minorna får även många år efter att ett krig har tagit slut. Minröjning är viktigt både för utvecklingen och för att man ska kunna leva ett normalt liv. Mineringar påverkar jordbruket, försörjningen och möjligheten för barn att gå i skolan, säger han.
Erik Pettersson, på Sida, konstaterar att intresset för minfrågan har kommit och gått under åren. 1997 gick Nobels fredspris till kampanjen för att förbjuda minor, International Campaign to Ban Landmines, och det har gått 20 år sedan det s k Ottawafördraget om förbud mot användning av minor antogs.
Frågan om minor kommer och går
– Det är kanske naturligt att frågan kommer och går lite. 2017 var ett lågvattenmärke för finansiering av minhantering, säger Erik Pettersson.
Men för första gången på många år har nu Sida beslutat att skjuta till mer pengar till minhantering. Satsningen görs i samarbete med Danish Demining Group (DDG) och Mines Advisory Group (MAG).
– I januari 2018 tog vi beslut om ett stort nytt minhanteringsprogram. Det handlar om 280 miljoner kronor på fyra år, säger Erik Pettersson.
Bland de svenska frivilligorganisationerna är också stödet till minrelaterade aktiviteter lågt. I den så kallade CSO-databasen, som visar Sidas ramorganisationers insatser, går det inte att spåra några direkta insatser för minröjning. I dag verkar FN-förbundet vara den enda aktör i Sverige som bedriver insamling till just minröjning. Pengarna går till Unmas, FN:s minröjningsorganisation.
– Insamlingen har engagerat både företag och våra lokalföreningar. Att skänka pengar till minröjning är mätbart eftersom man kan räkna ut hur många kvadratmeter av ett minfält man har kunnat röja för pengarna, säger Aleksander Gabelic.
Text: Nils Resare, frilansjournalist
Bild: UNHCR/Hugh Macleod
_______
DENNA TEXT ÄR HÄMTAD FRÅN SVENSKA FN-FÖRBUNDETS TIDNING VÄRLDSHORISONT (NR 2 2018).
BLI MEDLEM ELLER PRENUMERERA FÖR ATT FÅ VÄRLDSHORISONT I BREVLÅDAN! TIDNINGEN INGÅR SOM FÖRMÅN FÖR FN-FÖRBUNDETS MEDLEMMAR. FÖR PRENUMERATION (230 KR PER ÅR) KONTAKTA REDAKTÖR ANNALENA KARLSSON ANDREWS.