I år har halva tiden gått för genomförandet av Agenda 2030 och de 17 globala målen för hållbar utveckling. Den 18-19 september samlas världens länder vid ett FN-toppmöte om de globala målen för att utvärdera hur arbetet går. Världshorisont har talat med två experter om hur vi ligger till och hur förutsättningarna ser ut för världens utveckling. 

Vid halvtid för Agenda 2030 kan det konstateras att fattigdom, hunger och skuldbördor ökar i världen. Låginkomstländerna och de fattigaste får ta konsekvenserna av att världens länder hittills lyckats dåligt med den uppgift som de åtog sig i september 2015 när Agenda 2030 och de globala målen klubbades. Utvecklingen för hälften av de 169 delmålen går för långsamt medan en tredjedel står stilla eller går åt fel håll. 

Coronapandemin, klimatförändringarna och Rysslands invasionskrig i Ukraina är några av anledningarna till den negativa utvecklingen men det finns fler. Bristande finansiering jämfört med vad som utlovats, hög skuldbörda och höga räntor är viktiga anledningar till att just låg- och medelinkomstländer drabbas mest. Utvecklingsbiståndet från världens rika länder låg 2022 globalt på 0,37 procent av BNI, långt ifrån de 0,7 procent som sedan länge utlovats. Klimatbiståndet på 100 miljarder dollar per år från 2020 har inte heller levererats medan stora summor har satsats i höginkomstländer för att hålla de egna ekonomierna uppe under pandemin. 

En global agenda

Åsa Persson är ordförande för Klimatpolitiska rådet och forskningschef och vice VD på Stockholm Environment Institute. Hon har suttit i den globala arbetsgruppen för Global Sustainable Development Report som tas fram som vetenskapligt underlag inför FN:s toppmöte SDG Summit som hålls vart fjärde år.    

– Vår rapport har ett tydligt fokus på att Agenda 2030 är en global agenda och att omställning till hållbarhet behöver genomföras i alla länder. Särskilt akut är det att förbättra utvecklingen i låg- och medelinkomstländer men förändring behöver också ske i rika länder för att uppnå det syftet, säger hon.

Hon berättar att forskarna ser en tuffare situation i många länder, särskilt på grund av ökande skuldbördor. Att länder inte har de medel som behövs för att investera i bland annat utbildning, hälsa, statsförvaltning och klimatomställning gör att omställningen till hållbarhet riskerar att försenas ytterligare. 

– Vi ser en risk för att klyftan mellan länder kommer att öka snarare än minska, säger hon. 

Inför toppmötet i september driver FN:s generalsekreterare António Guterres och flera FN-organ linjen att skuldbördorna måste minskas. 

– Det är många som funderar över större reformer inom finanssystemet där frågan om skuldavskrivning kommer in, säger Åsa Persson. 

Klimatet avgörande

Achim Steiner, högsta chef för FN:s utvecklingsprogram UNDP, är inne på samma linje. 

– Jag skulle vilja lyfta fram två områden där vi behöver påskynda åtgärder: klimatet och skuldkrisen. Att ta itu med klimatförändringarna är helt avgörande. Vi har inte råd med mer tveksamhet eller ursäkter, säger han. 

För stora delar av Nordamerika, Asien, Afrika och Europa har sommaren varit svår, konstaterar han, med juli som den varmaste månaden någonsin. Matosäkerhet till följd av torka tar människors liv på Afrikas horn. Översvämningar och orkaner förstör hem och försörjningsmöjligheter runt om i världen. Alla länder måste stärka sina åtaganden att minska utsläppen, investera i förnybar energi och stödja klimatanpassningsåtgärder i utsatta regioner. 

Samtidigt behöver 52 utvecklingsekonomier, där mer än 40 procent av världens fattigaste människor bor, akuta skuldlättnader. I Afrika spenderar länder nu i genomsnitt mer på skuldkostnader än på hälsa och sjukvård. 

– En analys som UNDP gjorde nyligen visade att 165 miljoner människor hamnade i fattigdom mellan 2020 och 2023 eftersom länder tvingades prioritera skulder före satsningar på sociala skyddsnät, hälsa och utbildning, fortsätter Achim Steiner. 

För att komma till rätta med situationen har FN lanserat en ny finansieringsplan för hållbar utveckling som uppmanar G20 att mobilisera minst 500 miljarder US dollar varje år till utvecklingsländerna. 

Mininät i Afrika

Achim Steiner lyfter fram UNDP:s arbete med att stödja energitillgången i Afrika genom African Mini-Grids Programme som till att börja med genomförs i 21 länder. Enligt UNDP är utvecklingen av mininät den billigaste metoden för att ge 265 miljoner människor tillgång till elektricitet till 2030. 

– Vi har ett nära samarbete med länder rörande deras akuta energi- och klimatutmaningar. Mer än hälften av befolkningen i Afrika söder om Sahara har inte tillgång till el och även om det är den region som historiskt har bidragit minst till utsläppen av växthusgaser lider den för närvarande mest av dess effekter, fortsätter han. 

Med enorma outnyttjade förnybara energikällor och en energiefterfrågan som växer dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet kommer Afrika att bli alltmer inflytelserikt när det gäller att forma globala energitrender. UNDP vill mobilisera partners för att tillhandahålla ren, prisvärd och hållbar energi till 500 miljoner människor till 2025, och Afrika söder om Sahara är nyckelregionen. 

– Den rättvisa energiomställningen är en enorm socioekonomisk utvecklingsmöjlighet för länder över hela kontinenten. Den kan skapa jobb, stödja försörjning och bidra till framsteg inom flera av de globala målen, enligt Achim Steiner. 

Pandemin ingen ursäkt

Åsa Persson menar att pandemin inte längre är en ursäkt för att inte kunna genomföra Agenda 2030. Nu finns chansen för de rika länderna att visa om de vill driva Agenda 2030 i mål till 2030, säger hon. 

– Omställning till hållbar utveckling är möjligt och oundvikligt med tanke på de trender vi ser. Ett huvudbudskap från vår rapport är att stora samhällsreformer har gjorts historiskt och att det går. Några omställningar har börjat och är i full gång, till exempel övergången till förnybar energi. 

I rapporten finns förslag som exempelvis ökat ekonomiskt stöd till låg- och medelinkomstländer. Rapporten tar också upp de grundförutsättningar som krävs för hållbar utveckling, exempelvis att det ska vara fred och att ett visst statsfinansiellt utrymme behövs. 

Vikten av fred betonas mer i årets rapport jämfört med den som kom 2019. Årets rapport tar också upp internationella spilleffekter som ett viktigt perspektiv som behöver utvecklas och forskas kring. Ett kapitel handlar om framtidens ramar och trender. 

– Vi ser en del negativa trender. Klimatförändringen är inte längre en framtidsfråga utan orsakar redan idag förluster. Att ta hand om dess effekter kommer att kosta och utrymmet för utsläpp som vi har kvar minskar snabbt. Att få ner utsläppen måste ske väldigt fort. Vem som har rätt att använda den resterande koldioxidbudgeten är knäckfrågan vad gäller klimaträttvisa, menar Åsa Persson. 

Trender och potential

Vad gäller natur och biologisk mångfald är trenden också negativ, fortsätter hon. Inom demografi och digitalisering finns potential för mer positiv förändring. När det gäller demografi är det avgörande hur många som är i arbetsför ålder. Digitalisering kan leda till ökad produktivitet men digitala klyftor gör att de som inte har uppkoppling hamnar efter. Tillgången till internet och mobila nätverk är några av de indikatorer som har förbättrats. Även andelen förnybar energi växer och nyinvesteringarna på området ökar. 

– I kapitlet om framtiden är vi noga med att säga att vi kan påverka framtiden. Medvetenheten om Agenda 2030 ökar i samhället men problemet är att vi ännu inte ser resultat, säger Åsa Persson. 

Under arbetet med rapporten har ett antal konsultationer skett, däribland i Malawi där Åsa Persson deltog. Där var en återkommande synpunkt att stöd utifrån inte kommer att hjälpa om inte den yngre generationen afrikaner utbildas och väljer att stanna i sina länder. Vilken typ av ekonomisk produktion som kan generera exportintäkter till låg- och medelinkomstländer är också en viktig fråga, både för forskningen och världspolitiken. 

– Nu investerar USA och Europa mycket i grön industri på hemmaplan. Om jag får spekulera lite så tror jag att vi kommer att se mer konflikter och lösningar inom handelspolitiken framöver, säger hon. 

Vad är anledningen till att utvecklingen har gått åt fel håll, bortsett från pandemin? 

– Jag tror huvudorsaken är att man inte investerat tillräckligt i de samhällsreformer som behövs. För låg- och medelinkomstländer behövs sociala reformer medan reformerna för rika länder handlar om att minska negativ miljöpåverkan, säger Åsa Persson. 

– Bristen på samstämmighet är också ett problem. Med ena handen ger du subventioner till förnybar energi och med andra handen till fossil energi, fortsätter hon. 

Bristande tillit

Achim Steiner beskriver hur många människor känner otrygghet och hopplöshet inför framtiden på grund av de många utmaningarna och en bristande tillit till att offentliga institutioner kan ta itu med dem. 

– Vi lever i en värld med flera parallella kriser. Vi ser utdragna konflikter, klimatförändringar och demokratisk tillbakagång i flera länder. 

Växande inkomstskillnader inom och mellan länder har lett till social oro och ökade politiska spänningar, fortsätter han. Klimatförändringar och miljöförstöring påverkar människors vardag och livsvillkor världen över. Det geopolitiska läget har gjort det svårare för oss att komma samman och ta itu med kollektiva utmaningar. 

– Den ökade polariseringen är inte bra för hållbar utveckling och den är framför allt inte bra för vår förmåga att gemensamt hitta nödvändiga globala lösningar på de globala problem vi står inför. Lösningen är inte att vända sig inåt eller till extremism och populism. I stället behöver vi mer samarbete och en stärkt känsla av samhörighet och gemenskap. 

Eskalerande kriser

I den nuvarande geopolitiska turbulensen och eskalerande kriser kan betydelsen av de globala målen inte överskattas. Därför är det kommande SDG-toppmötet i september av extra betydelse, menar UNDP-chefen, som under mötet kommer att delta i flera diskussioner med världens ledare. 

– Jag kommer att betona vikten av att ta itu med de globala utmaningarna och att främja samarbete och investeringar för hållbar utveckling på global, nationell och lokal nivå. Vi vet att alla matcher vinns under andra halvlek och Agenda 2030 är den mest förankrade och evidensbaserade agendan som FN:s medlemsländer gemensamt har tagit fram. Det är den vi måste följa och arbeta efter, säger Achim Steiner. 

Malin Åberg Aas 

——————

Denna text är hämtad från det kommande numret av Svenska FN-förbundets tidning Världshorisont (nr 3/2023).

Bli medlem eller prenumerera för att få Världshorisont i brevlådan! Tidningen ingår som förmån för FN-förbundets medlemmar. För prenumeration (250 kr per år) kontakta redaktör AnnaLena Karlsson Andrews.