Sverige har kommit långt i arbetet med att skapa ett samhälle där mänskliga rättigheter respekteras men samtidigt finns det en handfull områden där mycket mer behöver göras, menar experter som Världshorisont talat med. I januari är det dags för FN:s råd för mänskliga rättigheter att för tredje gången granska hur Sverige följer FN:s MR-regler.

2006 reformerades FN:s system för mänskliga rättigheter (MR). Ett nytt råd för mänskliga rättigheter inrättades och en ny mekanism, FN:s allmänna ländergranskning (Universal Periodic Review, UPR), sjösattes. Den går ut på att MR-rådet regelbundet granskar MR-läget i vart och ett av FN:s medlemsländer enligt ett rullande schema.

Sverige har hittills genomgått två sådana granskningar – 2010 och 2015 – och den 27 januari 2020 är det dags igen. En grupp stater från MR-rådet kommer då att förhöra Sverige om människorättssituationen i landet och följa upp de rekommendationer som Sverige fick vid den förra granskningen. Ett viktigt underlag för detta arbete är den så kallade parallellrapport som Svenska FN-förbundet skrivit i samarbete med 16 andra svenska civilsamhällesorganisationer.

Problem finns även här i Sverige

Hur kan man då sammanfatta läget för de mänskliga rättigheterna i Sverige idag? Vi ställde frågan till Morten Kjaerum, direktör på Raoul Wallenberginstitutet i Lund.

– Generellt ligger Sverige på en hög nivå när det gäller skyddet av mänskliga rättigheter. Men det finns fortfarande en hel del utmaningar – utmaningar som inte erkänns i tillräcklig utsträckning och som man inte jobbar med i tillräckligt hög grad, säger han.

– Den nya nationella institution för mänskliga rättigheter som Sverige planerar att införa skulle kunna bidra till en förståelse för att MR-problem inte bara finns långt borta utan även här i Sverige, tillägger han.

Petra Hallebrant, generalsekreterare på Svenska FN-förbundet, gör en likartad övergripande analys:

– Sverige har väldigt hög svansföring internationellt när det gäller mänskliga rättigheter men ibland glömmer man bort arbetet här hemma – till exempel när det gäller hatbrott och minoriteters och urfolks rättigheter där det finns mycket kvar att göra.

– Vi ser också segregering, ökade klyftor i samhället och diskussioner om vilken skola man går i och vilken sjukvård man får. Allt det handlar också om mänskliga rättigheter, framhåller Hallebrant.  

Lika viktigt nu som då

Hanna Gerdes är människorättsjurist, folkbildare och grundare av Hanna and Goliath Law & Education. Hon menar att en av de största utmaningarna när det gäller mänskliga rättigheter i Sverige idag är debattklimatet och den förändrade synen på rättigheter:

– Det har skett en tillbakagång globalt när det gäller yttrandefrihet, demokrati och respekten för mänskliga rättigheter och den här trenden märks även här hemma. Den ifrågasättande attityd som möter oss dagligen idag, inte minst på nätet, är en enorm utmaning.

– Vi som arbetar med de här frågorna tillbringar nu en stor del av vår tid med att förklara och försvara själva systemet med mänskliga rättigheter, varför det finns och varför den här delen av juridiken är så viktig. 75 år efter förintelsen är det som om allt detta har fallit i kollektiv glömska, säger hon.

Petra Hallebrant för ett liknande resonemang:

– Jag ser en oroväckande trend där en del personer i debatten verkar tycka att mänskliga rättigheter är något gammalt och omodernt. Så vi behöver öka kunskapen om vad det handlar om generellt så att människor förstår att det här är minst lika viktigt och relevant idag som för flera decennier sedan, säger hon.

Rapporten ger röst åt olika grupper

Att det nu stundar en UPR-granskning för Sverige är ett bra tillfälle att lyfta den viktiga frågan om mänskliga rättigheter till en större publik och även få media att intressera sig för den, menar alla de tre experter som Världshorisont talat med. Att UPR handlar om ett lands totala prestation på området mänskliga rättigheter – och inte bara rör en viss FN-konvention, till exempel barn- eller kvinnokonventionen – skapar särskilda möjligheter. Inte minst handlar det om hur det svenska civilsamhället samarbetar kring sin parallellrapport.

– Att civilsamhället har satt ihop en gemensam rapport och skickat in den till MR-rådet är viktigt både för att man där tydligt formulerar vilka bristerna är i det svenska samhället när det gäller mänskliga rättigheter men också för att det innebär att det skapas en dialog i civilsamhället kring frågorna, säger Morten Kjaerum.

Hanna Gerdes instämmer.

– Det är otroligt viktigt att civilsamhället samarbetar och också att man ger en alternativ och inte lika skönmålad bild av läget jämfört med den rapport som kommer från regeringen. Parallellrapporten är också viktig för att den ger en röst åt olika grupper som drabbas av MR-kränkningar. De här rapporterna är röstbärare, de pratar inte bara ”om” utan ”med” de människor som berörs, säger hon.

– Att många organisationer går samman har även ett stort värde för dem som gör själva granskningen. Jag jobbade för några år sedan med att samordna delar av civilsamhällets rapport till kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. De var tydliga med att det betydde mycket för dem att få en samordnad rapport från civilsamhället i Sverige, i stället för hundra olika rapporter, och att den vägde tungt.

Stora utmaningar finns i Sverige idag

Den parallellrapport som FN-förbundet skrivit, tillsammans med 16 andra organisationer, skickades in till MR-rådet i juni 2019. Utöver ett antal systemfrågor tar den upp våld och diskriminering mot kvinnor; rätten till arbete, bostad, utbildning och hälsa; rättigheter för urfolk, barn och personer med funktionsnedsättning samt hatbrott, hets mot folkgrupp och rasistisk organisering.

Morten Kjaerum tycker att sammanställningen är bra och ger en rättvisande bild av MR-läget i Sverige.

– Diskriminering och exkludering tillhör de största utmaningarna i det svenska samhället idag. Vi har även frågor som afrofobi där Sverige jämfört med andra europeiska länder har stora problem. Detta är kopplat till en annan fråga i rapporten – hatbrott ­ – där det finns mycket kvar att göra.  Frågan är viktig eftersom hatbrott har en enorm effekt på minoritetsgrupper – de leder till rädsla och, om myndigheterna inte tar dem på allvar, till bristande tilltro till samhället, säger han.

– Bland systemfrågorna vill jag särskilt peka på frågan om en oberoende nationell MR-institution som nu äntligen ser ut att kunna bli verklighet. Jag hoppas vi får en institution som kan ge råd till riksdag och departement så att mänskliga rättigheter beaktas i all ny lagstiftning. Och att den kan jobba med kommuner, regioner och andra aktörer genom hela det svenska samhället med att implementera de internationella konventionerna.

En nationell MR-institution har saknats

Avsaknaden av en oberoende nationell MR-institution är något som fått återkommande kritik när FN granskat Sveriges MR-arbete. Det är också exempel på en fråga som FN-förbundet drivit gentemot regeringen under många år och där arbetet nu börjar ge resultat. När Stefan Löfven läste upp sin regeringsförklaring i september framgick att institutionen ska bli verklighet 2021.

Att genomföra de samhällsförändringar som behövs är självklart ett naturligt nästa steg, efter en granskningsprocess, säger Petra Hallebrant.

– Och då handlar det ofta om förändrad lagstiftning. Nu pågår till exempel en utredning om regelverket när det gäller rasistiska organisationer. Det är en diskussion som vi i FN-förbundet följer med stort intresse och där vi försöker se till att våra synpunkter beaktas.

– En annan viktig uppgift för oss som civilsamhällesorganisation med FN-fokus är att sprida kunskap och engagemang när det gäller mänskliga rättigheter. Där har vi en omfattande verksamhet med utbildningar och materialproduktion och inte minst våra FN-skolor som är en jätteviktig arena för att diskutera inkludering, identitet och andra viktiga MR-frågor.

————

Denna text är hämtad från Svenska FN-förbundets tidning Världshorisont (nr 4 2019).

Bli medlem eller prenumerera för att få Världshorisont i brevlådan! Tidningen ingår som förmån för FN-förbundets medlemmar. För prenumeration (230 kr per år) kontakta redaktör AnnaLena Karlsson Andrews.