Som doktorand var Frank Biermann med i styrelsen för det tyska FN-förbundet i Berlin. Att undersöka hur internationell styrning av miljö- och hållbarhetsfrågor fungerar och kan förbättras är kärnan i hans forskning.  

Den tyske statsvetaren och professorn Frank Biermann som är verksam vid Copernicus institutet vid Utrecht universitet i Nederländerna var nyligen i Stockholm för att ta emot Volvos miljöpris 2024 för sin forskning om hur det går att förbättra global styrning mot hållbar utveckling.  
För 25 år sedan argumenterade Frank Biermann för att omvandla FN:s miljöprogram Unep till en världsmiljöorganisation med liknande status som till exempel Världshandelsorganisationen, WTO. Under Riokonferensen 2012 fanns ett sådant förslag från flera länder men det fick inte stöd av tillräckligt många FN-medlemsstater. Trots det säger Frank Biermann att Uneps roll som normbildare har stärks sedan 2014 genom bildandet av FN:s miljöförsamling (UNEA) där alla FN:s 193 medlemsstater deltar.  
Efter beslutet att ta fram nya globala hållbarhetsmål 2012 började Biermann undersöka vad globala hållbarhetsmål kunde innebära och hur de skulle utformas. Sedan Agenda 2030 antogs 2015 har hans forskning handlat om vilken effekt de globala målen har haft på de politiska systemen, bland annat i ett sexårigt forskningsprojekt, Global goals project, finansierat av Europeiska forskningsrådet.  
– Resultatet är huvudsakligen nedslående för de globala målen har inte påverkat den normativa utvecklingen av politiska system i medlemsländerna särskilt mycket. Däremot har sättet man pratar om hållbarhet ändrats men vad det betyder till exempel för skydd av naturen är oklart, säger Frank Biermann.

Reformidéer 

Han nämner fyra reformidéer för bättre styrning av global hållbar utveckling med utgångspunkt i de globala målen som han och några andra forskare presenterade i en artikel i tidskriften Science 2023.  
– Det behövs en differentiering av hur hög ambitionsnivå länder ska ha beroende på hur långt de har kommit och vilka resurser de har. Vi ser att många rika länder har nått långt inom vissa målområden, men inte gör några större ansträngningar inom målområden där de är svaga som till exempel hållbar konsumtion och produktion, säger han.  
Delmålen som sattes 2015 ska inte heller vara för statiska. Om de inte nås till 2030 och FN väljer att förlänga tiden för genomförandet av Agenda 2030 behövs en regelbunden översyn av delmålen för att göra dem mer dynamiska och anpassade till samtida och framtida utmaningar.  
– 2015 var till exempel AI inte ett ämne som diskuterades särskilt mycket, säger Frank Biermann.  
Att skapa bindande avtal inom vissa av delmålens områden kan också vara en väg att gå. Han tar det pågående arbetet med ett bindande avtal om att komma till rätta med plastföroreningarna som exempel.  
– De här avtalen behöver inte vara universella utan de kan slutas enbart mellan vissa stater.  
Att vissa av målområdena saknar institutioner innebär också att det inte finns något FN-organ som ansvarar för att driva på genomförandet. Till exempel saknas institutioner som ansvarar för målet om minskad ojämlikhet, målet om hållbar konsumtion och produktion och målet om fredliga och inkluderande samhällen. Här kan starkare institutioner behövas.  

Behövs mer finansiering

Ett annat område som inte har fungerat tillräckligt bra är de årliga uppföljningsmötena. Det finns ingen strukturerad fristående granskning av genomförandet av globala målen på landnivå. Att den frivilliga landrapporteringen och Agenda 2030 skulle kunna göras mer lik den periodiska granskningsprocess som sker inom rådet för mänskliga rättigheter (UPR), där medlemsstater granskar och ger rekommendationer utifrån ett lands rapportering, är en möjlig väg att gå. Dock saknas tillräcklig finansiering.   
– Självklart behövs också mer pengar. Utvecklingsländer har till exempel inte råd med utvecklingen av vatten och avlopp och givarländerna ger bara 0,37 procent av BNI i bistånd i stället för minst 0,7 procent, säger Frank Biermann.  
Frank Biermann är ganska positiv till de senaste årens domstolsprocesser inom klimatområdet där individer och organisationer har stämt sina stater för bristfälligt skydd mot klimatförändringarna och i flera fall fått rätt.  
– Det är en mycket intressant ny utveckling att domstolarna börjar få en viktig roll inom klimatområdet i många länder. Det är fascinerande att följa hur domstolarna ser på den nationella lagstiftningen utifrån globala klimatåtaganden som länderna gjort, säger Frank Biermann som tror att det kan ge politisk effekt.  

Malin Åberg Aas