Vi säger nej till kärnvapen!

Kärnvapen är de mest kraftfulla vapen som finns, och skiljer sig helt från andra vapen som använts eller skapats. Medan vanliga vapens sprängladdningar får sin energi från kemiska processer så kommer energin i sprängverkan hos kärnvapen från fission (klyvning) eller fusion (sammanslagning) av atomkärnor. Effekten av kärnreaktionen är att sprängverkan kan bli mångfalt större än med vanliga bomber.

Det finns två huvudtyper av kärnvapen. De brukar delas upp i atombomber och vätebomber, där vätebomber är de mer avancerade och kraftfulla. Vapnets stora sprängverkan gör att tryckvågen och värmestrålningen av explosionen ger enorma skador på befolkning och byggnader som drabbas. Kärnvapen orsakar också strålning och radioaktivt nedfall som kan leda till celldöd, strålsjuka och cancer hos de som utsätts.

Det finns idag fem erkända kärnvapenstater i världen: USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. De fem fick rätt att behålla sina kärnvapen i samband med att icke-spridningsavtalet (NPT) trädde i kraft 1970, men de fick också i avtalet ge löften om nedrustning. Utöver dessa fem finns det ytterligare fyra stater som har kärnvapen – Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea. I dagsläget finns det fler än 14 000 kärnvapenladdningar i de här nio länderna.

När ett kärnvapen exploderar är det första som händer att ett starkt ljussken bländar och bränner allt som existerar inom en viss radie. Platsen där bomben detoneras blir fullständigt förstörd, allt bränns upp och smulas sönder. Rök, gas och små partiklar från explosionen stiger upp mot himlen och bildar ett svampliknande moln. Det bildas en tryckvåg som slår sönder byggnader och människor på flera kilometers avstånd. Trycket påverkar även människor som befinner sig längre bort genom inre skador, såsom blödningar, spräckta trumhinnor och lungskador. Byggnader rasar och glassplitter, tegel och annat material blir till farliga projektiler. I Hiroshima beräknades 30 procent av dödsfallen ha orsakats av fallande och kringflygande material.

Vid ett stort eller medelstort kärnvapenkrig skulle en kraftig och långsiktig klimatpåverkan tillkomma. De omfattande bränderna skulle nämligen orsaka rök som skulle lägga sig i stratosfären och skärma av solstrålningen, vilket skulle leda till en kraftig avkylning av jordytan (”nukleär höst” eller ”nukleär vinter”). Effekten skulle kvarstå under lång tid och skapa missväxt, hungersnöd och massdöd på grund av svält.

Kärnvapen har använts två gånger i krig, vid atombombningarna av de japanska städerna Hiroshima (6 augusti 1945) och Nagasaki (9 augusti 1945). Vittnesmålen från bombningarna i de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki och insikten om den humanitära katastrof som användningen av kärnvapen innebär gjorde att FN:s generalförsamling i sin allra första resolution, i januari 1946, beslutade sig för att verka för att avskaffa dessa vapen.

Trots vetskapen om vilken förödelse kärnvapen kan orsaka så avskaffades inte kärnvapen. Allt fler länder började i stället utveckla och skaffa dem. Sovjetunionen (dagens Ryssland) skaffade kärnvapen mot slutet av 1940-talet och en kapplöpning mellan USA och Sovjet inleddes. Under kalla kriget fanns flera tillfällen då risken för ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen var stor. 1962 stod världen nära randen till ett kärnvapenkrig i och med Kubakrisen då USA reagerade resolut mot Sovjets utplacering av kärnvapen på Kuba. Efter några dagar med ett oerhört spänt läge mellan de två kärnvapenmakterna ledde förhandlingar till att båda länderna monterade ner strategiskt utplacerade missiler.

Storbritannien, Frankrike och Kina skaffade i sin tur kärnvapen under 1950- och 1960-talen. Sverige var ett av de länder som också övervägde att skaffa kärnvapen och hade ett eget kärnvapenprogram. Detta avbröts under 1960-talet och ersattes av en tydlig politik för internationell kärnvapennedrustning.

Icke-spridningsavtalet (Non-Proliferation Treaty, NPT) var ett avtal som förhandlades fram för att möta hotet om att kärnvapen skulle spridas till fler länder. Avtalet antogs i FN 1968 och trädde i kraft 1970. Då hade USA, Sovjet, Kina, Frankrike och Storbritannien redan kärnvapen. Kravet på dessa fem var att inte sprida någon form av kärnvapen eller kärnvapenteknik till andra länder. De länder som inte hade kärnvapen lovade att inte skaffa några. Avtalet innebär alltså att de fem kärnvapenstaterna i praktiken fick ett slags monopol på kärnvapen.

Avtalet består av tre pelare:

• att hindra spridning av kärnvapen och kärnvapenteknologi,
• att uppmuntra fredliga samarbeten gällande kärnenergi och
• att förhandla om nedrustning av redan existerande kärnvapen och dessutom verka för en bindande konvention om allmän och fullständig nedrustning.

Israel, Indien och Pakistan skrev aldrig under avtalet, och idag är även dessa tre länder kärnvapenstater. Nordkorea ingick i avtalet fram till 2003 då de drog sig ur och 2006 provsprängde de sin första atombomb. 191 stater är, eller har varit, anslutna till NPT. Det har i princip gjort avtalet globalt täckande med de fyra ovan nämnda undantagen (Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea).

Efter kalla kriget steg optimismen om att kärnvapnen kanske hade spelat ut sin roll och faktiskt skulle kunna avvecklas helt framöver. 1987 ingicks INF-avtalet om medeldistansrobotar mellan USA och Sovjet vilket var en viktig milstolpe som ledde till att en hel kategori kärnvapen i stort sett försvann. Under 1990-talet minskade också antalet strategiska kärnvapen (d v s kärnvapen med särskilt lång räckvidd), bland annat tack vare de s k START-avtalen. Vid översynen av NPT-fördraget år 2000 meddelade kärnvapenstaterna att ett otvetydigt nedrustningslöfte från deras sida föreligger.

Därefter har tyvärr flera steg i fel riktning tagits. Misstron mellan USA och Ryssland (f d Sovjetunionen) har ökat sedan USA i början av 2000-talet lämnade det s k ABM-avtalet och Ryssland prioriterat upp kärnvapnens roll i den egna militärdoktrinen. USA och Nato räknar återigen Ryssland som ett hot och retoriken från USA:s president Donald Trump och Rysslands Vladimir Putin har varit frän. Bägge stater meddelade i början av 2019, efter ömsesidiga anklagelser om avtalsbrott, att de utträder ur INF-avtalet. Därmed har hoppet om en kärnvapenfri värld fått sig en ordentlig törn.

Idag menar många experter att vi är närmare ett kärnvapenkrig än vi varit någon gång under de senaste decennierna. Som en motreaktion har nedrustningsvänliga stater och folkrörelser för kärnvapennedrustning drivit fram det nya kärnvapenförbud, TPNW, som antogs av FN:s generalförsamling 2017.

Den nya konventionen om ett förbud mot kärnvapen (TPNW, Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons) kunde förverkligas tack vare en folklig opinion där nätverket Ican (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) spelade en avgörande roll. Avtalet (på svenska FN:s konvention om kärnvapenförbud) antogs av 122 av FN:s medlemsstater, däribland Sverige, den 7 juli 2017 och öppnades för signering i september samma år. Ican tilldelades Nobels fredspris samma höst.

TPNW har som syfte att helt förbjuda kärnvapen. Det ska vara ett komplement till andra avtal och innebär t ex inte att NPT har slutat att gälla. TPNW innebär att de deltagande staterna förbjuds att delta i alla former av kärnvapenaktiviteter. De får varken utveckla, testa, producera, skaffa, inneha, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. I slutet av april 2019 hade 70 stater skrivit under avtalet, varav 23 också hade ratificerat det, d v s godkänt det i sina nationella parlament. TPNW träder i kraft, d v s blir ett giltigt avtal som börjar gälla, när 50 stater har ratificerat det.

Sverige var ett av de länder som röstade ja till att anta TPNW men som samtidigt avgav en röstförklaring där en annan utformning av avtalet önskades på ett antal punkter. Några månader senare beslutade Sveriges regering att tillsätta en enmansutredning för att klarlägga konsekvenserna om Sverige väljer att tillträda det eller inte. Uppdraget gick till ambassadör Lars-Erik Lundin. Han presenterade sin utredning i början av 2019 och menar där att Sverige inte bör tillträda konventionen i dess nuvarande form. Han framhåller bl a att Sverige redan har internationella åtaganden gällande kärnvapen då vi anslöt oss till NPT 1970. Vidare menar han att det finns brister när det gäller kontrollen av staternas efterlevnad av avtalet. Han anser också att Sveriges relation till Nato kan försämras och samarbeten försvåras, bl a för att Nato har kärnvapenavskräckning i sin doktrin.

Många civilsamhällesorganisationer och debattörer har varit kritiska till utredningen och tycker i stället att det är viktigt att Sverige ansluter sig till TPNW. Dels för att bli en del av avtalet och kunna påverka det inifrån men framförallt för att ta tydlig ställning mot kärnvapen och bidra till att stärka den globala normen mot sådana vapen. Sverige har ännu inte tagit ställning till avtalet och om Sverige ska skriva på. Vi vet inte om regeringen kommer att välja att lyssna på sin egen ensamutredare och besluta sig för att Sverige inte ska skriva under TPNW. Margot Wallström meddelade i slutet av april 2019 att regeringen ska sammanställa remissvaren som inkommit och kort därefter presentera en plan för hur frågan ska hanteras.

Svenska FN-förbundet förespråkar total kärnvapenavrustning och motsätter sig en utveckling där kärnvapnen får ökad betydelse för de internationella relationerna och för svensk säkerhetspolitik. Vi förespråkar starkt att Sverige ansluter sig till FN-avtalet om förbud mot kärnvapen.

I vår debattartikel i Svenska Dagbladet har vi påtalat en rad brister i regeringens utredning om svensk anslutning till FN-avtalet. I vårt remissvar på utredningen framhåller vi att historieskrivningen utelämnar viktiga händelser och att utredarens försvar för Natos kärnvapendoktrin är både förvånande och ensidigt. Våra argument för svensk anslutning till avtalet om kärnvapenförbud kan sammanfattas så här:

• Kärnvapen har enorma humanitära konsekvenser och kan inte likställas med konventionella vapen. Alla försök att normalisera dem måste motverkas.
• Färre länder måste bli beroende av kärnvapen. Nato måste tona ner kärnvapnens roll och Nato-länder bör undanbe sig en plats under kärnvapenparaplyet.
• Om Sverige ska fortsätta att tala med trovärdighet i nedrustningsfrågor kan vi inte ta avstånd från ett FN-avtal som förbjuder kärnvapen.
• FN-avtalet står inte i motsats till icke-spridningsavtalet NPT utan tillkom som en reaktion på många års svek mot tidigare nedrustningslöften.
• Den hotande återgången till det kalla krigets dagar är oacceptabel. Sverige och andra FN-medlemmar måste stå fast vid och skärpa kravet på internationell nedrustning.
• Fyra av fem svenskar vill att Sverige skriver under ett kärnvapenförbud.

Att rösta för svensk anslutning till FN-avtalet om kärnvapenförbud är ett tydligt ställningstagande för nedrustning. Att inte rösta för avtalet vore däremot ett historiskt misstag, menar vi.

Har du frågor? Kontakta Jens Petersson, handläggare för fred och säkerhet.