FN:s historia
Vid bildandet 1945 hade FN 51 medlemsländer. I dag har antalet medlemmar ökat till 193. Även frågorna FN har på sin dagordning har sedan starten växt betydligt i omfång. Den nya världsorganisationen tar sin form under några år när andra världskriget rasar i Europa. En föregångare hade FN i Nationernas Förbund, NF, som grundades 1920 i efterdyningarna av första världskriget.
Nationernas Förbund
Året var 1918. Efter drygt fyra års krigande rådde vapenstillestånd i Europa. Första världskriget hade skördat människoliv i en omfattning som aldrig tidigare hade upplevts. Nya stater hade utropats och gränser dragits om. Kriget fick en slutpunkt i Versaillesfördraget, som undertecknades 1919.
En punkt i fredsavtalet var bildandet av en organisation med syftet att förhindra krig och främja internationellt samarbete. År 1920 grundades således Nationernas Förbund, NF, på initiativ av USA:s president Woodrow Wilson. USA blev dock aldrig medlem. NF hade stora likheter med FN men också skillnader. Det krävdes till exempel enhällighet i beslut om sakfrågor. Ingen vetorätt existerade. Som mest hade NF 60 medlemsländer. Sverige blev medlem 1920.
FN:s bildande
Fem minuter i åtta på morgonen den 6 augusti 1945 utplånades staden Hiroshima i Japan. Ett amerikanskt flygplan hade sprängt den första atombomben. Tre dagar senare släpptes den andra atombomben över Nagasaki. Omkring 200.000 människor dödades direkt eller kort efter av bombningarna. Många fler i efterhand.
Under sex år hade andra världskriget rasat. Stora delar av Europa låg i ruiner och så många som 60 miljoner människor kan ha dödats. Svält och sjukdomar härjade. Föräldralösa barn drev omkring. Människor var på flykt från sina hem. Historiens värsta massmord- Förintelsen- hade genomförts. Här i andra världskrigets slutskede föds den nya säkerhetsorganisationen Förenta Nationerna. Den 24 oktober 1945 träder FN:s stadga i kraft, vilket rent formellt var startskottet för arbetet.
Vid starten var 51 stater medlemmar och lovade därmed ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel”, som det står i inledningen av stadgan. Men arbetet med att bilda FN var en process som hade startat redan tidigare.
Atlantdeklarationen, 1941
På sensommaren 1941, mitt under brinnande krig, möttes USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill ombord på en båt ute på Atlanten. De diskuterade kriget men också hur freden skulle tryggas när kriget tagit slut.
En viktig utgångspunkt i samtalen var en framtida världsordning där fria länder samarbetar på ett vänskapligt och civiliserat sätt. De båda statsmännen enades om ett uttalande, Atlantdeklarationen, en programförklaring om världen efter kriget. Mötet på Atlanten blev inledningen till de förhandlingar i flera omgångar som skulle leda till bildande av Förenta Nationerna
De Förenade Nationernas deklaration, 1942
Atlantdeklarationen presenterades på ett möte i Washington i USA den 1 januari 1942. Samtliga länder som deltog i mötet stred mot det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och Japan i det pågående kriget. Mötet ställde sig bakom Atlantdeklarationen som nu fick namnet ”De Förenade Nationernas deklaration”.
Dumbarton Oaks 1944, FN:s stadga tar form
Under de kommande åren träffades stormakterna USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Kina vid flera tillfällen för att diskutera hur den nya internationella fredsorganisationen skulle se ut. Frankrike var tills vidare uteslutet ur de storas klubb. På en konferens i Dumbarton Oaks i USA 1944 skrev de fyra stormakterna ett förslag till stadga för De Förenade Nationernas Förbund.
Jaltakonferensen, 1945
I Jalta på Krimhalvön möttes i februari 1945 Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, USA:s president Franklin D Roosevelt och Sovjetunionens ledare Josef Stalin för att överlägga om efterkrigspolitiken gentemot befriade och besegrade länder.
De tre enas om att gemensamt kalla sina allierade till en konferens i San Francisco för att anta stadgan till en ny världsorganisation. Man enades även om hur De Förenade Nationernas säkerhetsråd skulle utformas och grundlade i princip redan här vetorätten.
San Francisco, 1945
Delegationer från 50 stater samlas i San Francisco den 25 april 1945 för att förhandla fram och anta stadgan till en ny världsorganisation. Konferensen är en stor världshändelse och bevakas av mer än 2500 nyhetsreportrar.
Utgångspunkten i förhandlingarna är stadgeförslaget från Dumbarton Oaks med ca 1200 ändrings- och tilläggsförslag. Mest problematisk och något som rapportas i svensk media som ”Svår kris i San Francisco”, är frågan om vetorätten. Här kör man fast. De mindre staterna försöker begränsa vetorätten men stormakterna håller fast vid överenskommelsen från Jalta.
En verklig kris uppstår när Sovjetunionen hävdar en egen tolkning av stadgan. Efter påtryckningar från USA ger dock Stalin med sig. Stadgan kan färdigförhandlas och antas av de 50 delegationerna den 26 juni.
Ledarna i länderna som slutit sig samman för att få slut på kriget var övertygade om behovet av en kraft som skulle kunna hindra framtida krig och skapa en varaktig fred. De förstod att en sådan kraft endast kunde skapas om världens länder samarbetade i en global organisation. Förenta Nationerna skulle bli denna organisation. Själva syftet med FN utläses enklast ur inledningen till FN-stadgan:
VI, DE FÖRENADE NATIONERNAS FOLK, BESLUTNA
- att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden,
- att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer
- att skapa de villkor, som äro nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser, härrörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten,
att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet.