Hälsning från ordförande Annelie Börjesson i vårt verksamhetsbrev maj 2022

Hej bästa läsare,

Tiden rullar på och här i Göteborg blommar körsbärsträden. Det är så vackert och fåglarna sjunger. Samtidigt som jag tittar upp mot den blå himmeln och kisar mot solen, så sitter barn, kvinnor, åldringar och soldater fast sedan månader i bunkrar under stålverket Azovstal i det hårt krigshärjade Mariupol. I skrivande stund har merparten av de stackars människorna äntligen åter fått se dagsljus. FN:s generalsekretrare Guterres besökte i förra veckan både Ryssland och Ukraina, och samtalade då med både Putin och Zelenskyj. Evakueringen av civila som nu efter ett antal försök nu ser ut att lyckas sägs vara ett resultat av FN-chefens samtal. Jag välkomnar att Guterres och FN tar en tydligare roll i detta krig, och visst händer det en del även om vi önskar mer. Förra tisdagen antogs en resolution i generalförsamlingen som gör det knöligare att använda vetot i säkerhetsrådet. Detta är ett viktigt steg för att försöka begränsa att vetot används lättvindigt – nu inbjuds det land som lagt veto att motivera sin anledning och försvara sig inför hela generalförsamlingen. När ett veto lagts ska generalförsamlingen sammankallas inom tio dagar för att diskutera detta – det är alltså inte längre möjligt att bara lägga veto och tro att det går obemärkt förbi. Denna resolution tar sin början i ett initiativ som Lichtenstein tog i mars 2020. Sedan Ukraina invaderades har arbetet påskyndats, och Sverige är ett utav 15 länder som bidragit med att arbeta fram texten. 83 s.k. co-sponsors, där tre av de fem permanenta medlemmarna med vetorätt valde att ansluta sig (USA, Storbritannien och Frankrike), såg till att resolutionen gick igenom. Som sagt ett litet men viktigt steg för att försöka reformera säkerhetsrådets makt. Det blir en öppnare debatt, bättre transparens och det är också ett innovativt sätt som kan bana väg för ytterligare förändringar som tar världen längre bort från förlamande veton. Vill du läsa mer om detta så kan du exempelvis kolla här.

Vad gäller mina åtaganden så berättar jag här nedan i vanlig ordning om lite av varje som jag varit med om och som jag tror kan vara intressant och spännande för dig att läsa.

Denna gång börjar jag med det mentalt jobbigaste jag varit med på – deltagande i Kwibuka.

Detta är en minnesceremoni som i år hölls i andrakammarsalen riksdagen för att hedra alla de som dog och skadades det fruktansvärda folkmordet i Rwanda för 28 år sedan. Inte mindre än en miljon människor dödades på 100 dagar – ihjälslagna och lemlästade på det mest hänsynslösa sätt, urskillningslöst. På ceremonin gavs vittnesmål av överlevande, och Rwandas ambassadör i Sverige höll ett tal som hon behövde avbryta flera gånger på grund av gråt. Det här är så fruktansvärda händelser och livsöden, och Kwibuka är sannolikt det svåraste och tyngsta evenemanget som jag representerar förbundet på. Måtte händelser som dessa vara ett minne blott för mänskligheten.

UN Women bjöd in till möte med vice chef Åsa Regnér som var på Sverigebesök. UN Women Sveriges nytillträdda ordförande Alexandra Pascalidou var också med på denna träff med relevanta civilsamhällesorganisationer. Åsa berättade om utkomster från CSW66, alltså den stora kvinnokommissionen, som avslutades den 25 mars. Den kom att bli historisk på det vis att de gemensamma överenskommelser man kom fram till behandlar kvinnors och flickors rättigheter samt jämställdhet i förhållande till klimatförändringarna. Hon berättade också om UN Womens arbete i Ukraina. Innan kriget hade de 50 anställda på plats, nu är 20 lokalanställda kvar och de andra jobbar utanför landets gränser. De fokuserar främst på att samla in uppgifter och data om kvinnors och flickors utsatta situation, för sedan ta detta vidare till de humanitära organisationerna som jobbar med att hjälpa och bistå praktiskt. Det gäller risken för trafficking, människohandel, prostitution, surrogatmödraskap, adoptioner, våld mot kvinnor och all sorts bedrövligheter som kvinnor och flickor utsätts för.

Jag har också deltagit på Civilsamhällesforum som i år hölls på Sida. Det var en heldag med program om de så kallade gemensamma åtagandena, en del kring bistånd, nätverkande osv. Biståndsminister Matilda Ernkrans deltog liksom statssekreterare Jenny Ohlsson, och de fick frågor och synpunkter om att det är oacceptabelt att Sveriges bistånd som hjälper de allra mest utsatta nu ska skäras ner för att bekosta mottagandet av ukrainska flyktingar. Civilsamhällets ståndpunkt är att Sverige har råd med både och. Civilsamhällesforum är också en utmärkt mötesplats för nätverkande och där deltagarna ges möjlighet att träffa engagerade människor från andra organisationer.

De så kallade Kastelholmssamtalen hålls normalt årligen på Åland. De handlar om fred och nedrustning, och hade denna gång temat sammanbrott eller genombrott. I panelen, vilken var under beskydd av Finlands tidigare president Tarja Halonen, medverkade vår tidigare statsminister Stefan Löfven, Tarja Cronberg (doktor och sedan länge verksam vid Sipri, tidigare Europaparlamentariker, ordförande Finlands fredsförbund och internationell expert på kärnvapenfrågan), Mikael Wigell (docent i internationell politisk ekonomi, forskningsdirektör vid Utrikespolitiska förbundet i Finland med inriktning global säkerhet och geopolitik).

Det var mycket intressant och kärnvapenfrågan var central i samtalen, vilka också dominerades av den nuvarande utvecklingen kring Rysslands invasion av Ukraina. Ytterst oroande och komplicerat. Ickespridningsavtalet NPT tillåter Ryssland och de övriga fyra permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd att inneha dessa massförstörelsevapen, men säger att man ska nedrusta. I stället moderniseras och utvecklas dessa till både mindre taktiska varianter och större bomber, vilka räknas in strategisk krigföring. Utan dessa är Ryssland ingen stormakt. Landet har en doktrin som säger att de får vara först att trycka på knappen – i det fall att ryska staten är hotad. Nu när landet utsätts för hårda sanktioner och i mångt och mycket isoleras, hörs röster från Kreml att ryska staten är i fara. Inget bra detta och som sagt ytterst oroande. Kinas position och framtida ställningstagande kommer att ha stor betydelse för utvecklingen och världsordningen. Mycket lockande för Xi Jinping att ha en rysk lydstat med stora naturtillgångar, men samtidigt är de beroende av en god relation och handel med EU, och skulle drabbas rejält om de blev utsatta för kraftiga sanktioner. Jinping balanserar och försöker hålla Kina neutralt. Vi får hoppas på det bästa.

Löfven, som 1 juni tar över ordförandeklubban för Stockholms fredsforskningsinstitut SIPRI, underströk att ”Kärnvapen är något vi verkligen måste se till att bli av med”. FN:s kärnvapenförbud TPNW kom upp, liksom eventuellt medlemskap i Nato. Även detta komplicerat i en föränderlig värld, menade panelisterna.

Efter samtalen kände jag mig både stärkt och inte. Stärkt av att samtal som dessa finns, att deltagarna betonade hopp, samtal, mänsklighet och diplomati, men sänkt av den enorma makt som några få individer har, de stora krafter som är i gång, och som kan avgöra allas vår framtid. Det är lätt att känna sig liten. Samtidigt är det alla små droppar som gör havet, vilket kan svälja även det värsta fartyg.

Varje onsdag anordnas en manifestation utanför Rysslands ambassad i Stockholm. Detta har pågått sedan dagen innan Putin beordrade sin militär att invadera Ukraina, och samlar varje vecka människor som visar sin solidaritet med Ukraina och kräver att Putin omedelbart ska dra tillbaka sina styrkor. Vid detta tillfälle talade förutom jag själv även Pierre Schori, Lars Jederlund (en av arrangörerna), Malin Ragnegård (ordförande Kommunal), Mikael Odenberg (föredetta försvarsminister, M), Ander Pettersson (exekutiv chef på Civil Rights Defenders). Vid detta tillfälle slöt ca 200 personer upp.

Jag vet ju också att ni är många ute i vår rörelse som manifesterat och demonstrerat för att Putin ska dra tillbaka sina styrkor och lämna Ukraina. En del samlar också in pengar och försöker hjälpa till på olika sätt. Ett stort och varmt tack till er alla för dessa värdefulla insatser!

Under ganska många år har UNDP producerat en bok som heter ”Blir världen bättre?”. Den har varit mycket informativ, den är uppskattad och har haft en god spridning i Sverige. Nu har denna vidareutvecklats till att bli en digital kunskapsplattform som ska göra det enklare för oss alla att förstå utvecklingen i världen, och nu var det dags för lansering av UNDP:s ”Blir världen bättre?”.  Den är lättillgänglig, faktabaserad och nu även interaktiv. Kolla gärna in på www.blirvarldenbattre.se Lanseringen hölls fysiskt i Stockholm, och eventet modererades av Clara Henry. Deltog gjorde bland annat biståndsminister Matilda Ernkrans, UNDP:s nordenchef Henrik Fredborg Larsen och LSU:s ordförande Noura Berrouba. Det var många unga i publiken, bland annat elever från en utav våra FN-skolor.

För några veckor sedan var jag i Warszawa. Tillsammans med polska FN-förbundet och svenska ambassaden i Warszawa arrangerade vi ett rundabordssamtal på temat demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer – högaktuellt på alltför många sätt. Sveriges ambassadör för demokrati, MR och rättsstatens principer, Cecilia Ruthström-Ruin deltog med sin expertis som en utav två huvudtalare. Den andra var Polens Deputy Commissioner for Human Rights, Dr Hanna Machinska. Med i panelen var även min polske motsvarighet Adam Dziedzic, Sveriges ambassadör Stefan Gullgren och jag själv. Det blev ett mycket lyckat event där dessa viktiga frågor lyftes.

Vad gäller demokrati ser vi en tillbakagång sedan 15 år – en högst oroande trend. Även demokratiskt valda ledare tillämpar auktoritära metoder, och vi ser hur civilsamhällets utrymme inskränks, hur oberoende journalister och media begränsas och hotas, liksom kulturarbetare, människorättsförsvarare, och yttrandefriheten och möjligheterna för människor att organisera sig i föreningar med mera minskas kontinuerligt. Polen är ett land där utvecklingen sedan länge är mycket negativ, och grannlandet Ungern blev för ett år sedan första landet i EU att inte längre räknas som en demokrati. Eventet rönte stort intresse, och deltagarna (cirka 35) var ambassadörer och representanter från ett femtontal länder, civilsamhället, akademin och polska utrikesdepartementet. Idén till detta evenemang grundade sig i att försöka stärka andra FN-förbund samtidigt som demokrati är en så viktig fråga. Sverige firade som ni säkert vet 100 år av demokrati i fjol, och regeringen har haft initiativet Drive for Democracy under några år. Med tanke på utvecklingen i Polen och som ett sätt att uppmuntra polska FN-förbundet i sitt viktiga arbete blev så detta event till. Just roundtableformatet har UNA Poland dragit igång nyligen, och hittills har de hållit ytterligare ett där irländska ambassaden var huvudpart. Då var WPS-agendan i fokus, alltså agendan om kvinnor, fred och säkerhet (Women, Peace and Security).

Jag hade även möten med aktörer som jobbar med att hantera flyktingströmmarna från Ukraina. Det har varit ett enormt tryck, och Polen har tagit emot mestadelen av dessa. Solidariteten har varit, och är, fantastiskt rörande. Dock börjar man nu se en viss fatigue och att spänningar börjar uppstå. Frågor som nämndes var exempelvis: Hur länge ska den här familjen bo i vårt hem? Ska de inte betala något alls för att nyttja vår kollektivtrafik? Vidare har röster höjts gällande den totalt olika behandlingen av flyktingar som Polen visat – ukrainarna tas emot med öppna armar medans de människor som blev fast på gränsen mellan Belarus och Polen möttes av soldater, taggtråd och byggande av murar. En del dog och förhållandena var fruktansvärda och omänskliga.

Jag var också och besökte en så kallad reception point på Warszawas centralstation, och där var bemanningen stor. Dock kommer inte många just nu, snarare återvänder en hel del av de som kommer från Kiev med omnejd. Ett par dagar innan jag var där (cirka 10 april) återvände 6400 personer. Vill du veta mer om mitt besök i Polen? Då vill jag tipsa om min blogg! Du hittar länken längst ner i detta brev.

Jag har också varit med på en lansering av utställningen ClimateXCultureXChange.

Värd för eventet var brittiska ambassaden genom deras ambassadör Judith Gough. Utställningen – som är ett kulturellt projekt – visas under våren på Fotografiska muséet. Under lanseringen var fyra av de svenska konstnärerna med och presenterade sin konst. Gemensamt är att var och en försöker att bidra till agerande inom klimatområdet genom olika former av konst – målning, fotografi, musik, poesi, mode etc. – kreativitet, samhällsengagemang och klimatomställning knyts ihop. Vår seniora rådgivare Malin Åberg Aas var med, och förhoppningen var att få idéer och knyta kontakter med någon konstnär eller artist som skulle kunna delta i vårt evenemang kring Stockholm +50. Vi fick en del bra uppslag och kontaktmöjligheter, så det finns goda chanser.

FN:s näst största årliga forum, den stora kvinnokommissionen – CSW66; The Commission on the Status of Women – har hållits i FN-högkvarteret i New York. Vanligtvis är detta ett dynamiskt och vimlande forum, då människor från hela världen samlas – över tiotusen, för att diskutera allehanda frågor som rör flickors och kvinnors rättigheter och situation. UN Women är värd och medlemsländernas arbete ska mynna ut i ett dokument som heter ’agreed conclusions’.  Därtill arrangerar CSW NGO Forum en mängd aktiviteter och sessions under den tid som konferensen pågår, då främst den första utav de två veckorna. Det brukar vara tusentals olika så kallade parallell events och side events – såväl inne i FN-högkvarteret som runt om på Manhattan. På grund av pandemin blev det återigen ett digitalt forum för de allra flesta, men Sverige hade en mindre delegation på plats där exempelvis vår jämställdhetsminister Eva Nordmark ingick. Årets prioriterade tema var jämställdhet i relation till klimatförändringarna.  Jag har i år följt konferensen med ett öga, och min uppfattning är att den blev lyckad. Givetvis var kriget i Ukraina något som gjorde sig minst sagt påmint – det nämndes i tal och anföranden av många. Hursomhelst var årets CSW historisk då det var första gången som kommissionen tog sig an klimatperspektivet som prioriterat tema. Kvinnor och flickor drabbas många gånger hårdast, och klimatförändringarna är inget undantag. Hursomhelst lyckades man få till agreed conclusions – en överenskommelse kom alltså till. Nu återstår att genomföra denna i medlemsländerna. Vill ni läsa denna i sin helhet hittar ni den här.

Det får bli allt för denna gång. Jag önskar dig en riktigt fin vår och försommar, och så vill jag åter tacka så mycket för att du är medlem och för att du engagerar dig. Det må vara lite eller mycket, men alla initiativ gör skillnad.

/ Annelie

Och så några till mitt brev relevanta länkar om du vill läsa:

Om nedskärningarna i biståndet.

Debattartikel om nedskärningarna i biståndet.

Min blogg om besöket hos polska FN-förbundet.