”FN-tjänstemännen har ett ansvar att påverka medlemsstaterna och visa dem vägen”

I oktober 2017 fick FN-svenskan och MR-juristen Yasmine Sherif ta emot Svenska FN-förbundets utmärkelse Årets FN-vän. Här intervjuas hon av Världshorisonts redaktör AnnaLena Karlsson Andrews.

 

Hur började ditt engagemang för globala frågor?

Det pratades mycket om läget i världen hemma och om stora förebilder som Nelson Mandela, Martin Luther King och Dag Hammarskjöld. Så jag växte upp med att tänka globalt och bestämde redan som tonåring att jag ville arbeta med mänskliga rättigheter. Mamma brukade säga ”titta aldrig på framgång som ditt mål utan titta på att hjälpa andra som har det svårt, sedan kommer resten av sig själv.” Och då tyckte jag att de som hade det svårast i världen var människor i krig och i stor fattigdom. Så när jag förstod vad FN handlade om kände jag ”det är där jag ska vara, det är precis det jag ska göra med mitt liv”!

 

Hur gick det till när du fick du din första FN-tjänst?

Jag sökte mig till juristutbildningen efter gymnasiet. Som inriktning valde jag mänskliga rättigheter och internationell folkrätt och när jag pluggat klart på Stockholms universitet tänkte jag att det var dags att börja jobba för FN. Då var det många som sa ”det kan man inte göra som nyutexaminerad jurist, du måste jobba minst 25 år innan du kan få jobb där”. Men en sommar under min studietid hade jag läst franska på gränsen till Schweiz och då hade jag tagit bussen över till Genève och gått in på FN och frågat ”Hur kommer man in här?”. ”Ja, man kan börja som praktikant”, svarade de, ”så du får skriva och söka praktikplats”. Så jag började skriva brev men fick aldrig något svar. Men när jag var klar med studierna hösten 1987 såg jag i tidningen att någon som hette Jan Mårtensson var chef för FN:s center för mänskliga rättigheter. Så då tänkte jag att om jag skriver på svenska, och berättar om den passion jag känner för de här frågorna, och utformar brevet så att det ser officiellt och viktigt ut, då är det ingen som förstår vad det står i brevet och då är de tvungna att ge det till honom, för han är den enda som förstår svenska. Och det fungerade för efter ett par månader fick jag ett brev där det stod att jag hade fått sex månaders praktik på FN:s center för mänskliga rättigheter!

Så i april 1988 började jag där som praktikant. Året efter fick jag min första FN-tjänst. Det var en s k P1-a, det är första steget. Då är man väldigt junior. Jag minns när de ringde mig och sa ”är du intresserad av socioekonomisk forskning?”. ”Ja, sa jag, det är jag jätteintresserad av”, fast jag var ju MR-jurist. Men att få komma in på FN var ett jätteprivilegium så jag fick börja med att forska om Afghanistan.

 

Har du varit bosatt i Sverige efter detta?

Nej, sedan dess har jag bott utomlands, men jag har kommit hem minst två gånger om året och hälsat på familjen. Mitt arbete har också tagit mig till Sverige eftersom jag har samarbetat mycket med Sida, UD etc. Min make jobbar också på FN men har fransk nationalitet och har ingen anknytning till Sverige. Mina barn är svenska medborgare och de känner en viss trygghet här. Stockholm, Genève och New York är våra hemstäder. Man får bolla och balansera jobb och familj så gott det går. [Av Yasmines CV framgår att hon även varit stationerad i Afghanistan, Kambodja, Montenegro, Bosnien och Hercegovina, Demokratiska Republiken Kongo, Sudan, Israel-Palestinakonflikten och Jordanien i samband med Syrien-konflikten.]

 

Hur har ditt yrkeskunnande utvecklats genom åren om man ser till de frågor du jobbat med?

Mitt stora intresse har varit rättighetsfrågor, rättssäkerhet och skydd (”protection”). Men i takt med att jag fått alltmer chefsansvar så har jag fått bredda mina kunskaper i sakfrågor. Just nu jobbar jag med utbildning för barn i krigsområden. Men mänskliga rättigheter ligger i grunden hela tiden, det jag gör nu handlar ju t ex om rätten till utbildning. Allt i FN kan härledas tillbaka till mänskliga rättigheter, det är det som är det vackra med FN!

 

Du har ju jobbat mycket med barn och kvinnor i krig. Hur påverkade det dig att få två egna barn?

Innan jag fick barn tog jag mycket större risker. Man tror man är odödlig när man är ung men när man får barn så har man ju ett ansvar även gentemot dem. Arbete ute på fältet är alltid fullt med risker men jag blev mer försiktig.

När man ser lidande är man tacksam att ens egna barn slipper det. Men jag har aldrig velat dölja det lidande som finns för mina barn. Jag tror det har varit nyttigt för dem att få utveckla medkänsla och att få bo med oss i olika länder och få se vad som försiggår i världen. Jag märker på dem nu när de är 19 och 24 att de har en stark medkänsla för människor och att de är intresserade av de här frågorna. Min dotter vill gå i samma fotspår som sina föräldrar. Hon har varit med mig mycket så det har blivit en inspiration för henne. Vi talar ju om de här frågorna jämt, det är det vi pratar om vid middagsbordet. Om etik, värderingar och rättvisa. Så mina barn har också Martin Luther King, Dag Hammarskjöld och Raoul Wallenberg som sina stora idoler. Min son är faktiskt döpt efter Raoul Wallenberg.

 

Just nu är du chef för Education Cannot Wait – berätta om detta uppdrag!  

Vi har ett kontor i New York med 15-16 anställda som jag leder. Vi är inrymda hos Unicef för tillfället men vi är FN-anställda vid en global fond som skapades vid World Humanitarian Summit. Min chef är FN:s speciella sändebud för global utbildning, Gordon Brown, som tidigare var premiärminister i Storbritannien. Vår uppgift är att dra in pengar till utbildning för barn i krig och att samarbeta med FN-organ ute i världen för att skapa sådana program. Just nu jobbar vi med att bygga upp ett utbildningssystem tillsammans med flyktingar i Uganda.

75 miljoner barn i krigsländer får inte utbildning och vi behöver se till att de får det, och det ska vara kvalitetsutbildning. Men vi behöver få in mycket mer pengar för ofta ger man väldigt lite till just utbildning. Barn kan sitta i flyktingläger i tio år utan att få utbildning, vilket är oacceptabelt. De psykologiska effekterna av utbildning är också viktiga när man varit med om svåra saker; att man har någonstans att gå, är sysselsatt, är distraherad. Det handlar också om att se bortom kriget, att man har en framtid. Vi har investerat 3 miljoner dollar i utbildning till Rohingyabarnen som kommit till Bangladesh, 15 miljoner i Syrien och 10 miljoner i Jemen.

 

När kom du först i kontakt med Svenska FN-förbundet?

När jag studerade juridik gick jag med i FN-förbundet och Röda korset. Många år senare när jag jobbade på FN reste jag till Stockholm för att prata på UD och Sida för att få mer svenskt stöd. Där någonstans måste jag ha kommit i kontakt med FN-förbundet och började medverka vid olika seminarier.

 

Hur ser du på FN-förbundens roll i världen?

Jag känner bara till FN-förbundet i Sverige men det har en otroligt viktig roll. Det handlar om att föra ut FN:s arbete till svenska folket . Vi har ju en lång kultur av solidaritet och att vilja hjälpa till i världen men det kan ju glömmas bort med åren. Så det är viktigt att hålla lågan levande.

FN-förbundets engagemang påverkar även svensk utrikespolitik och hur Sverige agerar i FN. Svenska FN-förbundet är väldigt synligt, även i New York, och det tror jag är jättebra. Jag gillar utgångspunkten: ”FN är inte perfekt, men vad hade vi gjort utan FN?”. Det är ett både idealistiskt och realistiskt budskap.

 

2015 kom din bok ”The case for humanity  – an extraordinary session”. Berätta om boken och hur den togs emot!

Det började egentligen för ca 15 år sedan när Jan Eliasson var ambassadör i Washington. Jag skrev till honom och berättade att jag höll på att skriva en bok om FN, hur man kan förändra och göra organisationen bättre, och frågade om han ville skriva en kort baksidestext, vilket han svarade ja på. Men jag blev aldrig klar med boken utan åkte till Sudan och jobbade. Tio år senare var den nästa klar och då hade Jan Eliasson blivit vice generalsekreterare i FN. Han läste manuset och tyckte det var jättebra. Så vi träffades och han kontaktade FN:s informationsavdelning som beslutade att de skulle lansera boken i New York. Sedan var det bara öppna dörrar. Vi lanserade den i Genève också och den har blivit en bestseller på FN:s bokhandel. Den finns på amazon.com också.

Innehållet i boken är något som följt mig i alla år och hänger ihop med att jag växte upp med stora förebilder för ögonen och också har fått jobba med fantastiska personer. Och ibland har jag känt att vi på FN håller på att bli för byråkratiska, för småtänkta och kanske lite för bekväma. Så jag fantiserade om att föra samman några av världens stora tänkare och världsledare genom tiderna och låta dem tala för mänskligheten i säkerhetsrådet. Och kanske även analysera varför vi inte har kvar passionen och håller på att blir för byråkratiserade. Jag är ju jurist så med deras hjälp tänkte jag att jag kan bygga ett ”case for humanity”.

Utifrån detta skrev jag en bok som är till hälften verklig och till hälften fantasi. Jag använde mina förebilders egna ord, och vägde samman dem med mina egna erfarenheter. Och jag upptäckte när jag skrev boken att de tycker precis likadant. Det verkar finnas ett utrymme, ett space där vi alla möts, och det är kanske där vi var 1945 då FN skapades. För då tänkte vi ”det här får aldrig mer ske igen”, vi måste göra något för mänskligheten. Det var en genuin känsla, att vilja skapa en bättre värld. Så det var ett ögonblick i historien då vi alla tyckte och kände likadant.

 

Vår recensent Erik Halkjaer skrev i Världshorisont att du i boken ”planterar ett frö till en lösning” på världens problem. Vill du berätta vad det handlar om?

Folk säger till mig att ”den där boken är din kärleksförklaring till FN”. Och det är bara positiv energi i den. Jag hade inte lust att skriva en bok för att kritisera FN, för det gör ingen nytta. Den går mer på djupet och handlar om varför FN finns och vilken potential organisationen har. Oftast går det tillbaka till oss själva. Jag är helt övertygad om att vilket FN vi får har att göra med oss som individer, vi som arbetar där. Det är ju inte någon anonym struktur, utan FN består av människor. Därför tror jag att vi kan förändra och att vi kan göra det bättre.

Dag Hammarskjöld sa att det börjar med oss som individer, och sedan sprider det sig. Så om man tror att man kan skapa ett bättre FN för att man flyttar skrivbordet dit, eller skapar en ny kommitté, och sedan inte tar människors attityder i beaktande, då tror jag aldrig vi kan förbättra saker och ting. Utan det börjar med människor som fattar beslut, som har värderingar, som har civilkurage. Och det är så man förändrar. Om det pågår ett folkmord, och ingen gör någonting, så finns det ju alltid en mänsklig hjärna eller hand i bakgrunden som säger ”det där kan vi inte göra något åt”. Det är också där det där det börjar. Men om man har personer som säger ”det där MÅSTE vi göra något åt”, då kanske man kan förhindra det som sker. Så lösningen på världens problem ligger hos oss, som människor, och inte i våra strukturer. Strukturerna är bara verktyg. Lösningen handlar om hur vi kan förändra oss själva. Det är filosofiskt men jag kan inte hitta något annat svar.

 

I FN-förbundets pressmeddelande när du utnämndes till Årets FN-vän står det att du påminner oss om att organisationen måste förändras för att människors lidande ska sättas i centrum.

Ja, när FN skapades 1945 fanns det många som suttit i arbetsläger, i koncentrationsläger, som genomlevt olika infernon. Det var färska, öppna sår och då får man ett större medlidande och även större drömmar.

Det som hänt är att vi förlorat lite av det där genom åren när nya generationer har tagit över. Och när livet blir alldeles för bekvämt så glömmer vi bort lidandet. Så om vi ska sätta människors lidande i centrum så måste vi resa tillbaka och minnas, försöka återuppliva den känsla som fanns hos FN:s grundare. Man behöver inte åka tillbaka i tiden för att komma ihåg det, man behöver bara åka till ett flyktingläger. Och jobba med vår medmänsklighet, vår passion och vår rädsla. Och med våra attityder.

Inom FN tror jag att vi behöver tillåta mer kreativitet. Det är farligt när människor hamnar i ekorrhjul eller det blir väldigt hierarkiskt, så man inte vågar ställa moraliska frågor längre. Då kan människor hamna i trubbel, det har vi ju sett svenskar som gjort för bara ett par år sedan.

Vi måste också vara mer realistiska. Om vi har stora problem går det inte att tro att det räcker med att skapa en ny kommitté eller någon annan omstrukturering, eller att skriva en vacker resolution. Utan man måste fatta moraliska beslut inom FN om man ska göra det som är rätt. Om det innebär att du kommer att bli utfrusen, dina chefer kommer att bli arga på dig eller du går miste om en befordran, då blir människor rädda. De har ju familjer att försörja, så till slut sitter folk bara och nickar för de vågar inte. Det här ligger i byråkratiers natur, det har inte bara med FN att göra. Vi blir stela som människor. Så jag tycker man ska öppna upp; bli mer mänsklig, tillåta aktivitet, uppmuntra civilkurage, tillåta drömmar. Det handlar om attityder, från ledarskapet och nedåt.

 

Tror du FN:s nya generalsekreterare Antonio Guterres är rätt person för att åstadkomma några förändringar i den här riktningen?

Jag tror att han är en genuin humanist. Han har ju jobbat i tio år med flyktingar och han bär djupa värderingar. Han har definitivt det där inre som är så viktigt. Det är därför Dag Hammarskjöld är vår stora förebild för han hade ett starkt inre liv. Jag tror att Guterres har det också, utan att jämföra de båda i övrigt. Men Guterres är generalsekreterare i väldigt svåra politiska tider. Och i och med det hoppas jag att han kommer att gå ut och ta ställning. För de stora moraliska ställningstagandena tar man inte under lätta tider, utan det är i sådana här tider som man måste ta dem.

 

Tycker du att han har gjort något sådant hittills? Han gick ju t ex ut och sade ifrån när USA:s president Donald Trump talade i generalförsamlingen och hotade Nordkorea med utplåning.

Ja, det är ett exempel på den typ av uttalanden som behövs. Guterres har även engagerat sig mer och mer och tagit ställning i Israel-Palestinafrågan, och det tycker jag är bra. Även när det gäller rohingyer i Burma har han tagit ställning.

Annars tycker jag att Margot Wallström är en av de tuffaste politiker som vi har idag, som vågar ta ställning. Hon är på topp när det gäller politiska ställningstaganden, hon är helt orädd, utan att vara vårdslös. För mig är hon den ledare idag som kanske har det starkaste modet, jag beundrar henne enormt.

 

Ja, hon har blivit Årets FN-vän tidigare. Och förra året var det Staffan de Mistura.

Ja, jag känner flera av personerna på listan. Staffan de Mistura var där när jag började på FN. Vi jobbade ihop 1989. Margot Wallström och jag har också jobbat ihop, och Hans Corell har jag också träffat. Alla svenskar inom FN är otroligt duktiga, och de står väldigt högt i kurs. Sedan tycker jag och många svenskar med mig att Sverige kanske inte är så välrepresenterat som andra länder. Trots att Sverige inte bara är en stor bidragsgivare utan också en viktig röst i FN. Men det är för att vi är väldigt snälla.

 

Menar du att svenskar skulle behöva lite vassare armbågare?

Ja, att vara snäll och god är väldigt svenskt. Det är ju något som man aldrig ska ge upp men Sverige ska kräva lite mer plats, tycker jag. Sverige är underrepresenterat på de tunga posterna, som ofta går till länder som har mer än bara vassa armbågar, där är det knytnävsslag för att få som man vill. Sverige skulle ju aldrig bete sig på det sättet. Men Sverige behöver sätta ner foten och säga ”vi bidrar så mycket till FN, både finansiellt och moraliskt, så vi bör också få blir representerade”. Det skulle bara vara bra för FN. De värderingar som vi växer upp med i Sverige, och som vårt socioekonomiska system bygger på, är ju identiska med FN-stadgan. Alla har möjlighet till en utbildning i Sverige, vi har haft fred i så många år, vi har mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, rättssäkerhet. Sverige står för alla de värderingar som finns i stadgan så om vi ska tala om attitydförändring i FN så är det en bra idé att ta in fler svenskar och sätt dem på högre positioner!

 

Vad tänker du kortfattat om de stora utmaningar som världssamfundet står inför idag?

En viktig trend är att världen går mot alltmer isolerade samhällen. När det gäller att samexistera går vi bakåt, det har blivit större intolerans, rasism och vi-och-dem-tänkande jämfört med för 20-30 år sedan. Så rent generellt lever vi i en mer intolerant värld, och det börjar bli farligt. Det leder till handlingar som kan bli skadliga, till våld. Och till krig som leder till många flyktingar, och som blir regionala krig och där hela jordklotet påverkas. Vi kan efter 70 år alltså fortfarande inte förhindra krig. Det är viktiga frågor att ställa oss: varför har vi inte kunnat förhindra krig? Klimatförändringarna är också en stor fråga liksom jämställdhet för flickor och kvinnor.

 

Vad tänker du om Agenda 2030 och de globala målen?

Det är ju en jätteviktig agenda som handlar om att få social och ekonomisk rättvisa på jorden. I min bok säger jag att vi kan välja att drivas av mänsklighet eller av maktlust. Och tyvärr drivs många idag av makt och girighet.

Kan vi skapa ett mer rättvist samhälle, där vi kan utrota fattigdomen och där alla har möjlighet att få en god utbildning, rent dricksvatten, sjukvård och jämställdhet, så minskar man risken för orättvisor som leder till våld. Så agendan är jätteviktig. Men för att uppnå den krävs att vi har människor som har moralisk styrka, som inte är rädda för att stå upp, vara nytänkande och kreativa, som vågar förändra och inte oroar sig för att det ska bli påföljder om de gör moraliska ställningstaganden. Man måste förändra hur man förhåller sig till människor som vågar agera. Så länge människor får negativa påföljder när de försöker stå upp för människors rättigheter så kan vi inte uppnå något.

Jag brukar ofta höra att ”FN är inte mer än vad medlemsstaterna gör det till”. Det är till viss del sant men jag tror att vi kan påverka utvecklingen. Jag fäster stor vikt vid FN-tjänstemännen, de har ett ansvar att påverka medlemsstaterna och visa dem vägen. Staterna har nationella intressen men vi som arbetar på FN ska ju representera hela mänsklighetens intressen. Det ligger i vårt blod och våra tankegångar. Dag Hammarskjöld talade om att det var en ärofylld uppgift att vara internationell tjänsteman. Och vikten av att dessa personer går ut och inspirerar, förändrar och påverkar. Så detta ska vi komma ihåg, och inte bara lägga ansvaret på medlemsstaterna och sitta och vänta på vad de gör. De består ju också av människor. Det är bara att ta med dem ut på lunch, prata med dem och inspirera dem. Jag har ju jobbat själv med säkerhetsfrågor, jag vet hur det där fungerar. Man träffas över lunch eller kaffe, man argumenterar och påverkar. Jag tror man kan påverka deras huvudstäder och deras regeringar men då får man stå på sig.

 

Hur kan vi vanliga svenskar som inte jobbar på FN göra skillnad?

När man röstar ska man tänka igenom vilka partier som visar mest intresse för internationell solidaritet, att hjälpa varandra och stötta FN. Man ska använda sin demokratiska röst för att skapa en regering som representerar ett internationellt Sverige som ger starkt bistånd och vill påverka FN.

Sedan ska man gå med i Svenska FN-förbundet så man hela tiden kan känna att man har en koppling till FN. Och när man fostrar sina barn ska man tänka på att man fostrar en ny generation barn som vill gå ut och skapa en bättre värld, som vill stötta FN och de värderingar som FN står för. Och vara öppen för olika sätt att bidra till FN:s arbete, även ekonomiskt om man kan.

 

FN-förbundet bedriver ju insamling genom våra tre projekt Skolmat, Flicka och Minor där pengarna går till FN:s fältarbete.

Ja, det där är jätteviktigt. Och svenska folket ska veta att när man lägger pengar på de här frågorna så når pengarna fram. Jag har sett arbetet på marken när man tar bort minor och jag vet hur många ben och armar och människoliv som det räddar. Och jag har sett hur WFP tar in mat på de mest omöjliga ställen, i belägrade områden. Och när det kommer till UNFPA, hur viktigt deras arbete är.

Så även om man inte själv sitter i t ex Somalia så kan man vara närvarande där genom att bidra med pengar till FN:s fältarbete.

 

Vad betyder utmärkelsen ”Årets FN-vän” för dig?

Det betyder otroligt mycket, jag kan nog inte tänka mig något som skulle betyda mer just nu. Jag följer evenemanget varje år men har aldrig tänkt på att jag själv skulle kunna stå där.

Jag känner mig tacksam. Sverige gav mig en möjlighet att blir MR-jurist och det var en svensk som fick in mig på FN. Och jag har jobbat hela mitt liv med de värderingar jag fick växa upp med i Sverige. Hela tiden har jag vetat vad det betyder att ha yttrandefrihet, att få utbilda sig, att känna sig beskyddad av sin stat och sitt land. Det är det som har hållit mig stark under alla de här åren. När man har varit i länder med förtryck blir detta så tydligt.  Det har varit en styrka när jag bott utomlands att veta att jag tillhör Sverige, det är fortfarande mitt hemland och det är här jag har mina rötter. Och att känna att Sverige uppskattar det man gör, det är stort. Det är ju Sverige jag har fört fram, genom att vara den jag är.

 

Intervjun gjordes av AnnaLena Karlsson Andrews för tidningen Världshorisont i oktober 2017.

 

Motivering Årets FN-vän 2017:

”Årets FN-vän har arbetat för FN i 25 år. Hon har tjänstgjort i New York och Genève och haft uppdrag för världsorganisationen i en rad länder. Ofta har det handlat om att ge barn i krig en möjlighet att tro på framtiden. Hon tror på FN, men ser också behov av förändring och försöker uppmärksamma olika möjligheter. Som ett led i detta har hon bland annat skrivit en bok om sina år i humanitetens tjänst. Årets FN-vän har ägnat en stor del av sitt liv till att arbeta för en bättre värld och ett bättre och starkare FN. Tack vare sitt stora engagemang har hon åstadkommit mycket. Årets FN-vän är Yasmine Sherif.”

I bild: Årets FN-vän Yasmine Sherif tillsammans med FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic och generalsekreterare Petra Hallebrant.