Naser Ahmad och hans lillebror Esmatulla, från Qarabaghdistriktet i Afghanistan, hittade ett föremål i trädgården som de började leka med. Plötsligt exploderade det och Naser förlorade sin vänstra hand. Landminor och andra explosiva lämningar av krig saknar urskiljningsförmåga – de dödar alla. Lekande barn såväl som soldater.

– Gråt inte mamma. Jag har min högra hand kvar, jag kan fortsätta skriva och räkna.

Skolpojken Naser lever, men han förlorade sin hand i en explosion i byn Qala-e-Yusuf i Afghanistan. Han tröstade sin mamma med det mest väsentliga: han kan fortfarande få en relativt god framtid.

Att en person skadas kan innebära att tillvaron slås i spillror för en hel familj. Den som lemlästats kommer ofta att behöva försörjas, att ges omfattande vård och dyra hjälpmedel. En protes kan kosta mellan 1 000 och 20 000 dollar, för barn blir det extra kostsamt eftersom de behöver byta protes när de växer.

Ungefär hälften av minoffren är barn precis som Naser, vars lillebror fann odetonerad ammunition. Pojkarna visste att det var farligt att leka med saken, men trodde att de själva kunde oskadliggöra den. Tusentals andra barn skadas istället när de misstar minan för leksak: i barns ögon kan den ha en rolig färg och lagom storlek.

Klustervapen släpps från flygplan eller avfyras från artilleri, de är gjorda för att explodera på en viss höjd och sprida ut substridsdelar för att orsaka maximal skada. De har använts i minst 23 länder och regioner, ofta i tätbefolkade områden. 98 procent av de människor som dött eller skadats av klustervapen beräknas ha varit civila, och ungefär 40 procent av dem är barn.

Långt efter ett krigsslut fortsätter minor, klustervapen och andra explosiva lämningar att terrorisera befolkningen. Hela samhällen lamslås; varje lemlästad person blir ett exempel på att mark, skolbyggnader och vägar inte går att använda.

– Personminor är som regel designade för att skada snarare än döda. Det handlar om att förstöra så stora resurser som möjligt: fienden får ägna sig åt att ta hand om sina skadade istället för att strida, berättar Pernilla Bergström, ansvarig för lanseringen av projekt Minor på Svenska FN-förbundet.

Den grymma logiken sätter djupa spår i drabbade områden. De som skadas är som regel de fattiga, de som trots faran måste använda vägar eller bruka jorden. I länder som skulle behöva investera i återuppbyggnad efter våldsamma konflikter dräneras den statliga budgeten av sjukvårdens behov.

Svenska FN-förbundet och minor

Svenska FN-förbundets stöttar FN:s minröjningsorganisation UNMAS och deras arbete mot en minfri värld. UNMAS leder uppgifterna som brukar sammanfattas i fem pelare: minröjning, utbildning, stöd till minoffer, förstöring av minlager samt påverkansarbete.

– Personminor är ett vapen som får fruktansvärda humanitära konsekvenser. Kampen mot minor har aldrig varit enbart en nedrustningsfråga, säger Jens Petersson, handläggare för fred och säkerhet på Svenska FN-förbundet.

_______

Denna text är hämtad från Svenska FN-förbundets tidning Världshorisont (nr 2 2015).

Bli medlem eller prenumerera för att få Världshorisont i brevlådan! Tidningen ingår som förmån för FN-förbundets medlemmar. För prenumeration (230 kr per år) kontakta redaktör AnnaLena Karlsson Andrews.