Naeemeh minns den väl – dagen då IS kom till hennes hemby Kojo och tvingade hennes familj på flykt. Nu, flera år senare, arbetar hon som minröjare för att säkra området kring Kojo och göra det möjligt för människor att återvända till sina hem.

Söndag, 3 augusti 2014. I Kojo, ett litet samhälle i Sinjar-distriktet i norra Irak, bor 17-åriga Naeemeh. Hon och hennes familj är yazidier, en etnisk minoritetsgrupp med stort fäste i Irak. De amerikanska trupperna lämnade området tre år tidigare men freden lyser fortfarande med sin frånvaro. Trots de ständiga oroligheterna i området skiljer sig den här söndagen från andra dagar, ljudet av skott kan höras på långt håll och det växer sig högre för varje minut. Parallellt sker explosioner och tillsammans låter ljuden som en välrepeterad symfoni.

Ockuperad av IS

Rykten har också börjat spridas om en hitintills okänd väpnad grupp, IS, som tagit över Mosul. För invånarna i Sinjar-distriktet ökar oron när de nås av nyheten om att den kurdiska Peshmerga-gerillan har blivit attackerade. Samma dag tvingas Naeemeh och hennes familj att fly. De hinner knappt packa några ägodelar innan de kastar sig in i bilarna och kör mot bergen.

– Överallt hördes skott och explosioner. Några av oss hade tur den dagen men alla lyckades inte fly. Flera ur vår familj och många vänner saknas fortfarande, berättar Naeemeh.

Under drygt ett år var staden Sinjar och de närliggande byarna ockuperade av IS. Tusentals män och kvinnor förslavades, våldtogs och dödades, i synnerhet yazidier som jagades av IS på grund av sin religion.

Nu, flera år efter att Sinjar-distriktet har befriats, påminner massgravar och ödelagda hem fortfarande om den brutala ockupationen. Stora delar av bebyggelsen är bortsprängd och för invånarna kan det fortfarande innebära livsfara att återvända hem. Mängder av hemmagjorda bomber, så kallade improviserade sprängladdningar (Improvised Explosive Devices, IED:s) har placerats ut av IS och riskerar att detonera vid till exempel kontakt med människor, av rörelsesensorer eller vid fjärrutlösning. Att öppna dörren, kylskåpet eller tända en lampa kan därför innebära livsfara.

Tungt minerade av improviserade sprängladdningar

Enligt FN:s minröjningsorganisation Unmas (United Nations Mine Action Service) har idag endast 6 000 Yazidier återvänt hem till Sinjar-distriktet medan drygt 200 000 bor i flyktingläger i norra Irak. Majoriteten av dem som valt att återvända lever under svåra förhållanden med brist på vatten och el. Återbyggnaden av en infrastruktur kan inte påbörjas så länge sjukhus, skolor, broar och vägar är minerade.

2018 gjorde Unmas bedömningen att staden Sinjar och de närliggande byarna var tungt minerade med improviserade sprängladdningar och att drygt 4 000 bostäder i området behövde undersökas innan människor kunde flytta tillbaka. Arbetet beräknades ta lång tid och för att påskynda processen startade Unmas ett projekt i syfte att utbilda människor från området att hjälpa till i arbetet med att röja bort minor och säkra husen.

Projektet riktar sig till både kvinnor och män och Naeemeh var en av tjugo kvinnor som deltog i den två månader långa utbildningen. För henne och flera andra av teammedlemmarna som numera arbetar med röjningen är det ett arbete som berör dem på djupet då de själva tillhör de tusentals som fortfarande bor i flyktinglägren. Angelägna om att deras familjer och vänner ska få återvända hem och kunna återbygga sina liv i en säker och riskfri miljö, arbetar Naeemeh och hennes kollegor outtröttligt för att nå sitt mål.

Unmas integrerar både kvinnor och män i sitt arbete

Idag är Naeemeh sökare och IEDD-specialist, ett arbete som medför många risker. Till stor del handlar om att förstå hur de minerade områdena ständigt förändras av yttre omständigheter, som till exempel hur kraftigt regn kan förflytta minor till diken. Arbetet innebär också att veta hur de hemmagjorda bomberna ska hanteras eftersom de ofta innehåller okända funktioner.

– Våra arbetsdagar är långa och det kräver stort tålamod. För att arbetet ska gå framåt behöver jag tro på mina kunskaper och våga fatta beslut, samtidigt är det viktigt att inte ta för stora risker som kan innebära livsfara för mig eller en teammedlem, berättar Naeemeh.

Förutom att skapa förutsättningar för människor att återvända hem har Unmas strävan med projektet också varit att bidra till förändrade könsnormer och till sysselsättning för de boende i Sinjar-distriktet. Genom att integrera både kvinnor och män i sin verksamhet kan Unmas också se vilka behov som finns och hjälpa till att bygga upp ett jämställt samhälle. För Naeemeh har projektet inneburit att hon är verksam i området där hon växte upp och kan delta i återuppbyggandet av Kojos framtid.

Kan se framåt

– Förutom att jag kan stödja min familj ekonomiskt, kommer de färdigheter som jag fått från utbildningen att hjälpa mig se framåt, mot en ljusare framtid där mina barn en dag kan springa och leka i ett riskfritt område, berättar Naeemeh.

För en tid sedan besökte Sinjars borgmästare Naeemeh och hennes kollegor, som prisade dem för deras insatser i distriktets framtid.

– Jag insåg där och då hur viktigt vårt arbete är, och att vi också kommer att få en framtid, berättar Naeemeh.

————

Denna text är hämtad från Svenska FN-förbundets tidning Världshorisont (nr 2 2020).

Bli medlem eller prenumerera för att få Världshorisont i brevlådan! Tidningen ingår som förmån för FN-förbundets medlemmar. För prenumeration (230 kr per år) kontakta redaktör AnnaLena Karlsson Andrews.