VÄRLDSHORISONT. Hösten 2015 antog FN:s medlemsländer Agenda 2030 med siktet att till 2030 ha skapat en bättre värld. Sverige stoltserar gärna med sin ledande roll i arbetet men halkar efter med mål 10, om minskad ojämlikhet. 

Agenda 2030, innehållande 17 globala mål för hållbar utveckling, är en 15-årig plan för hur världens länder kan arbeta för att till 2030 avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter samt lösa klimatkrisen.

Även om ett övergripande syfte med agendan är främjandet av allas lika rättigheter är mål 10 det som har tydligast sikte på jämlikhet. Ökad jämlikhet minskar inte bara spänningar mellan och inom länder utan är dessutom viktigt för att individer ska känna sig delaktiga i samhället samt kunna utöva sina demokratiska rättigheter. Mål 10 är därmed fundamentalt i arbetet för ett öppet samhälle.

Sverige ska vara ledande

Sverige spelade en viktig roll i utformningen av de 17 globala målen. På regeringens hemsida kan man läsa att “Sverige ska vara ledande i genomförandet av Agenda 2030 – både på hemmaplan och när det gäller att bidra till det globala genomförandet av agendan.”

Knappt en månad innan agendan antogs 2015 kulminerade den så kallade flyktingkrisen i Europa. Och antalet flyktingar i världen har fortsatt öka – till ett nytt rekord på 68,5 miljoner människor 2017. Det betyder att i genomsnitt en person har tvingas fly varannan sekund. Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Myanmar och Eritrea är de länder som flest personer flyr från. Inte sällan försöker de ta sig till ett tryggare Europa men de flesta hamnar i stället i Turkiet, Pakistan, Uganda, Libanon och Iran. Detta tvärtemot gängse missuppfattning om att Europa tar emot alla flyktingar, en föreställning som många populistiska politiker gärna spär på.

Etnologen och forskaren René León Rosales tror att det finns en koppling mellan främlingsfientlighet i Sverige och hur flyktingmottagandet hanterades i den offentliga debatten.

– Hur det diskuterades har bidragit till att många känner sig hotade. Debatten förs av dem som har tillgång till och privilegiet att påverka det offentliga rummet. Andra röster, oftast i socioekonomiskt utsatta områden, kan inte sätta agendan på samma sätt, säger han.

Upprop om rasism

Danny Lam är en av grundarna till #NoStranger, ett upprop från början av 2018 där de som drabbats av rasism delar med sig av sina erfarenheter. Enligt honom är det viktigt att få in fler röster om debatten ska nyanseras.

– Personer som är insatta eller har erfarenheter kring frågor om rasism och utanförskap måste inkluderas. Annars blir det som nu, människor som aldrig har utsatts för rasism pratar om hur det är att utsättas för rasism, säger Danny Lam.

På grund av sin oftast tvetydiga karaktär är det dock svårt att veta om rasism de facto har ökat i Sverige eller bara blivit synligare. SCB har kartlagt hur arbetet med Agenda 2030 fortskrider och i mål 10 utmärker sig Sverige negativt p g a ökade inkomstklyftor. Men det är svårt att dra säkra slutsatser om huruvida rasismen har ökat eller inte då ras, etnicitet och religion inte är data som generellt sett samlas in i Sverige.

Begreppet ras har dessutom tagits bort ur regeringsformen och diskrimineringslagen i Sverige trots att det enligt FN:s kommitté för medborgerliga och politiska rättigheter kan “leda till svårigheter att bedöma och behandla anmälningar om rasdiskriminering och därmed förhindra möjlighet till rättslig prövning.”

Nya plattformar för rasismen

Författaren och debattören Fanna Ndow Norrby menar att rasismen har funnit nya plattformar att spridas på.

– Vi har med sociala medier fått nya sätt att kommunicera vad vi blir utsatta för men också nya vägar för rasismen att nå en. Nu sitter folk i hemmets trygga vrå och vräker ut sig saker som de förhoppningsvis inte skulle säga till någon i verkliga livet, säger hon.

Hon har profilerat sig som en viktig röst mot afrofobi, rasism mot människor av afrikansk härkomst, i en tid när Brottsförebyggande rådets statistik visar att afrofobiska brott är det vanligast förekommande hatbrottet i Sverige.  Forskning visar även att afrofobi förekommer som vardagsrasism i form av verbala och fysiska kränkningar och negativ särbehandling.

Vardagsrasism som begrepp sätter fokus på små, ofta till synes obetydliga händelser eller kommentarer som upprepas gång på gång och blir för den utsatta påtagliga. Danny Lam menar att vardagsrasismen alltid är närvarande.

– Vardagsrasism är de små kommentarerna, små saker som händer hela tiden och som gör att bägaren till slut rinner över. Det kan kännas konstigt för frågeställaren att få en stark reaktion på vad som verkar vara en till synes oskyldig fråga eller påstående. Men för oss som är drabbade handlar det om en massa stereotyper och fördomar om oss som individer på grund av den grupp vi anses tillhöra, säger Danny Lam.

Viktigt att lyssna på drabbade

Uppropet #NoStranger svalnade tämligen snabbt efter starten i januari men Danny Lam hoppas att det har bidragit till att fler förstår hur det känns att drabbas av rasism. Han menar att det är nödvändigt att skapa förutsättningar för ömsesidig dialog där en viktig del är att kunna lyssna på den drabbade.

– Det är viktigt att de som inte är insatta genuint vill lära sig. Ett bra första steg är att börja lyssna och inte hela tiden avbryta och ifrågasätta, säger han.

En aktör som satsat på utbildning som förändringsfaktor är Stockholms Stad. Kommunstyrelsens råd för mänskliga rättigheter arbetar i enlighet med Agenda 2030 och har, enligt dess ordförande Sissela Nordling Blanco, starkt fokus på jämlikhetsmålet:

– Vi har utbildat hundratals chefer och tusentals medarbetare i diskrimineringsfrågor, tagit fram en webbutbildning kring diskriminering och en särskild hbtq-diplomering för verksamheterna. I vår upphandlingspolicy har vi skärpt stadens antidiskrimineringsklausul. Vi har också stärkt arbetet för nationella minoriteter och urfolk i staden, säger hon.

Fanna Ndow Norrby tror också att kunskapsspridning är viktigt för att motverka ojämlikhet och rasism.

– Jag tror alltid på utbildning; ärlig historieskrivning, interna utbildningar med fokus på jämlikhet. Men jag har ärligt talat tappat en hel del hopp och har blivit rätt cynisk. Kanske går allt helt enkelt bara i cykler. Att Sverige hinner bli ett jämlikt land till 2030 har jag väldigt svårt att se, menar hon.

Positiva förändringar har skett

René León Rosales tycker att det är viktigt att vara realistisk men att fortsätta kämpa.

– Vi måste tro att det är möjligt, annars kan vi lika gärna ge upp. Samtidigt ska vi inte vara naiva. Det vi vill uppnå är svårt men ser man tillbaka på de senaste 100 hundra åren så har vi lyckats genomföra väldigt positiva förändringar.

– På det globala planet är det viktigt att se att rasismen är kopplad till exploatering av resurser. Vill vi skapa jämlika samhällen måste vi inse att en del av det som reproducerar ojämlikheten har att göra med hur vi fördelar resurser, avslutar han.

Sumbu Temo, frilansjournalist