Konflikter och pandemi försvårar arbetet mot skadliga traditioner som drabbar världens flickor och kvinnor. Fler länder måste bidra till kampen för global jämställdhet, skriver Svenska FN-förbundet tillsammans med sex medlemsorganisationer i Nerikes Allehanda.

Konflikter och krigsförbrytelser, klimatkris, effekter av pandemin och ökade klyftor mellan människor och länder ger en dyster bild av omvärldsläget. Kvinnor och flickor drabbas särskilt hårt i tider av konflikt och oro.

Kvinnlig könsstympning förekommer fortfarande i stora delar av världen. Ingreppet utgör en allvarlig kränkning av flickors och kvinnors rättigheter, hälsa och liv. Det kan innebära intensiv smärta och chock, blödning och infektioner, ibland med dödlig utgång. Könsstympning leder ofta till svår smärta vid samlag och komplikationer vid förlossning. I länder med hög förekomst av kvinnlig könsstympning är också mödradödligheten hög.

De senaste decenniernas arbete mot kvinnlig könsstympning har varit framgångsrikt. För flickor mellan 15 och 19 har risken att utsättas för övergreppet minskat med en tredjedel på 30 år. Över en halv miljon flickor har undgått könsstympning tack vare ett gemensamt projekt mellan FN:s befolkningsfond UNFPA och barnfond UNICEF med stöd av Sverige, andra EU-länder och USA. Även jämställdhetsorganisationen UN Women arbetar för att motverka könsstympning och skadliga könsnormer.

Trots den positiva trenden beräknas 200 miljoner flickor och kvinnor fortfarande leva med konsekvenserna av övergreppet. Ytterligare 68 miljoner riskerar att utsättas under de närmaste sex åren. Det beror delvis på de senaste årens pandemi som har lett till ökad fattigdom, stängda skolor och social isolering.

Kvinnlig könsstympning är en flertusenårig patriarkal tradition som lever vidare i våra dagar och som används för att kontrollera kvinnors sexualitet och är i många länder en förutsättning för äktenskap. Den skadliga sedvänjan vilar inte på religiös grund utan är förknippad med fattigdom, bristande utbildning samt djupt rotade kulturella och sociala normer.

Kvinnlig könsstympning är vanligast i ett 30-tal länder i Afrika, Mellanöstern och Asien men har också fått internationell spridning. I Sverige bor 68 000 kvinnor och flickor som kan ha utsatts för könsstympning, enligt Socialstyrelsen. Dessutom riskerar enligt samma uppskattning upp till 23 000 flickor under 18 år i Sverige att drabbas.

Såväl ökad kunskap som förändring av djupt rotade sociala normer krävs för att könsstympning ska kunna stoppas. Hela samhällen måste involveras. Därför utbildar FN-organ och civilsamhällesorganisationer lokala ledare och religiösa företrädare, samt riktar sig till sjukhus och kvinnokliniker. Kvinnors och flickors rättigheter står i fokus men insatserna vänder sig också till män och pojkar. I stödgrupper får flickor och kvinnor chansen att tala om sina problem vilket minskar stigma och tabun.

Motsvarande förebyggande och inkluderande arbete tillsammans med lokalsamhälle och trossamfund behövs också i Sverige för att skadliga strukturer ska kunna brytas och förändring ske på sikt. Arbetet måste i både andra länder och i Sverige vara rättighetsbaserat och långsiktigt.

När biståndet ifrågasätts minskar möjligheterna att hjälpa världens utsatta. Det ökar i sin tur fattigdom, underblåser konflikt och driver fler på flykt. I pandemins spår har FN efterfrågat ytterligare 2,4 miljarder dollar för att nå målet att utrota kvinnlig könsstympning senast år 2030. Utan detta stöd beräknas 2 miljoner flickor ytterligare könsstympas under de kommande åren. Till det kommer miljontals ytterligare barnäktenskap, mer våld i hemmet och fler oönskade graviditeter.

Sverige har de senaste åren presenterat särskilda bidrag till arbetet mot kvinnlig könsstympning. Det är välkommet och välbehövligt. Såväl FN:s organisationer som små och stora civilsamhällesorganisationer behöver stöd. Att biståndsanslagen till världsorganisationens och andra aktörers jämställdhetsarbete upprätthålls är nödvändigt för att världens flickor och kvinnor ska få en bättre tillvaro.

Annelie Börjesson, ordförande Svenska FN-förbundet

Pernilla Baralt, generalsekreterare Unicef Sverige

Malin Bergman, förbundsordförande Centerkvinnorna

Ulrika Grandin, verksamhetschef UN Women Sverige

Ingela Holmertz, generalsekreterare RFSU

Ingrid Ljunggren, unionspresident Sverigeunionen av Soroptimistklubbar

Annika Strandhäll, ordförande S-kvinnor

Läs artikeln i Nerikes Allehanda.