Sverige bör följa Tysklands och Danmarks exempel för hur man kan inrätta en oberoende institution för mänskliga rättigheter, skriver Svenska FN-förbundet och sex andra organisationer i Svenska Dagbladet.

I Sverige respekteras de mänskliga rättigheterna i hög grad men inte heller här saknas problem. Sveriges Television uppmärksammade nyligen förekomsten av afrofobi, det vill säga hat och våld mot personer med afrikansk bakgrund. FN har i sin granskning av Sveriges efterlevnad av de nio kärnkonventionerna för mänskliga rättigheter pekat på bland annat hatbrott även mot andra etniska och religiösa grupper, våld mot kvinnor, diskriminering mot minoriteter samt åsidosättande av rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Utrikesminister Margot Wallström och demokratiminister Alice Bah Kuhnke lovade sommaren 2015 att Sverige skulle få en oberoende institution för mänskliga rättigheter. Redan vid det laget hade drygt två decennier förflutit sedan FN i sina så kallade Parisprinciper uppmanade medlemsländerna att inrätta en sådan. MR-institutioner finns i en tredjedel av världens länder, i sjutton EU-länder samt i Norge.

Ännu i dag, två år efter att Wallström och Bah Kuhnke gjorde sitt utspel, bollas frågan mellan Regeringskansliet och riksdagen. Konstitutionsutskottet har haft frågan på sitt bord men i veckan beslutade riksdagen att återremittera den till regeringen för ytterligare en utredning.

En av stötestenarna är valet av huvudman för institutionen. Trots att oberoendet är en av grundstenarna för en MR-institution talas det om att uppgiften kan lösas inom ramen för befintliga myndigheter som Diskrimineringsombudsmannen, Justitieombudsmannen eller Barnombudsmannen. Det vore ett steg i fel riktning eftersom just oberoendet och det unika mandatet enligt FN:s så kallade Parisprinciper är avgörande för att frågorna ska hanteras effektivt.

Vi, företrädare för sju organisationer, har det senaste året haft en löpande dialog med konstitutionsutskottet. I dag, i anslutning till FN:s dag för mänskliga rättigheter den 10 december, vill vi presentera ett förslag som möter Parisprincipernas högt ställda krav på oberoende samtidigt som institutionen tillförsäkras ett långtgående mandat samt nödvändiga resurser.

Vi har tittat på hur våra grannländer Tyskland och Danmark har löst uppgiften. Där har universitet, institutioner och organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter fått uppdraget att utse en styrelse som ansvarar för myndigheten. Det ger den höga grad av oberoende som är en förutsättning för att myndigheten ska kunna granska även regeringen och andra myndigheter.

I korthet skulle en svensk oberoende nationell myndighet för mänskliga rättigheter kunna se ut så här:

• En nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas i Sverige med utgångspunkt i FN:s Parisprinciper. Mandatet ska vara brett och syfta till att främja, skydda och övervaka de mänskliga rättigheterna. Staten är finansiär.
• För att säkerställa institutionens oberoende tillsätts en styrelse med 15 medlemmar som nomineras och utses av olika samhällsaktörer, till exempel universitetsvärlden, Raoul Wallenberginstitutet, Nätverket för mänskliga rättigheter och funktionshinderrörelsen.
• Till stöd för sitt arbete utser styrelsen ett råd för mänskliga rättigheter. Rådets uppgift är att bidra med sakkunskap i institutionens verksamhet.
• Styrelsens ledamöter beslutar om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning. De beslutar också om institutionens framställningar till riksdagen och regeringen samt om institutionens årsrapport.
• Institutionen inrättas genom reglering i lag med instruktion för Institutionen för mänskliga rättigheter. Institutionens ställning, uppgifter och ledningsform bör därefter så snart som möjligt stadfästas i Regeringsformen.

En oberoende MR-institution fyller en rad uppgifter. Den kan stödja anställda i kommuner och landsting i deras dagliga möten med invånare. Myndigheter och domstolar kan få stöd i tolkningen av svensk lagstiftning utifrån internationella konventioner. En ytterligare uppgift är att bistå med bedömningar i fall där olika rättigheter ställs mot varandra. Ett exempel är den debatt som uppstått under året om Polisens agerande mot rasistiska och nazistiska organisationer.

Till institutionens löpande uppgifter hör, som vi ser det, såväl utbildning, forskning och kompetensutveckling som granskning av lagförslag, direktiv och regleringsbrev från ett MR-perspektiv. Institutionen ska också rapportera om MR-läget i Sverige, samarbeta internationellt samt ges möjlighet att starta rättsprocesser för att tillvarata enskilda personers rättigheter.

Enligt Agenda 2030 och de globala målen ska FN:s medlemsländer ha fungerande institutioner som kan stärka rättsstatens principer. En svensk MR-myndighet måste utformas så att den konkret bidrar till att skydda och försvara människors rättigheter och ges möjlighet att granska kränkningar. Det ställer också krav på tillräckliga personella och ekonomiska resurser. Som jämförelse får den nya Jämställdhetsmyndigheten cirka 75 medarbetare. I den danska MR-institutionen arbetar ett hundratal personer med mänskliga rättigheter.

I svenska civilsamhällesorganisationer finns stor kompetens i frågor som rör mänskliga rättigheter. Vi rapporterar regelbundet till FN om MR-situationen i Sverige och ska enligt FN:s principer involveras också i inrättandet av en nationell MR-institution.

Det är vår förhoppning att förslaget ovan kan tjäna som utgångspunkt för den fortsätta dialogen om en oberoende MR-institution med målet att stärka de mänskliga rättigheterna i Sverige.

Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet

Maria Andersson, generalsekreterare RFSU

Maria Johansson, ordförande Lika Unika

Morten Kjaerum, direktör Raoul Wallenberginstitutet

Lars Ohly, ordförande Funktionsrätt Sverige

John Stauffer, tf chef Civil Rights Defenders

Ulrika Strand, generalsekreterare Fonden för mänskliga rättigheter

Läs artikeln på Svenska Dagbladets webbplats.