Inför Folk och Försvars rikskonferens visar ny statistik att antalet svenskar i internationella fredsfrämjande insatser är det lägsta sedan tidigt 1970-tal. Svenska FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic kräver ökat stöd till det internationella fredsarbetet.

I veckan nåddes vi av Försvarsmaktens senaste månadssammanställning över svensk personal i internationella militära insatser. Just nu är endast 353 svenskar ute i sådana insatser. Antalet är därmed det lägsta sedan tidigt 1970-tal trots att Sveriges riksdag har beslutat att internationella insatser är en central uppgift för Försvarsmakten. De historiskt låga siffrorna presenteras bara några dagar inför Folk och Försvars rikskonferens som startar på söndagen.

Vi har bakom oss ett år, 2013, då behovet av internationella militära fredsinsatser har blivit mer akut och aktuellt än på länge. I det kollapsade Mali behöver FN stöd till sin nya mission. Under andra halvåret imploderade, som väntat, Centralafrikanska republiken inför världens ögon med risk för folkmord som följd. Strax före jul bröt situationen i Sydsudan samman, inte heller det utan förvarning.

FN:s fredsfrämjande militära insatser behöver permanent förstärkning. Att extra insatser kan göra nytta tydliggjordes i östra Kongo där FN under 2013 äntligen fick nya muskler i form av en afrikansk interventionsbrigad som lyckades bekämpa M23-gerillans övergrepp mot civilbefolkningen. I Mali ställer nu bland andra Nederländerna och Kina upp med markförband. Behoven är enorma och resurserna trots vissa åtaganden bristfälliga. I Sydsudan förefaller förstärkningen av FN-insatsen lösas genom neddragningar av andra, lika viktiga, insatser i Afrika.

Under julhelgen presenterade regeringen en utredning som ska analysera Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten och föreslå utvecklingsmöjligheter, ”i synnerhet inom ramen för EU och Nato”. Det är fel fokus. EU:s snabbinsatsstyrka har aldrig kommit till användning under de sex år som den har existerat. Nato kan, trots att alliansen ibland bistår FN, aldrig ersätta FN:s legitimitet och långsiktiga engagemang i konfliktområden. Natoledda fredsinsatser är ett komplement men inte ett alternativ till deltagande i FN-ledda insatser.

Försvarsberedningen har i sitt betänkande uttryckt sitt stöd för att Sverige åter borde ge bidrag till FN-ledda insatser. Det kan noteras att Sverige i samverkan med andra länder för något decennium sedan planterade fröet till en stående snabbinsatsstyrka i FN:s regi, Shirbrig. Den plantan har sedan ryckts upp med rötterna till förmån för bland annat den EU-snabbinsatsstyrka som alltså aldrig har kommit till användning. Resursanvändningen för insatsstyrkan har också varit föremål för kritik från Riksrevisionen.

Av de 353 svenska soldater som finns i internationella insatser bär endast 29 FN:s basker. Också det är en historiskt låg nivå och Sverige riskerar därmed att tappa den kompetens och kontinuitet som krävs för att erbjuda nya FN-truppbidrag i framtiden. Vi vet av erfarenhet att svenska soldater i kraft av god utbildning, utrustning och ett jämställdhetsperspektiv kan stärka hela FN-insatser. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetensen att utarmas.

Det är dags att göra helt om. Lev upp till tidigare utfästelser om att Sverige ska kunna hålla upp till 2 000 soldater insatta och låt åtminstone hälften av dem tjänstgöra i FN-ledda insatser. Ge regeringens nya utredning ett tilläggsdirektiv som säger att också Sveriges relation till FN:s militära fredsfrämjande verksamhet bör utredas.

Minskningen av antalet svenskar i internationella fredsfrämjande insatser är en trend som har pågått i det tysta under alltför lång tid. Låt det vara en väckarklocka för de beslutsfattare och experter som just nu samlas vid årets viktigaste försvarspolitiska debattforum.