De senaste veckorna har Jerevan förändrats betydligt. Höstlöven har börjat falla, och kylan har krypit in över gatorna. Det har varit en höst med många debatter, och mänskliga rättigheter är i större fokus än någonsin. Den 17 oktober röstades Armenien in i FN:s råd för mänskliga rättigheter, vars uppgift är att skydda och sprida mänskliga rättigheter över hela världen.

På Armeniska FN-förbundets kontor firade vi beskedet som ett erkännande av de många förbättringar som skett i landet det senaste året. Men även om många framsteg gjorts har Armenien fortfarande en lång väg kvar att gå, speciellt vad gäller kvinnors rättigheter. Ett exempel är att Armenien inte har skrivit under Istanbulkonventionen. Istanbulkonventionen är ett juridiskt dokument som förbinder europeiska stater att övervaka och eliminera alla former av könsrelaterat våld, och slår fast att våld mot kvinnor är ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden. Konventionen har mötts av kraftigt motstånd från konservativa grupper i landet.

”Mäns våld mot kvinnor är ett ämne som alltid rört upp reaktioner, och ibland till och med inneburit dödshot mot de som lyfter frågan, men det är också en konstant påminnelse om att vårt arbete behövs”, säger Anna Hovhannisyan, som tillsammans med sina kollegor på organisationen Kvinnor i Armenien är drivande i debatten om kvinnors och flickors rättigheter. Organisationen jobbar tätt med olika nationella organisationer och FN-organ för att Istanbulkonventionen ska skrivas in i armenisk lagstiftning.

Det finns fler som jobbar för kvinnors situation. Som en del av AUNA:s ungdomsprojekt grundade 16-åriga Larisa Kirakosyan tillsammans med tre jämngamla vänner ett utbildningscenter i hembyn Vazashen där kvinnor får kurser i hantverk och jämställdhet. ”Armeniska kvinnor är starka, men vi utesluts ofta i samhällsdebatten om mänskliga rättigheter”, säger hon. ”Vi vill lära oss, arbeta och vara en del av utvecklingen, men syns ändå inte när vi står upp för vår sak.”

”Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter precis som vilka som helst”, säger Anna, och fortsätter: ”Vi pratar mycket om mänskliga rättigheter, men för många inkluderar det inte jämställdhet, så vi måste se på jämställdhetsarbetet ur ett rättighetsperspektiv. Något som exempelvis behöver lyftas fram mer är de stora skillnaderna i möjligheter för kvinnor på landsbygden och kvinnor i de större städerna. Ett annat oroande problem i Armenien är det höga antalet könsselektiva aborter vilket visar att kvinnor värderas lägre än män. Hur ska vi kunna utvecklas som land om hälften av befolkningen ens kan göra sin röst hörd?”.

Anna Hovhannisyan sammanfattar vårt samtal med orden: “Nu när vi sitter med i FN:s råd för mänskliga rättigheter måste vi börja prata om och säkerställa lika rättigheter för alla, kvinnor som män, men utan några men!”.

Erika Olsson, internationell praktikant, Armenien