Ett tjugotal organisationer, bland dem Svenska FN-förbundet, kräver i Svenska Dagbladet att Sverige ansluter sig till FN-avtalet mot kärnvapen. Regeringens utredning presenteras inom kort.
I dagarna släpps regeringens utredning om en svensk anslutning till FN:s konvention om kärnvapenförbud. Människor över hela världen riktar sina blickar mot Sverige, ett land som genom åren har varit en ledande röst för nedrustning. Vi står inför ett vägval: gå före och driva på för nedrustning eller passivt se på när kärnvapenhotet ökar. Nu behövs en svensk nedrustningspolitik som respekterar viljan hos en överväldigande folkmajoritet.
När japanska Setsuko Thurlow talar om bomben över Hiroshima är hennes första minnesbild den av Eji, hennes 4-åriga syskonbarn. Vid utdelningen av Nobels fredspris till International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) 2017 vittnade Setsuko om Ejis öde inför ett knäpptyst och allvarstyngt rådhus i Oslo. Setsuko beskrev hur Eji fortsatte att be om vatten innan han till slut dog av de brännskador som bomben över hans hemstad hade orsakat.
Kärnvapen är det mest destruktiva vapen som människan har uppfunnit. Än i dag vårdas tusentals människor på Röda Korsets sjukhus i Hiroshima och Nagasaki för skador och sjukdomar orsakade av de två amerikanska bomberna, inte bara överlevande utan också deras barn. Bomben över Hiroshima dödade 1654 av 1780 sjuksköterskor och 270 av 300 läkare.
Sverige måste nu slutgiltigt ta avstånd från världens mest destruktiva massförstörelsevapen. Vi vill här lyfta fram fyra argument för att Sverige ska skriva under FN:s kärnvapenförbud.
1. Inför en kärnvapenkatastrof står vi maktlösa
Studier av bland andra Internationella rödakorskommittén visar att världens humanitära organisationer skulle stå maktlösa inför en kärnvapenkatastrof. Utöver en omedelbar humanitär kris skulle användningen av en knapp procent av dagens kärnvapenarsenaler leda till klimatkollaps med missväxt och massvält till följd. Ett större kärnvapenkrig skulle under överskådlig tid göra vår planet obeboelig för mänskligt liv.
2. Sveriges har en viktig roll i nedrustningsfrågor
Kärnvapenstaterna rustar upp och hotet från kärnvapen ökar. Det blir allt viktigare att kärnvapenfria länder går före och kräver nedrustning av massförstörelsevapen. Den nya FN-konventionen innebär en sådan möjlighet. Svenska regeringar har traditionellt undertecknat avgörande konventioner om nedrustning och uppmuntrat andra att göra detsamma. Regeringen har framhållit sin roll bakom kulisserna i konflikten mellan USA och Nordkorea där hotet om kärnvapenanvändning åter har blivit reellt.
Det är i princip omöjligt att använda kärnvapen utan att bryta mot humanitär rätt. Sverige kan inte avstå från att ansluta sig till ett FN-avtal som förbjuder kärnvapen och samtidigt fortsätta att tala med trovärdighet i nedrustningsfrågor.
3. Det finns inga juridiska hinder för Sverige att gå med i konventionen
Forskare från bland andra Harvard Law School har i rapporten ”I skuggan av makten” analyserat Sveriges möjligheter att gå med i FN:s konvention om kärnvapenförbud. Slutsatsen är att det inte finns några juridiska hinder för Sverige att gå med. Inga av Sveriges militära samarbeten står i strid med konventionens villkor. Därtill har norska forskare studerat frågan. Deras slutsats är att ett Natoland som vill ansluta sig till FN-konventionen behöver ta avstånd från att kärnvapen används i landets namn. I övrigt finns inga hinder för Natoländer att gå med i konventionen.
4. Svenskarna vill att Sverige skriver under
Drygt fyra av fem svenskar vill att Sverige undertecknar FN:s förbud mot kärnvapen. Det visar en Sifo-undersökning som nyligen genomfördes på uppdrag av Olof Palmes internationella center. Bland rödgröna väljare är 94 procent för att underteckna kärnvapenförbudet. Bland de borgerliga väljarna är siffran 83 procent. Så tydliga siffror borde vara vägledande för folkvalda politiker.
Om Sverige ställer sig utanför FN-konventionen om ett kärnvapenförbud skulle det vara ett historiskt steg bort från svensk nedrustningstradition. Ett första statspartsmöte utan svenskt deltagande skulle vara en stor förlust för global nedrustning och en rejäl törn för den svenska självbilden. Om Sverige istället undertecknar konventionen, och i riksdagen diskuterar formerna för att gå med under de kommande åren, skulle det ge styrka och självförtroende åt andra länder, inte minst i Europa, att följa efter. Det är sådant politiskt ledarskap svenskarna förväntar sig av sina förtroendevalda företrädare.
Andreas Tolf, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen
Margareta Wahlström, ordförande Svenska Röda Korset
Malin Nilsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Annelie Börjesson, ordförande Svenska FN-förbundet
Anna Lindenfors, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Agnes Hellström, ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Beatrice Fihn, generalsekreterare International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN
K G Hammar, ärkebiskop emeritus Svenska kyrkan
Frode Pleym, Sverigechef Greenpeace
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen
Lise Bergh, ordförande Rädda Barnen
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Staffan Wikell, ordförande Svenska Jurister mot Kärnvapen
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd
Thomas Jonter, professor i internationella relationer och ordförande i svenska Pugwash
Martin Nihlgård, tillförordnad generalsekreterare Individuell Människohjälp
Anna Barkered, generaleskreterare Latinamerikagrupperna
Louise Lindfors, generalsekreterare Afrikagrupperna
Lovisa Roos, ordförande Fältbiologerna
Lars Johnson, ordförande Life-Link Friendship Schools Association
Läs debattartikeln i Svenska Dagbladet.