Backåkradagarna 2011
Årets Backåkradagar hade en alldeles speciell prägel. Av de fem föreläsningarna handlade tre om Afrika. Den arabiska våren med revolutioner och inbördeskrig låg som grund till de två föreläsningarna om Egypten och Algeriet. Sydafrikas utveckling kompletterade bilden av ett Afrika i rörelse. Gripandet av den serbiske krigsförbrytaren Mladic under våren var det centrala ämnet för föreläsningen om Serbien och dess framtid. Att det nu i september 2011 är exakt 50 år sedan Dag Hammarskjöld omkom ledde till en föreläsning om just Hammarskjöld och arvet efter honom i FN. Av de fem föreläsningarna fick tre hållas inomhus. Vädergudarna var inte på vår sida denna sommar, men levande musik till varje föreläsning värmde själen.
Bert Sundström
Egyptens president Anwar Sadat mördades 1981, och Hosni Mubarak tog över. Båda två var militärer, vilket avspeglade en lång tradition av militärstyre i landet. Hosni Mubaraks 30 år vid makten präglades av en tydlig militär disciplin, inte mot någon yttre fiende, utan mot sig egen befolkning. Val riggades, partier förbjöds och TV och radio toppstyrdes. Detta var verkligheten för den vanlige egyptiern. Skulle den vanlige egyptiern också vara för kritisk mot styret och ledningen, blev vägen till fängelse och tortyr kort. År efter år fortsatte bara detta styre, utan att någon utomstående egentligen reflekterade över sakernas tillstånd. Det var alltid som det varit i Egypten. Folkets verklighet glömdes bort när USA och EU sökte handelsavtal och när de såg Mubaraks diktatur som en stabil faktor i regionen. Men folkets verklighet hann ikapp både Mubarak och västländerna den där vintern 2011. En dag i januari började allt att rulla på, och bara en månad därefter hade Mubarak avgått.
Vad var det egentligen som hände? Hur kunde detta hända i Nordafrikas största och mäktigaste land? Sveriges televisions utrikeskorrespondent Bert Sundström var på plats i Kairo under dessa dramatiska veckor. Tyvärr råkade han ut för de våldsamheter som fanns i Kairo och fick föras hem till Sverige för vård, men är nu åter i tjänst. På Backåkra gav Sundström sin bild av revolutionen i Egypten.
”Det kommer att sluta illa”, säger Bert Sundström flera gånger under sin föreläsning. Han är allvarligt orolig för hur utvecklingen ska fortgå i Egypten. Militärens traditionellt starka ställning i landet och bland befolkningen ger skäl till oro. Nu har militären makten igen, trots revolutionen. Det lovas val och det lovas demokratiska reformer, men kommer de, undrar Bert Sundström? Det pratas mycket om den arabiska våren, men Sundström oroar sig för en arabisk höst. Militärens ställning är en sak, men vad vill de olika folkgrupperna? Är de överens om landets framtid? Utvecklingen i Georgien avskräcker, menar Sundström. En våg av glädje kom där efter revolutionen, men smaken efteråt blev bitter. Man kan även dra paralleller till hösten 1989 i Östeuropa. En fantastisk höst följdes av svåra och tuffa reformer innan utvecklingen gick åt rätt håll. 1999 gick bl.a Tjeckien med i NATO, och man kan väl då säga att en tioårsperiod är ett minimum för vända ett land på rätt skuta.
Bert Sundström pratade engagerat om stormakternas yrvakenhet till den arabiska våren. I många år stödde man Mubarak, men när han väl föll stod man där naken. I Bahrein skjuter man demonstranter utan att någon ingriper, men när Libyerna gör revolt mot Kadaffi engagerar sig stormakterna militärt. Det är olika måttstockar beroende på realintresse. ”Det duger inte”, menar Sundström. Men så här har det alltid varit. Realintresse går alltid före folket och dess intressen.
Många anser att revolutionen i Egypten var en facebookrevolution, men Bert menar att det snarare var en mobiltelefonrevolution. Bara 4 % av befolkningen i Egypten har tillgång till internet, men mobiler det har många, framförallt ungdomar. När en demonstration planerades skickade man bara sms runt till alla möjliga, och på kort tid var massorna samlade. En modern revolution var det utan tvekan, och verkligen en folkets revolution, men de många åhörarna som var och lyssnade på Bert Sundström fick sig en tankeställare. Glädje och revolution är en sak, utveckling mot fred och frihet är en helt annan sak. Frågorna var många till Bert, som inledde Backåkradagarna inför en publik på över 100 personer på den trånga men vackra innergården på Backåkra.
Maria Persson-Lövgren
I maj 2011 slog nyheten ner som en bomb. Den efterlyste krigsförbrytaren Ratko Mladic hade gripits efter mer än tio års flykt. Under inbördeskriget i Jugoslavien 1991-1995 blev Mladic ökänd som en kall och grym befälhavare med ansvar för många dödsoffer. Han var inte den som höll på avtryckaren, men han var general och befälhavare för de bosnisk-serbiska styrkorna, och därmed den som planerade och lade grunden till krigföringen i Bosnien. Framförallt var det massakern i Srebrenica 1995 som låg till grund för krigsförbrytardomstolens efterlysning av Mladic efter krigets slut. Runt 8000 män och pojkar avrättades kallblodigt i juli 1995. Trots efterlysningen kunde Mladic leva ganska normalt i Serbien under resten av 90-talet. Han gick både på fotboll och på restaurang i Belgrad helt öppet. Serbiska politiker och serbisk polis höll honom helt enkelt under armarna i många år. Som överbefälhavare för styrkorna i Bosnien sågs han också som en hjälte. Det var först i och med president Milosevic fall hösten 2000 som snaran drogs åt och Mladic gick under jorden.
Sveriges Radios korrespondent i Belgrad, Maria Persson-Löfgren, berättade på ett soligt Backåkra om gripandet av Mladic och Serbiens framtid.
Det intryck Persson-Löfgren fått av serberna under sina år där stämmer väl överens med den bild man allmänt har av Serbien, nämligen att serberna fortfarande känner sig stukade efter inbördeskriget och NATO:s bombningar 1999. Man känner sig missförstådd och tror att alla tycker illa om serberna. ”Vad är det då för mening att sträva framåt när resten av Europa är emot oss?”, frågar sig många serber. Men Maria Persson-Löfgren såg ljuspunkter. Närmandet till EU tar sina små men ändå steg framåt. Framförallt efter gripandet av Karadzic 2008 kände serberna att Europa började att lyssna på dem för första gången. I årsskiftet 09/10 fick serberna dessutom visumfrihet in i EU, vilket sågs som ett stort steg framåt för Serbien. Trots hög arbetslöshet strävar serberna fram i vardagen, som de alltid gjort.
De största motkrafterna till ett inträde i EU stavades tidigare korruptionen, Kosovo och Mladic. Korruptionen är en gammal struktur som bara finns kvar. Maria berättar att folk egentligen inte vet vad de ska betala för olika saker. Det kan gälla körkortsutbildning, betyg eller läkarbesök. Slutsumman blir nästan aldrig vad man förväntade sig. Denna gamla struktur är kanske det svåraste hindret för vägen mot EU. Mladic greps till sist, och ett självständigt Kosovo får nog serberna bara acceptera. Men att Kosovo fortfarande väcker känslor fick Maria vara med om under ett besök i Kosovo. När hon skulle återvända till Belgrad blev hennes kosovostämplar i passet helt enkelt överkryssade av en gränspolis!
Gällande Mladic fick Persson intrycket att det ju fanns folk som fortfarande hyllade honom, men att de numera är ganska få. De är högljudda, men få. Folks strävsamma vardagsliv tar all kraft. Man har inte ork att engagera sig för Mladic och annat från 90-talet. Man vill gå fram och vidare. Persson-Löfgren träffade dock några som visste var Mladic fanns. De pratade i några timmar, men något avslöjande om Mladics gömställe kom naturligtvis inte.
Författaren till denna artikel var i Belgrad under påskveckan 2010, och fick liksom Persson-Löfgren bilden av att serberna verkligen vill gå vidare. Det största intrycket under denna vecka var att serberna var tydligt inställsamma mot en turist och västerlänning som mig. Vart man än kom på restauranger eller caféer så ville de alltid göra en till lags, och nästan lite överdrivet vänligt. De ville helt enkelt göra ett gott intryck på en sällan besökande turist. Serberna vill fram, och nu när Mladic är gripen är förutsättningarna större än någonsin.
På en solig, men lätt kylig innergård på Backåkra var stämningen god. Många var det som hört Maria på radions P1, och här fick de se henne själv när hon tog oss och serberna vidare mot ett nytt Europa.
Margareta Svensson
Det har nu gått 21 år sedan Nelson Mandela släpptes fri från sin fångenskap på Robben Island. 28 år i fängelset innan allt förändrades i det rasistiska och inneslutna Sydafrika. F.W de Klerk och andra såg insåg att tiden var inne för en ny tid, en tid av frihet och framtidsanda i Sydafrika, istället för djupa konflikter och utländska bojkotter. Framtidshoppet var stort då, men verkligheten kom ikapp allt eftersom under 90-talet. De stora talens tid var förbi, liksom de svajande flaggorna och hurraropen. Den tuffa verkligheten fanns där, och kom inte att flytta på sig i första taget. Berg flyttades i och med apartheids fall, men bergen var också betydligt högre än någon trott. Djup fattigdom och hög kriminalitet var bara några dystra fakta. AIDS-epidemins spridning i landet var ett annat. Det hjälpte inte att ANC vann val efter val, verkligheten var där och den var svår att hantera efter år av konflikter och rasåtskillnadspolitik.
Hur är tillståndet i dagens Sydafrika? Hur ser folk på framtiden? Vad betydde fotbolls-VM i landet 2010? SR:s korrespondent Margareta Svensson bodde i Sydafrika under några år och såg verkligheten. Medan regnet slog på Backåkras tak satt åhörarna inne och lyssnade till bilder från Sydafrika.
Margareta Svensson gav bilden av ett land som fortfarande dras med stora problem, men där en framtidstro trots allt finns. Även om situationen i Soweto och andra kåkstäder fortfarande är bedrövligt med bostäder i plåtskjul utan el, så är framstegen i landet tydliga. Företagsamheten är bra, jämställdheten är på frammarsch och konsten och kulturen frodas. Många nya författare har kommit fram som skriver om livet och mentaliteten i kåkstäderna. En annan tydlig förändring i Sydafrika gäller AIDS, som ju länge förnekades av bl.a president Mbeki, men där nu bromsmediciner delas ut till de drabbade.
”Alla diskuterar politik”, sade Margareta Svensson för att betona att landet trots sina problem är på rätt spår. Pratar folk mycket politik ökar ju också engagemanget och trycket mot de styrande. En sak som dock är negativ med att ANC alltid vinner valen, är att folket inte protesterar som de kanske borde. ”ANC styr ju”, tycks inställningen vara. Man litar helt enkelt på ANC, på gott och ont. En debatt förs om att få in svarta i styrelser, men processen är trög.
Hur var det då med fotbolls-VM, som hölls i Sydafrika sommaren 2010, gav det någon effekt på landet Sydafrika? Margareta Svensson menar att effekten var tydligt positiv. Man samlades kring arrangemanget och man blev en nation tillsammans, något som man kanske inte känt under dessa trots allt turbulenta 20 år. Sammanfattningsvis betonade Svensson att de positiva stegen i Sydafrika är fler än de negativa, men att det finns ”anledning att känna viss oro” inför framtiden.
Trots regnet gick folk från denna föreläsning med lätta steg. Framtiden för Sydafrika tycks hoppfull. Att kulturen är kreativ är grunden för ett samhälle på frammarsch.
När Dag Hammarskjöld blev utnämnd till FN:s generalsekreterare 1953 levde ännu Dags far, Hjalmar Hammarskjöld, men låg på sitt yttersta på ett sjukhem. Innan Dag svarade ja till erbjudandet om att bli FN:s generalsekreterare ville han prata med sin far. Arvet från fadern fanns där tydligt. Liksom sin far var Dag jurist och folkrättsexpert, och liksom sin far hade Dag suttit i en svensk regering. Men Hjalmar Hammarskjöld hade varit statsminister, och suttit i Svenska akademin, men sonen Dag hade nu nått den högsta av alla internationella uppdrag, generalsekreterare i FN. Dags bildning, patos och självkänsla var också ett arv efter fadern . Det gav en stabil grund att stå på. En grund som var så fast att inte ens Eisenhower eller Chrustjov kunde rucka på den. Vid försök att påverka Dag hänvisade han alltid till FN-stadgan, och det var detta som gjorde att Dag Hammarskjöld var så högaktad, att han inte gick på stormakternas väg utan på sin egen väg.
Kerstin Wikner, docent i historia, gav åhörarna en gedigen sammanfattning av Dags liv och gärningar, men framförallt gav hon bilden av arvet efter Dag Hammarskjöld.
Dag Hammarskjöld var ödmjuk inför sin stora uppgift. ”Jag vill till FN, skrämd men ändå lockad”, skrev Dag. Han första tid handlade mycket om att organisera om FN, som ju var en ganska ny organisation. Efterhand blev Hammarskjöld mer aktiv utåt, och såg bl.a till att FN fick sin första fredsstyrka i Suez 1956. Dags mer aktiva roll oroade stormakterna, som ju hellre såg en svag generalsekreterare som sin motpart. I Afrika var problemen tydliga. Avkoloniseringen var i full gång, och stormakterna såg en chans att roffa åt sig en del av bytet. Störst kaos rådde i Belgiska Kongo, som blivit självständigt 1960. Dag och FN ville hålla ihop Kongo, men andra intressen drog åt andra håll. Dags besök i Kongo och Afrika var många. Utbrytarrepubliken Katanga var av speciellt intresse eftersom ju Hammarskjöld och FN ville hålla Kongo enat. Det var under ett planerat besök till just Katanga som olyckan inträffade. Under en inflygning till flygplatsen i Ndola i dåvarande Nordrhodesia störtade planet med Dag Hammarskjöld. Världen var i chock och sorg. Det var den 18 september 1961.
Vilka är då Hammarskjölds arv till FN? Kerstin Wikner ser bl.a FN:s styrka att ta plats i världspolitiken som ett tydligt arv efter Hammarskjöld. Att man trots motvärn från stormakterna och allmänna konflikter fortsätter oförtrutet med sin linje. Ett annat arv som Wikner ser är den sunda politiska etik som finns, att vara uthållig i förhandlingar och alltid värna humanismen. Kerstin Wikner ser också likheter mellan Dag Hammarskjöld och den nuvarande generalsekreteraren Ban-Ki Mon. Båda var okända vid tillsättningen, men profilerade sig sen alltmer.
Dag Hammarskjöld var en generalsekreterare av rang. Vad hade han kunnat uppnå om han suttit tiden ut? Ingen vet, men världen gick miste om något stort den där natten i september 1961.
Bilden av Algeriet i medierna har länge varit det förödda landet med ursprung i ett blodigt och hatfullt inbördeskrig på 1990-talet. 1992 vann det muslimska partiet FIS valet, men innan man ens hunnit tillträda tog militären över och annullerade valresultatet. Följden blev ett inbördeskrig där massaker på civila lyftes upp i tidningar och på TV hemma hos oss. Blodbaden i Algeriet, Jugoslavien och Rwanda stod för bilden av hat och blodbad under tidigt 90-tal. När väl massakrerna och kriget dämpades upphörde mediers intresse, som brukligt. En stabil utveckling i Algeriet tog vid, men hur stabil? Hur påverkas Algeriet av revolutionerna i Egypten och Libyen? Finns det några gryende frihetsdrömmar i det glömda Algeriet? Sveriges ambassadör i landet, Eva Emnéus, gav oss svaren.
På denna sista dag i föreläsningsserien stod regnet som spön i backen, men därinne rådde det vår, en arabisk vår. Emneús berättade engagerat om Algeriets väg under den arabiska våren. Medan grannländerna Tunisien, Libyen och Egypten drogs med av folkets vrede och revolution stod Algeriet still. Hon ser tydliga förklaringar i framförallt en stabil och bra ekonomi, men också i en intensiv pressdebatt kring Algeriet själv och världen i övrigt. Algeriets press är den friaste i Nordafrika och Mellanöstern. En stabil ekonomi och en hyfsat fri debatt skapar inga revolutioner. En betydlig mer dyster förklaring till Algeriets fredliga väg, som Eva Emeneús lyfter fram, är det blodiga inbördeskriget som drabbade landet under 90-talet. Folk har fortfarande stora trauman från detta krig som tog 150 000 människors liv. En försoning har inletts på 2000-talet med amnesti för vissa förövare, men alla kan inte acceptera att leva sida vid sida med de som mördat och skändat. En uppskakande revolution som åter kunde fört landet in i inbördeskrig vill ingen ha. Man lever fortfarande i hemska minnen från det tidigare inbördeskriget.
Hur är då relationen till Algeriets tidigare kolonialmakt Frankrike? Emneús berättar om den hat-kärlek som fortfarande finns mellan Frankrike och Algeriet. Fransmän bodde kvar efter frigörelsen och skapade en halvt priviligierad klass, medan ungdomar åkte och åker till Frankrike för arbete och studier. Länderna är fortfarande sammanflätande vare sig de vill eller inte. Problem som finns där gnagande i relationen är ouppklarade mord på franska munkar på 90-talet och ersättningskrav rörande de franska kärnvapenproven som genomförts i Algeriet. Den svenska ambassadören är dock positiv till den framtida relationen Frankrike/Algeriet och allmänt landets framtid. 2012 är det 50-årsminne av Algeriets självständighet från Frankrike, och med tanke på den arabiska våren har varken den algeriska eller franska ledningen något som helst intresse av att störa minnet och framtiden. Eva Emneús ser den goda ekonomin som den största grunden för en bra framtid för det ännu ganska bortglömda Algeriet.
Ulf Helgesson
Ystad-Österlen FN-förening