Under fyra torsdagar i juli ordnade Ystad-Österlen FN-förening sina traditionella föreläsningar på de s.k Backåkradagarna till Dag Hammarskjölds minne. Denna sommar var ämnena vitt skilda. Åskådarna fick lyssna till Afghanistans vardagsliv, IKEA:s satsning på barnen i Indien, Turkiets inställning till folkmordet på armenier 1915 och vad som egentligen finns i en polacks själ. Trots hettan i juli blev tillställningarna behagliga när vinden svepte över åskådarna på Backåkras innergård. Diverse tilltugg och livemusik bidrog också till att förväntan var hög när väl föreläsaren anträdde kullerstensgården.
Den förre generalkonsuln i Istanbul, Ingmar Karlsson, inledde Backåkradagarna med sin föreläsning kring den högaktuella frågan om händelserna i Osmanska riket 1915. Massmorden på armenierna under första världskriget har länge varit ett nedtystat ämne i Turkiet, men alltmer kommit upp till ytan under
Ingmar Karlsson. Foto: Ali Semesim
de senaste åren. Var massmorden ett folkmord eller inte? Ett antal journalister och författare, bl.a nobelpristagaren Pamuk, har kommit i klammer med de turkiska myndigheterna när de diskuterat kring vad som egentligen hände med armenierna 1915. Dog verkligen över 1 miljon armenier, eller var antalet dödsoffer betydligt färre och en naturlig följd av krigstillståndet, som den turkiska staten anser?
Under våren 2010 blev den inflammerade frågan åter aktuell, nu i utgångspunkt i Sverige. Den svenska riksdagen tog då ett beslut att erkänna morden på armenierna 1915 som ett folkmord. Ingmar Karlsson berättade indignerat om att allt det arbete som lagts ner av svenskar i Turkiet nu var spolierat som i ett trollslag. Det erkännande som Sverige haft som medlare mellan Turkiet och EU var allvarligt skadat. Ingmar Karlsson menade vidare, att folkmordsfrågan nu fått en annan innebörd. För att få perspektiv på detta och andra folkmord, måste ett större antal eventuella folkmord djupstuderas. Denna process kan bli både långvarig, svår och känsloladdad. Frågan om folkmord får inte behandlas på ett så lättvindligt sätt som kring armenierna, ansåg Karlsson.
För att ytterligare understryka sin åsikt om det felaktiga och högst beklagliga i riksdagens beslut, gjorde Ingmar Karlsson en odyssé över händelserna kring Osmanska rikets nedgång och första världskriget. För de flesta åskådarna i kvällslugnet var detta dyk ner i historien något ganska nytt och gav en djupare förståelse i frågan. Ingmar Karlsson tydliggjorde att frågan är betydligt mer komplicerad än vad som allmänt kommer fram i media. Rysslands intresse för regionen hade varit stor under lång tid, och mot slutet av 1800-talet gjorde man militära framstötar mot det Osmanska riket. Den armeniska folkgruppen stod då helt enkelt i vägen geografiskt, och redan här genomfördes massakrer på armenier. De ryska framstötarna och fortsatta massakrer på armenier fortsatte till världskrigets utbrott, då armenierna ville komma under Rysslands beskydd och blev dess allierade. Från Osmanska rikets sida sågs armenierna naturligtvis nu som högst opålitliga av ledningen i Istanbul eftersom de allierat sig med fienden Ryssland. Massakrerna på armenier som inletts av ryssarna fortsatte nu med osmanerna som bödlar.
Sen Osmanska riket gått i graven efter första världskriget fanns en tydlig strävan att glömma historien när den nya nationalstaten Turkiet växte fram. Den nye ledaren och symbolen för det nya Turkiet, Mustafa Kemal, såg det sekulariserade och enade Turkiet som mer överspeglat än allt annat. Händelserna under första världskriget blev en icke-historia. Trots att nära 100 år gått finns dock frågan kring armenierna kvar som en smärtsam och oroande varböld. Vad åskådarna på Backåkra tyckte vet vi inte, men de gick därifrån med nya kunskaper och med nya funderingar kring händelserna för snart 100 år sedan.
Under alla år som IKEA funnits har företaget helt förknippats med billiga och lättmonterade möbler anpassade för vanliga människor runt om i världen. Att företaget har en tät och nära kontakt med FN är säkert obekant för de alla flesta. IKEA är UNICEF:s störste givare inom näringslivet. Under åren fram till 2015, som är slutåret för FN:s millenniemål mot halverad fattigdom, har IKEA garanterat att stödja UNICEF med 1, 6 miljarder kronor. Chefen för IKEA:s ”social initiative”, Marianne Barner, öppnade både ögonen och sinnena för åskådarna vid sitt besök på Backåkra.
Bakgrunden till IKEA:s sociala insatser ligger i anklagelserna på 90-talet att IKEA använde barn som arbetare i mattbranschen. Oavsett riktigheten i beskyllningarna skadades IKEA:s anseende, och målet 
har sedan dess varit att visa på och arbeta med sitt sociala ansvar. I nu tio år har IKEA stött UNICEF för att förbättra framförallt barns hälsa och utveckling. Barner berättade engagerat om hur IKEA under dessa tio år satsat stora summor i framförallt Uttar Pradesh i norra Indien. I dessa områden var barnadödligheten hög och många kvinnor dog i komplikationer efter förlossningen. Stora direkta insatser behövdes, men det viktigaste var att kvinnorna fick ökad kunskap. 22 000 kvinnor har sedan år 2000 varit engagerade i s.k självhjälpsprogram. ”If you educate a woman, you educate a family”, är en träffande slogan för hela projektet. Vem om inte modern och makan i familjen är det också som både söker och ansvarar för de s.k mikrolånen, som ju för några år sedan fick Nobels fredspris. Barns utbildning är en annan viktig kugge i hjulet. 80 000 barn har med hjälp av IKEA:s insatser under dessa tio år fått tillgång till utbildning. Framförallt är det flickorna som fått börja skolan, och detta menar Marianne Barner är grunden till en riktig utveckling i de 500 byar i Uttar Pradesh som IKEA särskilt stödjer. Flickorna och kvinnorna är basen för vägen fram mot hälsa och ökad levnadsstandard.
Det rådde inne på Backåkra ingen tvekan om att Barner är väldigt engagerad för kvinnornas och barnens utveckling i Indien. Det rådde heller ingen tvekan om att åskådarna var lika engagerade. Många frågor ställdes och intressanta perspektiv lades fram som ytterligare lyfte horisonten. Idag når IKEA 20 000 byar i Indien och Pakistan, och i allt påverkas närmare 10 miljoner barn. Barner beskriver barnen som ”fattiga, glada, verbala och smarta”. Framtiden ligger verkligen i dessa barns händer.
Alltsedan nyårsafton 1979 har Afghanistan varit ett land i krig. Nyhetsmedierna har berättat om Sovjetunionens anfall, om Mujahedins motståndskamp, om Talibanernas maktövertagande och terrorregim och om USA och NATO:s anfall och jakt på talibaner efter 11 september 2001. Bilden av landet är ett land i sönderfall. Afghanistan är efter dessa 30 år i krigstillstånd ett av de allra fattigaste länderna i världen. Detta är ett faktum, men vad finns bakom den mörka medieytan? Det måste finnas ett annat Afghanistan. Detta var rubriken för Sveriges nyutnämnde ambassadör i Afghanistan, Torbjörn Pettersson, när han talade på ett sommarfagert Backåkra.
Foto: Ali Semesim
Under sin tid som ordförande för Svenska Afghanistankommittén fick Torbjörn Petterson tillfälle att besöka landet vid ett flertal tillfällen, och träffade då naturligtvis många vanliga afghaner, både män och kvinnor och unga och äldre. Livfullt och entusiastiskt berättade Pettersson om framförallt de ungas liv i landet, om hur de ofta inte låter det krigiska tillståndet påverka deras tillvaro och drömmar. Visst finns kriget och fruktan där hela tiden men livet går ändå fram sin gilla gång. När Torbjörn Pettersson besökte en flickskola och skulle berätta om sitt besök i landet var flickorna till en början reserverade och tysta, men när datorer och internet togs upp vaknade de till. ”Varför får pojkarna ha två datorer medan vi bara får ha en?”, frågade de livligt och uppjagat. Att den moderna tekniken är på väg fram även i Afghanistan var tydligt. Här finns enligt Pettersson landets framtid. Nyfikna och ambitiösa ungdomar kan genom internet få en annan bild av verkligheten än genom de vanliga informationskanalerna. Det är ungdomarna som kan lyfta landet bort från både talibanerna och den allmänt konservativa bymentaliteten. Pettersson betonade att den djupt traditionella och konservativa landsbygden med dess klanstyre hämmar den moderna utvecklingen. De starkt patriarkaliska byarna hindrar framförallt flickorna och kvinnornas anpassning till ett annat liv.
När man i Afghanistan gör undersökningar kring vad det är som mest oroar vanligt folk skulle man kunna tro att kriget skulle finnas på första plats, men så är inte fallet. Krigstillståndet i landet skapar naturligtvis oro, men vad som folk allra mest tänker på hemma är så naturliga ämnen som jobb, räkningar och sjukvård. Torbjörn Petterson ville med detta exempel betona just de positiva drag som finns bland vanliga afghaner. Visst finns kriget där i sinnet alltid, men i vardagen är det skola och jobb som betyder något. Folk vill få vardagen att gå runt och framåt. Framåt går även byggandet i landet. Pettersson var entusiastisk över de nya motorvägarna som byggdes, och de nya bostadsområdena som man såg både här och där. Afghanistan går framåt. Det var Torbjörn Petterssons budskap denna sköna kväll på Backåkra. Vi i publiken gick därifrån med bilder av internetanvändande tjejer och familjefäder som kämpade med räkningar och jobb. Vi fick verkligen höra om ett annat Afghanistan. Vi önskar Torbjörn Pettersson lycka till med sitt nya uppdrag som Sveriges ambassadör i Afghanistan.
Från havet nedanför Backåkra kan man inte se vårt stora grannland, men det ligger där rakt sydöst över Östersjön. Under århundraden har vi i Sverige på olika sätt haft med Polen att göra. Vi har varit i krig med Polen, vi har kungliga släktskap med Polen och vi har på olika sätt i modern tid stöttat Polen under både nazisternas och kommunisternas rovdrift av landet. 1989 var Polen det första landet i det forna Östeuropa som fick en demokratisk regering, och har alltsedan dess gått rakt fram i sin ambition att bli ett modernt land. Trots 20 års utveckling finns det fortfarande tydliga fördomar mot Polen och dess befolkning i Sverige. Varför finns fördomarna där? Vad är det som gör att landet alltid reser sig trots terror, diktatur och krig? Vad är egentligen Polens själ? För att få svar på detta djupa ämne bjöd vi in den mest erfarne och kunnige i ämnet, nämligen Kjell Albin Abrahamsson. Innergården var full och vi gick därifrån med både skratt och djupa tankar inombords.
Vad som var det mest tydliga i Abrahamssons anförande om Polens själ var polackernas sätt att fortfarande, trots att 20 år gått sedan kommunismens fall, inte lita på makthavare och politiker. Historiens gång har verkligen satt djupa spår i polackernas själ. Svenskar, tyskar, ryssar och många därtill har under århundraden förtryckt den polska själen, men framförallt har väl tiden under naziockupationen och den kommunistiska diktaturen lett till en allmän misstro till myndigheter. Kjell Albin Abrahamsson förklarade det låga valdeltagandet i landet med just den allmänna och grundmurade misstron till politiker. 20 år av frihet kan inte spola bort känslan av förtryck under alla år. Misstron till myndigheter under många år har lett till en stor uppfinnesrikedom för att kunna kringgå, som man anser, löjliga och absurda regler. Kjell Albin tog exempel från postverkets nya regel att de bara skulle ta hand om brev över 100 gram. Vad gör polacken då? Jo, naturligtvis lägger man små vikter i brevet så att
Kjell Albin Abrahamsson. Foto: Ali Semesim
det kommer över 100 gram! Skratten var många när Kjell Albin tog upp exempel från den polska vardagen. Kreativiteten i vardagen och inom näringslivet har sina tydliga historiska förklaringar.
Att polacken i gemen är djupt konservativ är allmänt känt. Kyrkan spelar en stor roll i mångas liv, och familjen finns där som både en garant och en sammansvetsad enhet. De statliga insatserna vid arbetslöshet och annat är små. Abrahamsson berättade om en händelse från arbetsförmedlingen. En arbetslös kom dit och undrade vad han skulle göra. Arbetsförmedlaren sade indignerat – ”vad ska jag göra åt det”? ”Har du en familj”, frågade arbetsförmedlaren den olycklige. ”Ja”, sade mannen. ”Då så, gå till dem för någon hjälp kan du inte få här”. Historien är ju tillspetsad, men har sin poäng i att visa hur viktig familjen är i landet och hur liten statens insats är i det sociala livet. Staten, det är kommunism, verkar man fortfarande anse i Polen.
Varför har vi svenskar då fortfarande fördomar mot folk från Polen? Folk har alltid haft fördomar mot kusinen från landet, och vi svenskar anser uppenbarligen fortfarande att vår polske kusin är grå, halvt öststatsaktig och inte riktigt som vi. Vi vägrar liksom acceptera att vår kusin nästan blivit som vi, eller är det så att vi helt enkelt inte förstår att Polen snart är ifatt oss och övriga Europa. Polen gick nästan obemärkt genom finanskrisen, medan resten av Europa svettades och fortfarande svettas med bankkriser och stora underskott. Kjell Albin Abrahamsson slutkläm fick nog en och annan i den månghövdade publiken att tänka till. ”Innan vi vet ordet av kan Polen mycket väl vara ifatt oss”.
Ulf Helgesson
Ystad-Österlen FN-förening