Generalförsamlingen

Generalförsamlingen är det centrala huvudorganet och fattar beslut om FN:s årliga arbete. Alla FN:s 193 medlemsländer är representerade och har en röst vardera. Det görs alltså ingen skillnad mellan små och stora eller fattiga och rika stater.

Enligt FN-stadgan kan eller ska generalförsamlingen:

• Diskutera principerna för att främja nedrustning och för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.
• Diskutera frågor kring fred och säkerhet och föreslå lösningar på konflikter i de fall frågan inte behandlas i säkerhetsrådet.
• Diskutera och ge rekommendationer i alla frågor som ligger inom FN-stadgans område i de fall inte andra FN-organ handhar frågorna.
• Ta initiativ till internationellt samarbete, utveckling av folkrätten, främjandet av mänskliga rättigheter och samarbete inom ekonomiska, sociala, humanitära, kulturella, utbildnings- och hälsorelaterade områden.
• Ta ställning till rapporter från säkerhetsrådet och andra FN-organ.
• Besluta om FN:s reguljära budget samt budgeten för FN:s fredsoperationer och fastställa medlemsländernas bidrag till dessa.
• Välja de icke-permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet och medlemmar i andra FN-organ samt, på säkerhetsrådets rekommendation, utnämna generalsekreterare.
• Välja en ordförande som ska leda arbetet under generalförsamlingens årliga möte.

Vilka deltar i generalförsamlingen?

Medlemsstaterna är representerade i generalförsamlingen genom delegationer som utses av sina respektive regeringar. I spetsen för delegationen står en FN-ambassadör. Till delegationens förfogande finns ofta experter på olika sakfrågor. I den svenska delegationen brukar närmare 20 ombud och cirka 50 sakkunniga åt ombuden ingå. En del deltar under hela mötet på hösten, andra deltar kortare perioder. Det är riksdagsledamöter, handläggare från utrikesdepartementet och andra departement, representanter för organisationer och ungdomsrepresentanter utsedda av Sveriges ungdomsorganisationer. Vid mötena i generalförsamlingen närvarar av praktiska skäl endast ett fåtal personer ur respektive delegation.

Det finns också en mängd aktörer som har så kallad observatörsstatus. Den Heliga stolen, som leds av den romersk- katolska kyrkans påve, har denna position. Palestina, som inte är internationellt erkänd som en fristående stat, är ett annat exempel. Dessutom finns en hel rad internationella organisationer av olika slag som är observatörer utan rösträtt i generalförsamlingen. Dit hör t ex regionala mellanstatliga organisationer som Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) och Afrikanska Unionen (AU). Ett annat exempel är Internationella Rödakorskommittén (ICRC).

Mötesordning

Generalförsamlingens ordinarie möte öppnas årligen den tredje tisdagen i september och pågår till mitten av december. Mötet återupptas i februari och pågår i princip till nästa generalförsamling öppnar. Det finns ingen tidsgräns för inlägg i debatten. Rekordet innehas av Kubas före detta president Fidel Castro som 1960 talade i fyra och en halv timme.

Mötet inleds med en generaldebatt då många regeringschefer brukar ta tillfället i akt att hålla tal och redovisa sitt lands syn på olika globala frågor och konflikter. Efter generaldebatten börjar det egentliga arbetet i olika utskott och kommittéer som bereder ärenden innan de tas upp för beslut i generalförsamlingen. När det väl är dags att rösta så har de flesta meningsskiljaktigheter redan utretts och resolutioner ändrats genom tillägg eller strykningar. Därför kan beslutet oftast fattas i konsensus och utan någon egentlig omröstning. Vissa frågor tas dock upp direkt i generalförsamlingen för debatt och beslut.

Generalförsamlingens utskott

Det finns sex huvudutskott indelade efter olika områden:

• Första utskottet – nedrustningsfrågor
• Andra utskottet – ekonomiska och sociala frågor
• Tredje utskottet – mänskliga rättigheter
• Fjärde utskottet – politiska frågor och fredsbevarande insatser
• Femte utskottet – administrativa frågor
• Sjätte utskottet – juridiska frågor

Beslut, resolutioner och konventioner

Beslut i generalförsamlingen fattas i form av resolutioner. Till skillnad från säkerhetsrådet är resolutioner antagna i generalförsamlingen inte bindande för medlemsländerna. Men även om det handlar om rekommendationer till regeringar är de dock moraliskt bindande. Besluten är ju trots allt ett utslag av världsopinionen och har dessutom ofta föregåtts av intensiva förhandlingar.

De flesta beslut fattas med enkel majoritet. Undantaget är frågor som rör fred och säkerhet, upptagandet av nya medlemmar samt budgetfrågor, som måste tas med två tredjedels majoritet. Beslut kan tas med eller utan omröstning. Eftersom det finns en strävan efter konsensus och samförstånd, kan de flesta beslut tas utan omröstning.

Konventioner och deklarationer

Barnkonventionen, kvinnokonventionen och rasdiskrimineringskonventionen, alla är de exempel på internationella konventioner antagna av generalförsamlingen. Dessa blir bindande för de stater som undertecknat och ratificerat dem. När ett visst antal stater, vars antal anges i konventionen, ratificerat texten träder den i kraft och blir bindande för dessa och alla andra som senare ratificerar den. Övriga länder är inte bundna av konventionen.

En konvention föregås oftast av en deklaration, som är ett principuttalande eller en förklaring om de principer som ligger till grund för konventionen. Ett exempel är ”FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna”, ett dokument som ofta missförstås för att vara juridiskt bindande.

Läs mer om FN:s arbete för mänskliga rättigheter och de s k kärnkonventioner som finns inom området.
Antagna resolutioner i generalförsamlingen
Läs mer om de över 500 avtal och konventioner som antagits till följd av FN:s arbete. 

Möjlighet att ta över frågor från säkerhetsrådet

Om säkerhetsrådet är lamslaget av ett veto eller av annan anledning inte kan hantera en situation eller händelse som hotar freden, bryter freden eller innebär en aggressionshandling så finns det en möjlighet att använda sig av den så kallade ”Uniting for Peace”-proceduren. Frågan kan då tas över av generalförsamlingen som kan ge rekommendationer för hur världssamfundet bör eller ska agera. Församlingen kallas då in till ett krismöte (Emergency Special Session). Första gången det hände var i samband med Suez-krisen 1956.

180 frågor

Generalförsamlingens dagordning består av cirka 180 frågor. En del är rent administrativa och handlar om avgifter till FN, eventuella nya medlemsländer som ska röstas in, fem länder till säkerhetsrådet som byts ut varje år, domare till Internationella domstolen som ska nytillsättas eller beslut om FN:s budget. Andra frågor handlar om gemensamma globala problem och om konflikter mellan länder.