Hur en universitetsskandal i Japan avslöjade skillnaden mellan jämställdhet på papper och jämställdhet i praktiken. 

När kön väger tyngre än kompetens 

År 2018 avslöjades att elitskolan Tokyo Medical University i Japan under mer än ett decennium systematiskt manipulerat antagningsresultat för att missgynna kvinnliga sökande. Samma år klarade endast 2,9 procent av de kvinnliga sökande universitetets antagningsprocess, jämfört med 8,8 procent av männen. Män hade därmed ungefär tre gånger så hög antagningsandel som kvinnor (Wheeler, 2018). 

Bakom siffrorna dolde sig inte bara ojämlika resultat, utan en medveten process av diskriminering. Kvinnornas akademiska prestationer bedömdes utifrån andra villkor än männens. 

Skandalen väcker en grundläggande människorättsfråga: Kan processen kallas jämställd när kvinnor formellt har samma rätt till utbildning som män, men institutionerna som ska bedöma deras kompetens systematiskt begränsar deras möjligheter? 

Diskriminering inbyggd i en matematisk formel 

Universitetets diskriminering var ett uttryck för könsstereotypa fördomar som hade byggts in i själva antagningssystemet. 

Enligt den interna utredning som offentliggjordes 2018 manipulerades framför allt uppsatsdelen i antagningsprocessens andra steg. Uppsatsen bedömdes ursprungligen på en skala mellan 0 och 100 poäng. Samtliga sökandes poäng multiplicerades därefter med 0,8, vilket reducerade den högsta möjliga poängen till 80 (Wheeler, 2019). 

Därefter tilldelades utvalda manliga sökande bonuspoäng. Män som sökte för första, andra eller tredje gången fick 20 extra poäng. Män som sökte för fjärde gången fick 10 poäng, medan män som sökte för femte gången eller senare inte fick några extra poäng. Kvinnor fick däremot inga bonuspoäng, oavsett hur många gånger de hade sökt. 

Konsekvenserna blir tydliga i ett enkelt räkneexempel. Om en kvinna och en man som sökte för första gången båda fick 90 av 100 poäng på uppsatsen, multiplicerades bådas resultat med 0,8 och blev 72 poäng. Mannen tilldelades därefter 20 bonuspoäng, medan kvinnan inte fick några. Trots identiska prestationer fick mannen därmed 92 poäng och kvinnan 72, enbart på grund av det könsdiskriminerande poängsystemet.

Två sökande. Samma prestation. En skillnad på 20 poäng där deras kön avgjorde vem som fick fördelen. 

En kvinna som fick full poäng på uppsatsen kunde därmed få högst 80 justerade poäng, medan en man som omfattades av den högsta bonusen kunde få 100. Systemet missgynnade även män som sökt många gånger, men den systematiska avsaknaden av bonus för kvinnor innebar en tydlig könsbaserad nackdel. 

Universitetets förfarande motiverades delvis av oro för framtida personalbrist. Ledningen utgick från föreställningen att kvinnliga läkare oftare skulle lämna yrket eller minska sin arbetstid efter giftermål och barnafödande (Wheeler, 2018). 

Bemanningsproblem inom sjukvården är en verklig organisationsfråga, men kan kön användas för att förutsäga en enskild människas framtida yrkesengagemang? 

En kvinnlig sökande kunde missgynnas på grund av framtida beslut hon möjligen aldrig skulle fatta, samtidigt som en man fick en fördel utan någon garanti för att han skulle arbeta längre. I stället för att förändra arbetsvillkoren överfördes konsekvenserna av institutionens bemanningsproblem till kvinnorna redan innan de påbörjat sin utbildning. 

Detta är skillnaden mellan att ha tillgång till en möjlighet i teorin och att faktiskt få en rättvis chans att använda den. 

Reformernas effekt 

Efter avslöjandet 2018 reformerade universitetet sin antagningsprocess. Året därpå klarade 20,2 procent av de kvinnliga sökande processen, jämfört med 19,8 procent av männen (Tanaka, 2019). 

Kontrasten mot föregående år var betydande. Men siffrorna kräver försiktighet: antalet sökande minskade från 3 669 år 2018 till 1 241 år 2019, samtidigt som flera förändringar genomfördes (Nihon Iji Shinpō, 2019). Det går därför inte att fastställa hur stor del av förändringen som orsakades av att den könsdiskriminerande poängberäkningen avskaffades. 

Ändå visar jämförelsen att antagningsutfallet förändrades kraftigt efter reformerna. 

Problemet visade sig inte heller vara begränsat till ett universitet. En nationell granskning identifierade könsdiskriminerande antagningsförfaranden vid sammanlagt fyra japanska läkarutbildningar. En vetenskaplig studie från 2022 fann dessutom att männens antagningsandel till medicinska utbildningar under perioden 2015–2020 var statistiskt signifikant högre än kvinnornas, medan motsvarande skillnad inte observerades inom de andra undersökta utbildningsområdena (Fukami, Okoshi och Tomizawa, 2022). 

Forskarna betonar samtidigt att skillnader i antagningsandelar inte ensamma bevisar diskriminering och att bättre tillgång till ursprungliga provresultat behövs. 

En senare studie av Watari m. fl. (2024) visade att skillnaden mellan kvinnors och mäns antagningsandelar minskade efter avslöjandet 2018. Förbättringen var särskilt tydlig vid de fyra läkarutbildningar där könsdiskriminering tidigare hade dokumenterats.

Det innebär att utvecklingen inte enbart är en berättelse om diskriminering, utan även om granskning, reformer och förändring. 

Japan som fallstudie av ett internationellt problem 

Universitetsskandalen är ett konkret exempel på en bredare fråga: skillnaden mellan formella rättigheter och faktiska rättigheter. 

Enligt Japans regerings jämställdhetsrapport från 2026 utgjorde kvinnor 45,8 procent av landets sysselsatta under 2025, men endast 14,4 procent av dem som hade chefsyrken (Cabinet Office, 2026). Statistiken visar en tydlig underrepresentation av kvinnor i ledande positioner, trots deras omfattande deltagande på arbetsmarknaden. 

OECD:s ekonomiska granskning från 2024 visar dessutom att kvinnors ökande utbildningsnivåer inte har lett till motsvarande representation i ledande positioner. Arbetslivets karriärstruktur, långa arbetsdagar och ojämnt fördelade omsorgsansvar bidrar till att begränsa kvinnors möjligheter till karriärutveckling (OECD, 2024). 

Dessa siffror speglar andra samhällsförhållanden än universitetets antagningsresultat och kan inte i sig bevisa att samma diskriminerande mekanismer ligger bakom samtliga könsskillnader. Däremot synliggör de hur ojämlika förutsättningar kan bestå även när kvinnor och män formellt har samma rättigheter. 

Strukturella hinder kan ta sig uttryck genom rekryteringssystem, befordringsprocesser och samhälleliga förväntningar på kvinnors respektive mäns familjeansvar. Att kvinnor har rätt till utbildning och arbete innebär därför inte automatiskt att de ges samma möjligheter att avancera och nå inflytelserika positioner. 

Japan blir därmed en fallstudie av en bredare internationell problematik: skillnaden mellan jämställdhet i lagstiftningen och jämställdhet i praktiken. Frågan är inte enbart vilka rättigheter kvinnor formellt har, utan i vilken utsträckning samhällets institutioner möjliggör för dem att utöva dessa rättigheter på lika villkor. 

FN:s roll – från rättigheter på papper till jämställdhet i praktiken 

FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, CEDAW, antogs 1979 och förpliktar anslutna stater att motverka diskriminering inom bland annat utbildning och arbetsliv. 

Japan har ratificerat konventionen och granskas regelbundet av FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor. 

I oktober 2024 välkomnade kommittén att Japan hade ändrat sina riktlinjer för universitetsantagning för att förbjuda könsdiskriminerande urval. Samtidigt uttryckte kommittén fortsatt oro över könsskillnader vid högt rankade universitet, kvinnors underrepresentation inom naturvetenskap och teknik samt deras begränsade närvaro i akademiska ledningspositioner (CEDAW, 2024). Kommittén rekommenderade åtgärder för att stärka kvinnors möjligheter inom dessa utbildningsområden och öka deras representation på ledande akademiska positioner.

Granskningen visar att lagstiftning och reformer är viktiga, men att jämställdhet också behöver följas upp genom faktiska resultat. FN:s arbete bidrar till att synliggöra avståndet mellan att ha rättigheter och att få utöva dem. 

Jämställdhet även på strukturell nivå 

Skandalen vid Tokyo Medical University visade hur en institution kunde värdera människors prestationer olika utifrån kön och föreställningar om deras framtida familjeliv. 

De diskriminerande reglerna förändrades, men frågorna som avslöjandet väckte är fortfarande relevanta. 

Hur många människor riskerar att uppfatta ett avslag som ett personligt misslyckande, utan att veta att villkoren varit ojämlika? Hur säkerställer vi att ett system som påstår sig belöna prestation faktiskt gör det? 

Strukturell diskriminering innebär inte alltid att kvinnor uttryckligen nekas rätten att delta. Ibland får de delta i samma konkurrens som män, men under regler som från början ger dem sämre förutsättningar. 

Jämställdhet kräver därför mer än rätten att söka samma utbildningar, arbeten och positioner. Den kräver att människor bedöms på rättvisa och likvärdiga villkor.

Referenser:

Cabinet Office, Government of Japan (2026). White Paper on Gender Equality 2026, Chapter 1, Section 4: Economic Field. Gender Equality Bureau. https://www.gender.go.jp/about_danjo/whitepaper/r08/zentai/html/honpen/b1_s01_04.html (Hämtad: 19 oktober 2026).

Committee on the Elimination of Discrimination against Women (CEDAW) (2024). Concluding observations on the ninth periodic report of Japan. CEDAW/C/JPN/CO/9. United Nations. https://www.gender.go.jp/international/int_kaigi/int_teppai/pdf/report_241030_e.pdf (Hämtad: 19 oktober 2026).

Nihon Iji Shinpō (2019). ”東京医大の2019年度男女別合格率がほぼ同率に” [Antagningsandelarna för män och kvinnor vid Tokyo Medical University nästan lika 2019], 23 maj. https://www.jmedj.co.jp/blogs/product/product_12387 (Hämtad: 26 oktober 2026).

OECD (2024). OECD Economic Surveys: Japan 2024. Paris: OECD Publishing. https://doi.org/10.1787/41e807f9-en (Hämtad: 19 oktober 2026).

Tanaka, C. (2019). ”Women pass scandal-hit Tokyo Medical University’s entrance exam at higher rate than men”, The Japan Times, 21 maj. https://www.japantimes.co.jp/news/2019/05/21/national/women-pass-scandal-hit-tokyo-medi cal-universitys-entrance-exam-higher-rate-men/ (Hämtad 19 oktober 2026).

Watari, T. et al. (2024). ”Gender Inequality Improvement in Medical School Admissions in Japan”, Journal of Women’s Health, 33(3). https://doi.org/10.1089/jwh.2023.0291 (Hämtad: 19 oktober 2026).

Wheeler, G. (2018). ”The Tokyo Medical University entrance exam scandal: lessons learned”, International Journal for Educational Integrity, 14, artikel 14. https://doi.org/10.1007/s40979-018-0039-4 (Hämtad: 19 oktober 2026).

Wheeler, G. (2019). ”Correction to: The Tokyo Medical University entrance exam scandal: lessons learned”, International Journal for Educational Integrity, 15, artikel 2. https://doi.org/10.1007/s40979-019-0040-6 (Hämtad: 19 oktober 2026).

Författare: Katarina Norlund Larsson

Publiceringsdatum: 2026-10-29

When 100 Points Are Not Enough: The Women Rejected by the System 

How a university scandal in Japan exposed the gap between gender equality on paper and equality in practice. 

When Gender Outweighs Competence 

In 2018, it was revealed that Tokyo Medical University, a prestigious medical school in Japan, had systematically manipulated admissions results for more than a decade to disadvantage female applicants. That same year, only 2.9 percent of female applicants successfully passed the university’s admissions process, compared with 8.8 percent of male applicants. The admission rate for men was therefore approximately three times that of women (Wheeler, 2018). 

Behind these figures lay not only unequal outcomes, but a deliberate process of discrimination. Women’s academic achievements were assessed under different conditions than men’s. 

The scandal raises a fundamental human rights question: Can an admissions process be considered equal when women formally have the same right to education as men, yet the institutions responsible for assessing their abilities systematically restrict their opportunities? 

Discrimination Embedded in a Mathematical Formula 

The university’s discriminatory practices reflected gender stereotypes and prejudices that had become embedded in the admissions system itself. 

According to the internal investigation made public in 2018, the manipulation primarily concerned the essay component of the second stage of the admissions process. Essays were originally graded on a scale of 0 to 100 points. All applicants’ scores were then multiplied by 0.8, reducing the maximum possible score to 80 points (Wheeler, 2019). 

Selected male applicants were subsequently awarded bonus points. Men applying for the first, second or third time received an additional 20 points. Men applying for the fourth time received 10 points, while those applying for the fifth time or later received no additional points. Female applicants, however, received no bonus points, regardless of how many times they had applied. 

The consequences become clear through a simple example. If a woman and a man, both applying for the first time, each scored 90 out of 100 points on the essay, both scores would initially be multiplied by 0.8, resulting in 72 points each. The man would then receive 20 bonus points, while the woman would receive none. Despite identical performances, the man would therefore receive 92 points and the woman 72, solely because of the gender-discriminatory scoring system.

Two applicants. The same performance. A 20-point difference in which their gender determined who received the advantage. 

A woman achieving a perfect score on the essay could therefore receive a maximum of 80 adjusted points, while a man eligible for the highest bonus could receive 100. The system also disadvantaged men who had applied multiple times, but the systematic exclusion of women from receiving bonus points created a clear gender-based disadvantage. 

The university’s practices were partly justified by concerns about future staffing shortages. The administration operated under the assumption that female doctors were more likely to leave the profession or reduce their working hours after marriage or childbirth (Wheeler, 2018). 

Staffing shortages in healthcare are a genuine organisational challenge, but can gender be used to predict an individual’s future professional commitment? 

A female applicant could be disadvantaged because of future decisions she might never make, while a man received an advantage without any guarantee that he would remain in the profession longer. Rather than improving working conditions, the institution shifted the consequences of its staffing problems onto women before they had even begun their education. 

This illustrates the difference between theoretically having access to an opportunity and actually being given a fair chance to pursue it. 

The Impact of the Reforms 

Following the revelations in 2018, the university reformed its admissions process. The following year, 20.2 percent of female applicants passed the admissions process, compared with 19.8 percent of male applicants (Tanaka, 2019). 

The contrast with the previous year was substantial. However, these figures must be interpreted with caution: the number of applicants fell from 3,669 in 2018 to 1,241 in 2019, while several changes were introduced simultaneously (Nihon Iji Shinpō, 2019). It is therefore not possible to determine precisely how much of the change resulted from the removal of the discriminatory scoring system. 

Nevertheless, the comparison demonstrates that admission outcomes changed considerably following the reforms. 

The problem was not limited to a single university. A nationwide investigation identified gender-discriminatory admissions practices at a total of four Japanese medical schools. A scientific study published in 2022 also found that male applicants had statistically significantly higher admission rates to medical programmes between 2015 and 2020, while comparable differences were not observed across the other academic disciplines examined (Fukami, Okoshi and Tomizawa, 2022).

The researchers also emphasise that differences in admission rates do not, on their own, prove discrimination and that greater access to applicants’ original examination scores is needed. 

A subsequent study by Watari et al. (2024) found that the gap between female and male admission rates narrowed following the revelations in 2018. The improvement was particularly pronounced at the four medical schools where gender discrimination had previously been documented. 

These developments demonstrate that the story is not solely one of discrimination, but also of scrutiny, institutional reform and change. 

Japan as a Case Study of an International Problem 

The university scandal provides a concrete example of a broader issue: the difference between formal rights and rights in practice. 

According to the Japanese government’s 2026 White Paper on Gender Equality, women accounted for 45.8 percent of the country’s employed population in 2025, yet held only 14.4 percent of managerial positions (Cabinet Office, 2026). These figures reveal a clear underrepresentation of women in leadership positions despite their substantial participation in the workforce. 

The OECD’s 2024 Economic Survey of Japan also shows that women’s increasing educational attainment has not translated into equivalent representation in senior positions. Career structures, long working hours and the unequal distribution of caregiving responsibilities contribute to restricting women’s opportunities for career advancement (OECD, 2024). 

These statistics reflect different societal circumstances than the university’s admissions results and cannot, in themselves, establish that the same discriminatory mechanisms are responsible for all gender disparities. However, they highlight how unequal conditions can persist even when women and men formally possess the same rights. 

Structural barriers may emerge through recruitment systems, promotion processes and societal expectations concerning women’s and men’s family responsibilities. Having the right to education and employment does not automatically mean that women are given equal opportunities to advance professionally and reach positions of influence. 

Japan therefore serves as a case study of a broader international issue: the gap between gender equality in legislation and gender equality in practice. The question is not simply which rights women formally possess, but to what extent society’s institutions actually enable them to exercise those rights on equal terms. 

The UN’s Role: From Rights on Paper to Equality in Practice 

The United Nations Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW) was adopted in 1979 and obliges States Parties to combat discrimination in areas including education and employment.

Japan has ratified the Convention and is regularly reviewed by the UN Committee on the Elimination of Discrimination against Women. 

In October 2024, the Committee welcomed Japan’s revision of its university admissions guidelines to prohibit gender-discriminatory selection practices. At the same time, it expressed continued concern about gender gaps at highly ranked universities, women’s underrepresentation in science and technology, and their limited presence in senior academic leadership positions (CEDAW, 2024). The Committee recommended measures to strengthen women’s opportunities in these fields and increase their representation in senior academic positions. 

The review demonstrates that legislation and reforms are important, but that progress towards gender equality must also be assessed through actual outcomes. The UN’s work helps highlight the gap between possessing rights and being able to exercise them. 

Gender Equality at the Structural Level 

The Tokyo Medical University scandal demonstrated how an institution could evaluate people’s achievements differently based on gender and assumptions about their future family lives. 

The discriminatory rules were changed, but the questions raised by the revelations remain relevant. 

How many people risk interpreting rejection as a personal failure without knowing that the conditions were unequal? How can we ensure that a system claiming to reward merit actually does so? 

Structural discrimination does not always mean that women are explicitly denied the right to participate. Sometimes they are allowed to compete alongside men, but under rules that place them at a disadvantage from the outset. 

Gender equality therefore requires more than the right to apply for the same educational programmes, jobs and positions. It requires that people be assessed fairly and on equal terms. 

References:

Cabinet Office, Government of Japan (2026). White Paper on Gender Equality 2026, Chapter 1, Section 4: Economic Field. Gender Equality Bureau. https://www.gender.go.jp/about_danjo/whitepaper/r08/zentai/html/honpen/b1_s01_04.html (Hämtad: 19 oktober 2026).

Committee on the Elimination of Discrimination against Women (CEDAW) (2024). Concluding observations on the ninth periodic report of Japan. CEDAW/C/JPN/CO/9. United Nations. https://www.gender.go.jp/international/int_kaigi/int_teppai/pdf/report_241030_e.pdf (Hämtad: 19 oktober 2026).

Nihon Iji Shinpō (2019). ”東京医大の2019年度男女別合格率がほぼ同率に” [Antagningsandelarna för män och kvinnor vid Tokyo Medical University nästan lika 2019], 23 maj. https://www.jmedj.co.jp/blogs/product/product_12387 (Hämtad: 26 oktober 2026).

OECD (2024). OECD Economic Surveys: Japan 2024. Paris: OECD Publishing. https://doi.org/10.1787/41e807f9-en (Hämtad: 19 oktober 2026).

Tanaka, C. (2019). ”Women pass scandal-hit Tokyo Medical University’s entrance exam at higher rate than men”, The Japan Times, 21 maj. https://www.japantimes.co.jp/news/2019/05/21/national/women-pass-scandal-hit-tokyo-medi cal-universitys-entrance-exam-higher-rate-men/ (Hämtad 19 oktober 2026).

Watari, T. et al. (2024). ”Gender Inequality Improvement in Medical School Admissions in Japan”, Journal of Women’s Health, 33(3). https://doi.org/10.1089/jwh.2023.0291 (Hämtad: 19 oktober 2026).

Wheeler, G. (2018). ”The Tokyo Medical University entrance exam scandal: lessons learned”, International Journal for Educational Integrity, 14, artikel 14. https://doi.org/10.1007/s40979-018-0039-4 (Hämtad: 19 oktober 2026).

Wheeler, G. (2019). ”Correction to: The Tokyo Medical University entrance exam scandal: lessons learned”, International Journal for Educational Integrity, 15, artikel 2. https://doi.org/10.1007/s40979-019-0040-6 (Hämtad: 19 oktober 2026).

Author: Katarina Norlund Larsson

Publication date: 2026-10-29