I september hamnade den flera decennier långa konflikten om Nagorno-Karabach i strålkastarljuset då Azerbajdzjan genom en blixtoffensiv tog kontroll över området. Världshorisont rapporterar om massflykten som följde och om hur FN i grannlandet Armenien arbetar för att hjälpa flyktingarna. 

Den forna sovjetrepubliken Armenien har endast tre miljoner invånare och ett utsatt läge utan egen kust, inklämt mellan sina ärkefiender Turkiet och Azerbajdzjan. Minnet av folkmordet 1915 är högst närvarande hos befolkningen. Då utsattes armenier och andra kristna minoritetsgrupper i det osmanska imperiet (dagens Turkiet) för massakrer och andra övergrepp och mellan 1 och 1,5 miljoner armenier dödades. 

Azerbajdzjan är muslimskt och språket nära besläktat med turkiska. Regimen är mycket auktoritär och dess diktator Ilham Aliyev bedriver en aggressiv hatkampanj mot både Armenien som helhet och enskilda armenier. Azerbajdzjan och Armenien har utkämpat flera väpnade konflikter om regionen Nagorno-Karabach som geografiskt ligger inom Azerbajdzjans gränser men som bebotts huvudsakligen av armenier. 

Humanitär kris

Läget trappades upp ytterligare i december 2022 då Azerbajdzjan stängde av den så kallade Latjinkorridoren som efter kriget 2020 varit områdets enda förbindelse med Armenien. Blockaden orsakade en humanitär krissituation i Nagorno-Karabach med brist på livsnödvändiga varor som bränsle, mat, vatten, mediciner och elektricitet. Flera internationella experter menar att situationen i området under blockaden kunde liknas vid ett folkmord. 

Då varken de ryska fredsbevarande trupper som varit placerade där sedan 2020 eller andra aktörer har ingripit effektivt till stöd för invånarna har de upplevt enorm utsatthet och känner sig grundligt svikna av omvärlden. 

– Händelserna i Nagorno-Karabach är ett exempel på en situation där omvärlden misslyckats med sin skyldighet att skydda civila (responsibility to protect, R2P), säger Tsovinar Harutyunyan som är landchef för UNFPA, FN:s befolkningsfond, i Armenien. 

– Folk förväntade sig att FN skulle hjälpa dem men under de tio månader som blockaden pågick har vi inte kunnat göra någonting. Folk är frustrerade och arga, fortsätter hon. 

Kritik mot FN

När Världshorisont besöker FN-huset i Armeniens huvudstad Jerevan finns spår av denna vrede. Det har varit demonstrationer utanför och på staketet hänger skyltar med texten “Folkmord i Karabach” och “Aliyev = Hitler”. Men det är inte bara FN som får kritik. Människor är arga på västvärlden som inte protesterat mer kraftfullt mot Azerbajdzjans agerande, på Armenien som inte kommit till civilbefolkningens undsättning och på Ryssland vars fredsbevarare förhållit sig passiva. Efter Azerbajdzjans seger över det lokala styret i Nagorno-Karabach den 20 september efter endast ett dygns strider var den ryska fredsbevarande styrkan till och med behjälplig med avväpningen av lokalstyrets soldater. 

Omkring 400 människor, både soldater och civila, dödades under striderna och tusentals blev hemlösa. Frustrationen bland släktingar och vänner i Armenien växte under dagarna efter offensiven när bilder på desperata, frysande och hungriga människor i Nagorno-Karabach började spridas i sociala medier. Samtidigt spred sig oron för vad som pågick i byar och städer som var avskurna från omvärlden och där azeriska trupper tagit kontrollen. 

Massflykt till Armenien 

Azerbajdzjans ledare menade inledningsvis att korridoren in i Armenien skulle förbli stängd men meddelade efter ett par dagar att enkel resa ut ur området kunde erbjudas. Det blev starten för en massflykt där i princip hela den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach – över 100 000 människor – under loppet av några dagar lämnade området och strömmade in i Armenien. Kvar blev endast ett mindre antal människor, däribland många gamla, sjuka och funktionshindrade som inte klarade av den krävande resan. 

– När blockaden väl hävdes hade människor bråttom att ta sig ut från området. Det var strapatsartade resor där utmattade, utsvultna och skräckslagna människor köade i överfulla bilar och bussar eller vandrade till fots, säger Tsovinar Harutyunyan. 

I den stora hallen innanför entrén till FN-huset i Jerevan står ett berg med kartonger med UNFPA:s logga på. De innehåller det FN-organet kallar “dignity kits”, påsar med bland annat toalettpapper, tvål och mensskydd som ska delas ut till flyende flickor och kvinnor. 

– Flickor och kvinnor är särskilt utsatta i kriser och katastrofer. Flera gravida har till exempel fött sina barn för tidigt under flykten, ett resultat av att de gått mycket långa sträckor till fots i kombination med stress och andra umbäranden, säger Tsovinar Harutyunyan. 

FN hade beredskapsplan

Vid sidan av UNFPA har från FN:s sida bland andra flyktingorganet UNHCR, livsmedelsprogrammet WFP och barnfonden Unicef varit på plats för att hjälpa flyktingarna.  

Nanna Skau från Danmark är tillförordnad landsamordnare för FN-systemet i Armenien. 

– Redan i december när Latjinkorridoren stängdes satte FN-organen sig ner och gjorde en beredskapsplan. Så jag tycker vi var väl förberedda och fick fram stöd till de inkommande flyktingarna ganska snabbt, säger hon. 
Hon poängterar att en viktig roll för FN-kontoret i Jerevan har varit att coacha och stödja regeringen i dess respons på situationen.  

– Jag måste säga att regeringen har gjort ett bra jobb. Omedelbart när flyktingarna började komma fördelades de till olika regioner för att säkerställa att inte Siunikregionen där de kom in skulle få en ohanterlig situation. Åtminstone hälften hade släkt som de kunde resa till. Regeringen ordnade också en webbplattform där de kunde registrera sig.  

Viktigt jobba enhetligt

En viktig fråga har handlat om att jobba enhetligt i alla regioner, fortsätter Nanna Skau. 

– Det är extremt viktigt med myndigheternas koordinering och förståelse vid en sådan här situation. Man kan inte börja ge en viss sak i en region men inte i de andra för då kommer alla att strömma dit. FN-organen har fått begäran om olika insatser från regionala myndigheter och har samarbetat med dem. I Siunik fick flyktingarna till exempel matpaket med torrvaror från oss medan de regionala myndigheterna såg till att de fick frukt och grönsaker.  

– Andra viktiga åtgärder har varit att se till att barnen så snabbt som möjligt får börja i skolan och att unga som studerar får plats vid universiteten. Samtidigt måste vi komma ihåg att många, både barn och vuxna, är traumatiserade. 

På längre sikt behöver flyktingarna integreras i samhället – få utbildning, bostäder och kunna försörja sig själva. Samtidigt lever en stor andel av Armeniens befintliga befolkning, hela 27 procent, under fattigdomsstrecket. 

– Med det i åtanke kan vi inte ge allt till flyktingarna och ignorera andra utsatta grupper. Vi måste bevara den sociala sammanhållningen och upprätthålla den långsiktiga utvecklingsagendan för landet som helhet, säger Nanna Skau. 

Lyckad strategi

En månad efter massflykten från Nagorno-Karabach har omfattningen av flyktingströmmen klarnat. Mellan 101 000 och 105 000 människor har tagit sig till Armenien och högst ett 40-tal finns kvar i enklaven. Den tio månader långa blockaden följt av en blixtoffensiv, maktövertagande och därefter en öppnad korridor till Armenien ser ut att ha varit en lyckad strategi av den azerbajdzjanska diktatorn då den lett till nära nog fullständig etnisk rensning av armenier från området. 

Flera personer som Världshorisont träffar i Jerevan uttrycker stor sorg över förlusten av Nagorno-Karabach som ett område med stort historiskt och kulturellt värde för armenier. En armenisk lokalanställd på svenska ambassaden kallar händelsen “det mest smärtsamma som hänt Armenien sedan folkmordet 1915”. 

– I nuläget låter det inte som om någon av flyktingarna vill återvända, inte ens för att hämta sina ägodelar. De har ju varit under blockad i över tio månader och är traumatiserade, säger Nanna Skau. 

– Hur de ställer sig på längre sikt är svårt att veta. Återvändande skulle kräva en massa garantier och information gällande vilka rättigheter de har. Jag gissar att frågan kommer att fortsätta diskuteras under lång tid. 

——————

Denna text är hämtad från det kommande numret av Svenska FN-förbundets tidning Världshorisont (nr 4/2023).

Bli medlem eller prenumerera för att få Världshorisont i brevlådan! Tidningen ingår som förmån för FN-förbundets medlemmar. För prenumeration (250 kr per år) kontakta redaktör AnnaLena Karlsson Andrews.