Syrien är inte bara en militär och humanitär kris utan också en kris för ledarskapet i FN och EU, skriver Aleksander Gabelic och Linda Nordin. På tisdagen går konflikten in på sitt sjätte år.

Kriget i Syrien går i dag den 15 mars in på sitt sjätte år. Konsekvenserna av omvärldens oförmåga att stoppa konflikten är oerhörda. Minst en kvarts miljon har dödats, åtta miljoner är internflyktingar och fyra miljoner människor har flytt till grannländerna – siffrorna framstår som nästan overkliga. Över tretton miljoner människor i regionen är i behov av humanitär hjälp.

Utvecklingen i Syrien är inte bara en militär och humanitär kris. Det är också en kris för ledarskapet i Europeiska unionen och för FN:s säkerhetsråd – och därmed också för den globala ordning som världens länder har byggt upp under 70 år. Allra tydligast och allra grymmast visar sig haveriet i den flyktingvåg som orsakar handlingsförlamning och splittring mellan Europas länder.

Vapenvilan i Syrien är bräcklig och inte heltäckande. Trots det har FN och dess samarbetsorganisationer på kort tid nått nära 240 000 människor med humanitär hjälp i städer som har varit belägrade i flera år. Samtidigt konstaterar Jan Egeland, rådgivare åt FN-medlaren Staffan de Mistura, att flera områden fortfarande är stängda på grund av att lokala myndigheter inte vill samarbeta.

Den arabiska våren väckte under en kort period hopp om demokrati, arbete och framtidsutsikter, inte minst bland miljoner unga. Deras drömmar möttes av brutalt våld från de egna regeringarna och tystnad i omvärlden. Västvärldens svar på människors desperation har sedan dess i ökande grad varit murar, taggtråd och stärkt gränsbevakning.

Uppmaningen från Europeiska rådets ordförande Donald Tusk nyligen till migranter från Nordafrika att stanna i sina hemländer framstår som både naiv och cynisk. Så länge som grundorsakerna till flyktingskap och ekonomisk migration kvarstår kommer människor att söka sig till fredligare och rikare delar av världen. Lika cyniska som Tusks uttalande är EU:s överenskommelser med Turkiet – ett land med bristande respekt för mänskliga rättigheter och oklar hållning till Islamiska staten – om omfattande ekonomiskt bistånd och medlemskapsförhandlingar i utbyte mot asylsökande hålls borta från EU-området.

Ryssland är en av aktörerna i både fredsprocessen för Syrien och i kriget på marken. Ryssland sitter också i FN:s säkerhetsråd och har tillsammans med Kina motverkat åtgärder som kan stoppa kriget. När säkerhetsrådet bryter mot FN-stadgan genom att inte upprätthålla internationell fred och säkerhet krävs att övriga FN-medlemmar agerar.

Utrikesminister Margot Wallström öppnade i Sveriges Radio i höstas för möjligheten att agera i FN:s generalförsamling i frågan om de jezidiska kvinnor som utsatts för övergrepp av Islamiska staten. Motsvarande beredskap måste finnas att reagera på det våld som IS och andra aktörer är skyldiga till också inne i Syrien. Nu senast har FN:s oberoende undersökningskommission rapporterat om tortyr och andra övergrepp begångna av både regimen och oppositionsgrupper. Till det ska läggas överfulla flyktingläger i grannländerna, en miljon asylsökande i Europa och världens största humanitära katastrof. Alla länder som påverkas av Syrienkonflikten måste vara beredda att pröva nya vägar – så även Sverige.

Vi har sedan kriget startade vädjat till både regeringen Reinfeldt och regeringen Löfven att tillsammans med andra FN-medlemmar agera enligt FN-förfarandet samverkan för fred (uniting for peace) i generalförsamlingen. Det skulle vara ett sätt att markera missnöje med säkerhetsrådets misslyckande, att ge stöd till fredsprocessen och att skicka signaler till både rådet och parterna om hur till exempel misstänkta krigsbrott och humanitära frågor ska hanteras.

Efter fem år är läget i Syrien värre än någonsin. Kunskap om läget på marken finns genom direktrapporter, FN:s undersökningskommission och otaliga vittnesmål från flyende. Verktyg finns i form av krigets lagar, en internationell rättsordning och domstolar som kan åtala och straffa förbrytare. Det är främst verklig vilja som måste uppbådas. Det kräver i sin tur att det politiska ledarskapet återupprättas. Vem tar initiativet?

Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet
Linda Nordin, generalsekreterare i Svenska FN-förbundet