Rapporter om sexuella trakasserier och övergrepp inom FN och mot utsatta civila riskerar att skada det globala samarbetet när det behövs som mest. Enskilda FN-medarbetares säkerhet och trygghet måste värnas – liksom förtroendet för FN-arbetet, skriver Annelie Börjesson i Global Bar Magazine.

Sedan i mitten av 1990-talet har FN-organisationen UNAIDS spelat en central roll i den globala kampen mot hiv/aids. Med säte i Genève, och i samverkan med elva andra FN-organisationer, bidrar UNAIDS till att minska utsattheten för människor som smittats av sjukdomen och för de samhällen de lever i.

UNAIDS har dessvärre också kommit att omgärdas av uppgifter om missförhållanden. Anmälningar om sexuella trakasserier, mobbning och andra övertramp – och enligt uppgift bristande vilja att ta itu med problemen – har resulterat i skarp kritik. ”En patriarkal kultur som tolererar trakasserier och maktmissbruk”, löd ett omdöme från en expertgrupp för ett par år sedan.

I centrum för kritiken har UNAIDS förre chef Michel Sidibé och dennes tidigare ställföreträdare Luiz Loures stått. Bland de anställda som anmält att de utsatts finns svenska Martina Broström. När det 2018 blåste som mest om UNAIDS drog Sveriges regering in sitt bidrag. Efter Sidibés avgång året därpå lovade hans efterträdaren, den tidigare Oxfam-chefen Winnie Byanyima, att bekämpa olämpligt uppförande och ändra kulturen i organisationen.

I New York har FN:s högsta ledning under flera decennier understrukit vikten av att organisationens medarbetare uppträder korrekt. Kofi Annan införde nolltolerans mot sexuella kontakter mellan FN-personal och civilbefolkning. Efterträdaren Ban Ki-moon fortsatte på samma linje och den nuvarande FN-chefen António Guterres annonserade vid sitt tillträde skärpta åtgärder mot övergrepp.

Att det bland över 100 000 FN-medarbetare finns ett fåtal som beter sig oacceptabelt gentemot människor de är satta att hjälpa har bland andra FN-svensken Anders Kompass larmat om. Visselblåsaren Kompass hamnade i onåd hos sin arbetsgivare, FN-kontoret för mänskliga rättigheter, men friades senare av flera oberoende utredningar från anklagelser om felaktigheter.

Under metoo framkom att FN även internt har en hemläxa att göra. En undersökning bland UNAIDS anställda visade att 18 av 465 personer hade upplevt någon form av sexuella trakasserier under det senaste året. Samtidigt ansåg nästan hälften, 44 procent av de anställda, att organisationen inte effektivt bekämpade missförhållanden och att en rädslans kultur rådde. Liknande resultat har framkommit i enkäter i andra FN-organisationer.

Att utkräva ansvar, även på högsta nivå, är en angelägen uppgift enligt en av expertgrupperna som utredde Kompass-fallet. Ett problem för både utsatta och visselblåsare är att utredningar, som i fallet UNAIDS, kan pågå i många år. Det vilket innebär stora påfrestningar för anmälare som redan lever under stor stress.

FN har kommit en bit på väg. I de fredsfrämjande insatserna finns uppförande- och disciplinenheter. Befälhavare som inte anmäler övergrepp kan avskedas vilket skedde i Centralafrikanska republiken 2015. Anmälan om övergrepp kan numera göras även via webben. Drabbade erbjuds stöd och i tre länder finns en FN-fond för offer för sexuella övergrepp. Åtgärderna är nödvändiga och välkomna men FN behöver göra mer – och för det krävs medlemsländernas stöd.

Sverige gör som aktiv medlem och stor bidragsgivare viktiga insatser i FN-arbetet. Svenska politiker och tjänstemän har funnits och finns på chefspositioner i många FN-organisationer inklusive UNAIDS. Även när så inte är fallet är Sverige ofta aktivt, ibland tillsammans med sina nordiska grannar. Vidare är Sverige engagerat i FN-chefen Guterres reformarbete för en bättre och mer transparent FN-organisation samt profilerar sig genom den feministiska utrikespolitiken.

Allt detta talar för att Sverige bör agera tydligt också i arbetet mot sexuella trakasserier och övergrepp som begås av FN-personal mot civila samt internt i FN-systemet. Det gäller även när svenskar i egenskap av FN-anställda är inblandade. Enskilda FN-medarbetares säkerhet och trygghet måste värnas – liksom förtroendet för FN-arbetet.

I spåren av coronapandemin ökar fattigdom och hunger åter. Behovet av kraftsamling för att nå de globala målen för hållbar utveckling är stort. Samtidigt utsätts FN-samarbetet för attacker från nationalistiska och populistiska krafter. I denna turbulenta tid är det särskilt viktigt att agera för att FN-kritikerna inte ska få bränsle på sin brasa. Ett sätt är att tillse att FN är en arbetsplats där alla anställda känner sig trygga, där övergrepp och trakasserier bekämpas och där ansvariga ställs till svars.

Läs artikeln i Global Bar Magazine.