Så här några veckor in i min vistelse i Armenien har jag skapat mig en vardag som praktikant på FN-förbundet i Armenien (AUNA). Jerevan känns en aning mindre rörigt, armeniskan låter lite mindre främmande, och jag blir inte lika överväldigad av alla nya intryck. Men det är allt annat än långtråkigt!

Ett och ett halvt år efter den fredliga Sammetsrevolutionen är det fortfarande en spännande tid i Armenien. Under våren 2018 visade tusentals armenier över hela landet sitt missnöje mot den rådande politiska situationen. Som följd tillsattes Nikol Pashinian som ny premiärminister, med löften om att bland annat ta i med hårdhandskarna mot korruption, samt att jobba för en levande demokratiseringsprocess. Sedan dess har lokala val hållits och korruptionsanklagade politiker har ställts inför rätta. Även om vissa hävdar att det inte görs tillräckligt, märks det att visionen för Armeniens framtid involverar en ökad inkludering och demokratisering.

Just att ha en tydlig vision är något vi pratar mycket om med ungdomarna som AUNA jobbar med. Hur föreställer de sig sitt samhälle i framtiden? Vilka förändringar vill de se? Större medvetenhet kring klimatet, utsatta grupper och kvinnors rättigheter är de ämnen som de flesta tar upp. Men för många vi möter är det till en början svårt att se fördelarna med att engagera sig ideellt. Att se bortom sin egen familj och även känna ett ansvar gentemot sitt samhälle är inte ett vanligt fenomen i Armenien. Inställningen vi möts av ute i klassrum är ofta att det inte är värt att värna om ett samhälle där korruption underminerar utvecklingen, och med det även tilltron till samhället. Det är inte konstigt att den vanligaste frågan vi får när vi pratar om volontärarbete är “hur gynnar det mig?”.

Men det blåser också andra vindar här, och vi möter många ungdomar som vill förändra. En av dem är Caxik Karoyan, 18 år och bosatt i Bagratashen i norra Armenien. Tillsammans med tre andra är hon aktiv i volontärgruppen Katil. “Samhället tillhör alla. Genom volontärgruppen har vi lyckats visa att vi ungdomar är en viktig del av utvecklingen”, säger hon.

Nu när Armenien förbereder sig för att ta emot fler människor på flykt från Syrien, är det viktigare än någonsin att jobba inkluderande och med en känsla av att ta ansvar för den utveckling man vill se. Och mängden volontärer ökar. Nya volontärorganisationer växer fram, skolan där jag lär mig ryska tar nu emot ideella lärare som kan lära ut armeniska och intresset för volontärarbete för människors rättigheter ökar. Tillsammans visar vi hur långt det går att komma med engagemang och en vision!

Erika Olsson, internationell praktikant i Armenien