Häromdagen var det exakt två år sedan jag låg ihopkrupen på ett hyfsat rent toalettgolv och undrade om jag skulle dö snart. Det tillhör inte vanligheten att jag tillbringar tanketid på toalettgolv, men den 24 maj 2019 var ingen vanlig morgon: jag hade varit i Timbuktu som FN-soldat i ganska exakt 12 timmar och nu gick Hesa Fredrik som varnade för inkommande granateld.

Så länge larmet ljuder, finns det granater i luften. Därför är det en speciell känsla att vänta på att det ska tystna. ”Var landar granaten?”.

Du hinner tänka ganska mycket tills det varit tyst i ett antal sekunder och du springer allt vad man kan för hämta hjälm, kroppsskydd och vapen.

Tre dagar senare låg jag åter igen på samma sätt (fast då på det renare matsalsgolvet) och tänkte samma tanke. ”Vad. Gör. Jag. Här?” Den frågan ställer sig nog många under sin insats i MINUSMA, den fredsbevarande insatsen i Mali. 

”Vad gör jag här – och varför?” är en ganska naturlig frågeställning som svensk i ett land som Mali. Ett av världens fattigaste länder, plågat av krig och kriminalitet, terrorism och etniska konflikter. Ett land där sedan 2015 några hundra svenska FN-soldater ska försöka hålla ett bräckligt fredsavtal under armarna.

Så vad gjorde jag där? Det kanske var äventyret som lockade eller en 50-årskris, visst. Men det var också en vag tanke om att det jag och vi gjorde kanske gjorde någon förbättring. 

Idealist? Inte alls. Jag är snarare ganska krass. Cynisk säger en del. Det vi, våra före- och efterträdare gjorde skapade inte bestående fred, välgång och säkerhet i Mali. 

Men vänd på frågan. ”Om inte vi, vem då?”. 

För det Sverige bidrog och bidrar med gör skillnad i MINUSMA: vi gav i fem år en utmärkt underrättelsebild över säkerhetsläget i norra och mellersta Mali. Idag ser den svenska Malistyrkan till att MINUSMA:s militära chef, generallöjtnant Dennis Gyllensporre har ett mobilt, kvalificerat förband att sätta in precis där det behövs i landet. 

Så vad gjorde jag där? Mitt jobb. Precis som alla andra på Mali10 var jag uppe före solen gått upp och svettades, motionsgick fem kilometer med favoritkompisen, åt en händelselös frukost, jobbade. Åt en oaptitlig lunch bestående av Nigergädda. Jobbade. Gick och styrketränade. Åt middag, lämnade in tvätten. Jobbade. Ringde hem till fru och barn, längtade hem. Såg solnedgången från Stridsställning Väst, tristressrökte med bästa vännen. Jobbade, fortfarande svettig. Förbrukade dygnets 30-sekunders dusch. Sov. Repeat sju dagar i veckan, i 180 dagar.

Idag har över 80 000 svenska kvinnor och män deltagit i utlandsinsatser med FN:s mandat. Idag finns inte längre svenskarna i Timbuktu, utan i det minst lika varma och kanske ännu farligare Gao. Idag heter insatserna Mali13 som i dagarna lämnar över till Mali14. Idag kanske den svenska campen, matsalen och gymmet ser annorlunda ut.

Ändå vet jag precis hur Mali13 och Mali14 har det. Den röda, dammliknande sanden. Lukten av eldade sopor. En böneutropare i fjärran. Den rinnande svetten. Längtan efter det man saknar, tacksamheten för det man har. Vänskapen bortom beskrivning. Deras vänner är inte Tomas, Elin, Denny, Ida-Maria, Erik, Casandra och Jesper. Det är mina vänner, livslånga.

Till dem och och till alla svenskar som tjänstgjort i MINUSMA: Tack för att du åkte. För om inte du, vem åker då?

Dag Enander
Före detta Press Information Officer (PIO) på Mali10, idag Arméns kommunikationschef