I mitt tidigare blogginlägg skrev jag om revolutionen i Armenien. Jag skrev om de hoppfulla vibbar jag kände på gatorna men även att det finns en osäkerhet. Efter ytterligare tid i landet inser jag hur stor inverkan detta har på befolkningen.

Jag har pratat mycket med en av mina handledare, Sona Makasyan, på FN-förbundet i Armenien (AUNA), om revolutionen och vad som har förändrats i landet. Hon berättar att det finns mer hoppfullhet och hon tycker att man möts av mycket fler leenden på gatorna idag. Jag själv har reflekterat över att var jag än befinner mig så kommenterar människorna – det är allt från taxichauffören och nyfunna vännen till frisören – revolutionen och känslan av hopp.  En gemensam nämnare är dock att känslan beror på funderingar över vad som händer härnäst.

Efter maktskiftet under revolutionen fick Armenien en ny premiärminister, Nikol Pashinyan, som var ledarfiguren för demonstrationerna mot den förra premiärministern. Pashinyan blev invald i det verkställande organet i regeringen, dock med en minoritet i det lagstiftande organet i parlamentet. Vilket innebär att det blir svårt för honom att kunna verkställa ändringar i lagarna eftersom han inte får stödet från det lagstiftande organet. Det kan liknas vid ett scenario där en minoritetsregering i Sverige inte får sitt stöd från riksdagen och därför inte kan  genomföra de förändringar som regeringen vill.

Under förra veckan beslutade det lagstiftande organet om att försvåra möjligheterna till ett nyval i parlamentet. Detta skedde under konstiga omständigheter utan transparens för folket. Därför utlyste Pashinyan en fredlig demonstration utanför den armeniska riksdagen. Efter tre timmar hade ca 50 000 människor anslutit sig utanför riksdagen. Diskussionerna har varit aktiva och under denna vecka har regeringen gått ut med att det kommer att bli ett nyval i december.

Armeniens demokratiprocess är så levande och så avgörande för framtiden och folket. Ett av Armeniens största problem är emigration, att folket lämnar landet. Jag tror att hoppet får människorna att vilja stanna och kämpa för ett bättre Armenien. Jag har varit här i en månad nu och känner att hoppet har smittat av sig på mig. FN-dagen börjar närma sig och jag ska följa med AUNA ut i olika skolor och informera om FN och de globala målen. Det känns så relevant att informera om de mål som alla länder står inför nu när Armenien aktivt kämpar för att uppnå sina egna mål. Det är inte är en kamp som någon kan ta ensam, utan vi måste ta den tillsammans.

Att vara i ett samhälle där demokrati inte kan tas för givet får mig  att inse vikten av demokrati. Att se människor kämpa för sin demokrati och rättvisa får mig  att inse att det är värt att kämpa för.

Jag kan knappt vänta på att få berätta mer om min upplevelse av Armenien och AUNA:s arbete. Fortsätt att följa min resa här i bloggen!

Nairi Moosakhanian
Internationell praktikant i Armenien