Mambo vipi? (”Hur är läget?” på Kiswahili)

Arbetet för ett hållbart Tanzania fortsätter dagligen här på kontoret i stadsdelen Mikocheni i Dar es Salaam. Dock inte helt utan svårigheter. Politiska utspel från beslutsfattares sida sätter ständigt käppar i hjulen för hur civilsamhället kan påverka. Balansgången mellan vad en organisation som FN-förbundet i Tanzania (UNAT) vill uppnå och vad som faktiskt går att genomföra utan trubbel är ständigt aktuell och begränsar delvis den dagliga verksamheten – även för mig som praktikant. Vad jag kan skriva om, planera eller lobba för är inte alltid självklart och jag blir ofta påmind om att yttrandefriheten inte är densamma som hemma i trygga Sverige.

För att förhindra fortsatt inskränkning av civilsamhällets roll och öka möjligheten att påverka har UNAT gått ihop med andra frivilligorganisationer och skapat nätverk. Policy Forum, Forum for Climate Change och African Philantropic Foundation är några som UNAT arbetar nära med vid policypåverkan. Under Svenska FN-förbundets uppföljningsbesök till UNAT och dess partners var svaret på frågan om hur deras påverkansarbete bäst kan utföras i nuläget tydligt: ”Frame the message the right way”, det vill säga uttryck det du vill säga på rätt sätt. Tajming och hur argument för mänskliga rättigheter/hållbar utveckling presenteras för beslutsfattare är minst lika viktigt som själva innehållet. ”Att beslutsfattare ens talar om ett känsligt ämne, även om det bara är i tre minuter, måste ses som en framgång”, berättar Stephen Chimalo, programansvarig på svenska ambassaden i Dar es Salaam, under en artighetsvisit dit och förklarar vikten av de små stegen i påverkansarbetet.

I en tid som denna blir därför projekt som The Right(s) Way Forward (RWF) på ön Pemba, som ligger utanför Tanzanias nordöstra kust, otroligt viktiga. Projektet, som är en 4-stegs modell framtagen av biståndsorganisationen Forum Syd, vill stärka lokalsamhällets roll i beslutsprocesser. Hittills har det drivit på lagstiftning om förbud mot avverkning av mangroveskog och sandutvinning på ön.

Senast jag var på Pemba för två månader sedan var jag med och startade miljöklubbar i två skolor i samhället Kengeja. Det var därför extra kul att under en uppföljningsresa kunna se att skolföreningarnas arbete redan börjat ge resultat. Studenter från Mwambe Primary School har planterat 260 (!) träd för att förhindra jorderosion vid kraftiga regn. Dessutom har nya strukturer för sophanteringen på skolan inrättats för att inte förorena närliggande vattendrag.

Stundtals kan jag tycka att det är svårt att prata om hållbarhet och framtida generationers möjligheter till ett gott liv när folket redan lever i extrem fattigdom och bara försöker överleva morgondagen. Jag vill ändå påstå att de platser RWF funnits på verkligen har omfamnat konceptet hållbarhet och nu tänker mer långsiktigt än förut. Trots att de flesta inte känner till de rådande globala klimatförändringarna så finns det en miljömedvetenhet som grundar sig i en oro för öns fortsatta existens. Havsnivån stiger och öar som Pemba blir allt mer utsatta. ”Vi är rädda för att försvinna […] havet kan ingen rå över”, sa Issa Juma Issa, rådgivare i Mkoani-distriktet, under ett möte och efterfrågade mer samarbete mellan distrikten på Pemba och UNA Tanzania.

Nu är jag inne på slutspurten av min praktik med endast en månad kvar. I mitt sista inlägg tänker jag summera min tid i Tanzania på ett mer personligt plan. Tutaonana baadaye! Vi hörs snart!

Helge Drebold
Internationell praktikant i Tanzania