Det börjar bli vinter i Tbilisi. Träden skiftar i rödorangea nyanser och jag har letat fram min vinterjacka för att inte frysa under min dagliga promenad till det georgiska FN-förbundet där jag praktiserar. Häromhelgen var jag dock i turistorten Batumi där det fortfarande kändes som sensommar. Jag tog faktiskt en liten simtur, vilket chockerade några georgier men jag insisterade på att det var ungefär lika varmt som svensk sommar. När jag simmade där i Svarta havet tänkte jag på hur jag aldrig kunnat förutspå för några år sedan att jag skulle hamna i just detta lilla hörn av världen.

Mycket i Georgiens politik kretsar kring landets närmande till EU och NATO. Ibland funderar jag över hur mycket georgier tänker på västvärlden och hur lite ”vi” tänker på Georgien. Hursomhelst är många av de georgier jag träffat hoppfulla inför framtiden. Ett potentiellt medlemskap i EU symboliserar för många georgier ökat oberoende av Ryssland samt ökad demokratisk och ekonomisk utveckling.

Då och då berättar mina kollegor om den svåra tiden i Georgien under nittiotalet då landet genomgick en systemkollaps. Under den tiden ringlade sig köerna till affärerna långa, vissa hade inte tillgång till elekticitet och många fick klara sig utan värme under vintern. Denna svåra tid verkar dock inte vara något som ältas särskilt mycket, många riktar istället blickarna framåt. Och trots att det bara är ungefär tjugofem år sedan känns det som en svunnen tid, en annan värld. Men även om väldigt mycket har förändrats sedan dess står landet fortfarande inför många utmaningar. Bland annat behöver respekten för mänskliga rättigheter stärkas och både demokratin och rättsstaten utvecklas.

Parlamentet och domstolen är bland de institutioner som den georgiska befolkningen har minst förtroende för medan kyrkan har högst förtroende. Homosexualitet ses fortfarande som en avvikelse från landets traditionella ortodoxa kristna värderingar. HBTQ-personer är en av de allra mest utsatta grupperna i landet. De är bland annat särskilt utsatta för diskriminering samt både fysiskt och psykologiskt våld. Situationen är onekligen nedslående.

Det georgiska FN-förbundet jobbar dock hårt med att främja en inkluderande demokrati och att uppmuntra civilt engagemang bland unga. Genom dem har jag kunnat träffa positiva och engagerade ungdomar, vilket gett mig hopp inför framtiden. Jag hoppas att frågan fortsätter växa i vikt, att civil aktivism fortsätter utvecklas i Georgien och att dagens georgiska ungdomar under sin livstid kommer tillåtas att öppet älska den de älskar.

Emelie Wendesten
Internationell praktikant i Georgien