Fyra månader i Tanzania går mot sitt slut och min praktik hos UNA Tanzania har minst sagt varit händelserik. Trots alla extremt spännande arbetsuppgifter är det utan tvekan alla människor som jag har mött som har påverkat mig mest. Jag vill berätta om tre av dem – Babu, Joshua och Sekela – och om hur de har fått mig att förstå de globala målen i praktiken.

Min första dag i Dar es Salaam korsades min väg av en äldre man som hjälpte mig och min kollega Fredrika att släpa all vår packning uppför trappan till lägenheten där vi skulle bo. Vi kallar honom för Babu, vilket betyder morfar på swahili. Babu arbetar som vaktmästare, från tidig morgon till sen kväll, minst 12 timmar om dagen. Vi är från olika generationer och med helt olika bakgrund, men för Babu har det inte spelat någon roll, han har hjälpt oss ändå fast han inte har behövt. Hans långa arbetsdagar får mig att tänka på de globala målens mål 8: Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt. Är det verkligen anständigt att arbeta så många timmar om dagen som Babu gör utan möjlighet till rast? Han saknar dessutom försäkring, möjlighet att vara med i ett fackförbund och får inte extra betalt för obekväm arbetstid. Ekonomisk tillväxt handlar inte bara om att skapa fler jobb – de ska också vara hållbara för både människan och miljön.

Joshua är swahililäraren som varje tisdag och torsdag under fyra månader har tragglat swahili-glosor med mig och Fredrika. Han har även gett oss en inblick i det tanzaniska samhället under våra många intressanta samtal. Joshua har berättat att han som privatlärare inte omfattas av det statliga pensionssystemet. För att säkra sin pension har han istället investerat sina pengar i att bygga tre olika hus. Under en av våra lektioner diskuterade vi storlek på familjer i Tanzania jämfört med i Sverige. En tanzanisk kvinna föder i genomsnitt fem barn. ”Vi behöver många barn för att vara säkra på att någon tar hand om oss när vi blir gamla. I brist på ett statligt skyddsnät måste vi förlita oss på familjen”, berättade Joshua. Hans berättelse får mig att tänka på mål 16: Fredliga och inkluderande samhällen, vilket bland annat innefattar uppbyggnaden och främjandet av tillförlitliga institutioner. Det är alltså inte självklart att alla länder har en Pensionsmyndighet eller en Försäkringskassa att vända sig till, så som vi har i Sverige. Transparenta och ansvarsutkrävande institutioner är ofta grunden för ett rättvist samhälle.

Halvvägs in i min praktik besökte jag organisationen FEMINA Hip där jag träffade en ung kvinna som heter Sekela. Hon är en av få personer som jag har träffat som pratar så självklart om mens, ett ämne som fortfarande är tabubelagt i hela världen. På FEMINA Hip jobbar Sekela med att utbilda gymnasieungdomar i menstruationshygien. På grund av avsaknaden av toaletter och rent vatten i skolan, samt begränsad eller obefintlig tillgång till sanitetsprodukter, stannar många flickor i Tanzania hemma från skolan under sin mens – något som Sekela vill ändra på. Hennes arbete får mig att tänka på mål 3: Hälsa och välbefinnande, och mål 5: Jämställdhet. Alla ska ha möjlighet att sköta sin mens på ett hälsosamt och säkert sätt. Precis som att alla, oavsett biologiskt kön, ska ha tillgång till utbildning, vilket är en grundsten i arbetet med att uppnå jämställdhet.

Babu, Joshua och Sekela har alla historier som på något vis relaterar till de globala målen och Agenda 2030 – en agenda som ibland kan kännas abstrakt och komplicerad. Men i mötet med alla dessa människor har jag påmints om att bakom all statistik, begrepp och teknikaliteter handlar det just om människor och deras verklighet.

Linn Lövgren, internationell praktikant, Tanzania