De årliga klimatsamtalen i Bonn avslutades i mitten av juni. Många frågor förhandlades under det nära två veckor långa mötet men mycket lämnades till höstens COP 29 att avsluta.
– Det vi framförallt saknade från EU:s och Sveriges sida var tydligare och mer handfasta vägar framåt vad gäller arbetet med utsläppsminskningar, säger Mattias Frumerie, Sveriges klimatambassadör och chefsförhandlare i klimatfrågor.
Årets klimatsamtal i Bonn är en viktig del av förhandlingarna inför höstens klimatmöte COP 29 i Azerbadjan. Ju mer som blir klart under Bonn-förhandlingarna desto större blir möjligheten att nå framsteg under COP-mötena.
Men årets Bonnmöte var delvis en besvikelse. Under förhandlingarna om hur uppföljningen av hur Parisavtalet har framskridit som helhet ville EU att översynen skulle omfamna alla delar av den globala översyn som gjordes under COP 28 i Dubai. Förhandlingarna strandade i stället i diskussioner om hur uppföljningen ska ske och vilka delar av Parisavtalet som ska omfattas. Detta riskerar i sin tur att ländernas nationella åtagandeplaner, NDC, som ska skickas in senast i februari 2025 urvattnas. Om inte de nationella klimatplanerna levererar stärkta åtaganden nästa år är det alarmerande.
– Vi kommer att ägna mycket tid åt att visa de klimatlösningar som kan bidra till omställningen globalt och dela med oss av våra erfarenheter. Vi vill vända på perspektivet och se det som: ja det är ett stort arbete att ställa om, men det finns också stora möjligheter, säger Mattias Frumerie.
Ett annat exempel på att förhandlingarna gick trögt i Bonn var arbetsprogrammet för utsläppsminskningar från COP 26 i Glasgow.
– Där har vi kämpat för att få ett mer robust innehåll och ett utbyte kring vad länder kan göra för att driva på arbetet med utsläppsminskningar. Men också där hamnade vi mycket i diskussioner om procedurer, säger Mattias Frumerie.
Länder vill fördröja omställningen
Det är framför allt gruppen länder likasinnande utvecklingsländer (like minded developing countries, LMDC) med Kina och Saudiarabien i spetsen som vill begränsa diskussionerna till hur processen för förhandlingarna ska se ut. De motsätter sig mer konkreta förslag på vad länder ska göra för att öka takten i utsläppsminskningarna.
Enligt Mattias Frumerie har flera delar av världen redan kommit en bra bit på väg i omställningen. Länder som är starkt beroende av fossila bränslen för sin ekonomi försöker därför hitta sätt som gör att omställningen inte går för fort för att inte drabbas för hårt. Att då fastna i förhandlingar om procedurer kan vara ett sätt att få mer tid till omställning för vissa länder.
Innebär detta att det finns en risk för att FN:s klimatförhandlingar minskar i betydelse när vissa länder bromsar och andra går vidare i omställningen?
– Det finns en risk att FN:s klimatförhandlingar minskar i betydelse om det fortsätter så här under en längre tid, men vi har också exempel som pekar i den andra riktningen till exempel när det gäller antal deltagare på COP-möten, säger Mattias Frumerie.
FN:s klimatmöten har under senare år i allt högre utsträckning blivit samlingsplatser inte bara för FN:s medlemsstater utan för alla aktörer från både akademi, civilsamhälle och näringsliv som ser att de är berörda av klimatförändringarna och vill bidra till klimatarbetet.
En annan fråga som EU har drivit under flera år är frågan om omställning av finansieringsflöden för att stötta både temperaturmålet och öka motståndskraften. Detta är också en del av Parisavtalet.
– I min värld handlar det om att finansiella flöden oavsett vad det handlar om inte får motverka Parisavtalet. Det här har vi under flera år försökt hitta former för, säger Mattias Frumerie.
En stötesten i de här sammanhangen är att vissa låg- och medelinkomstländer anser att det bara är höginkomstländer som ska ställa om sina finansiella flöden, något som enligt Mattias Frumerie är helt fel. Men trots att till exempel G20-länderna, som består av EU och 19 länder med stora ekonomier, har skrivit under åtaganden om att minska subventionerna till fossila bränslen så vill de inte ens de länderna med hänsyn till sina ekonomier och befolkningar gå för fort fram. Men Mattias Frumerie tror att det finns hopp.
– I takt med att förnybar energi byggs ut kommer behovet av subventioner av det fossila att minska.
Trots det anser han att det är viktigt att påminna G20-länderna om deras åtaganden. Bland annat kan de fossila subventionerna på cirka 500 miljarder om året jämföras med åtagandet om att ge 100 miljarder för att stötta utvecklingsländernas klimatarbete varje år.
–Här kan vi koppla till diskussionen om att skifta finansiella flöden. Om vi skulle använda de 500 miljarderna till att faktiskt göra konkreta klimatinsatser i stället så skulle det frigöra resurser.
Hur stort fokus var det på finansieringsfrågorna under Bonn-mötet med tanke på att COP 29 har lyfts fram som ett finansieringsmöte?
– En av de stora förhandlingsfrågorna under COP 29 kommer att bli det nya finansieringsmålet. Vanligtvis brukar vi inte diskutera finansieringsfrågor under Bonn-mötet men eftersom det nya finansieringsmålet ska tas i höst så hölls det förberedande diskussioner om detta.
Svåra förhandlingar om nytt finansieringsmål
Mattias Frumerie konstaterar att även inom det här området står länderna långt ifrån varandra. Det kommer att bli svåra förhandlingar i höst och den mest centrala frågan kommer att vara volymen på det nya målet. Det nuvarande målet på 100 miljarder dollar i klimatfinansiering per år ska vara golvet för det nya finansieringsmålet. Arabländerna har föreslagit 1 400 miljarder dollar per år. Från EU:s sida är det viktigt vilka som ska vara med och bidra till det nya målet. Världsekonomin har utvecklats sedan klimatkonventionen beslutades 1992 och givarna definierades. I dag ser EU det som rimligt att till exempel Kina och gulfstaterna är med och bidrar till klimatfinansieringen.
– Det kommer att vara svårt att få gehör för att få fler länder att sälla sig till givarkretsen, säger Mattias Frumerie.
Han lyfter också fram att kopplingen mellan COP 29, FN:s framtidsmöte Summit of the Future och 2025 års möte om utvecklingsfinansiering kommer att bli viktig. Många utvecklingsländer lyfter bland annat fram problemen med tunga skuldbördor, bristande tillgång till finansiering och behov av att reformera det internationella finansieringssystemet.
– Det kommer att vara angeläget att rama in det nya finansieringsmålet i en kontext som många utvecklingsländer upplever att de befinner sig i.
Mattias Frumerie tror att det är viktigt att också diskutera grundläggande ekonomiska förutsättningar. Han nämner till exempel fungerande budgetprocesser som involverar klimataspekter och inte finansierar det fossila, att biståndsmedel klimatsäkras och att utvecklingsländerna efterfrågar den typen av bistånd.
– Det mest centrala är kanske att ha ett investeringsklimat som lockar till sig den typ av investeringar som krävs. Det gynnar även annat än klimatarbetet men då krävs frihet från korruption, fungerande institutioner och en rättsstat, säger Mattias Frumerie avslutningsvis.