Utanför bibliotekets fönster faller snöflingorna. Gräset och träden är nu helt täckta och den alldagliga parken har förvandlats till en vintervärld. Egentligen borde jag återgå till mina studier, men snön trollbinder mig. Det vibrerar till i mobilen, verkligheten kallar. Ytterligare en klimatrapport har publicerats. I notisen står det ”Varmaste uppmätta året hittills – för nionde året i rad”.

I samband med FN:s klimatkonferens 2023 (COP28) som nu äger rum har flera miljö- och klimatrapporter publicerats. Alla talar de samma språk: klimatet kollapsar. Systemen blinkar rött och 2023 tycks bli ytterligare ett rekordår för negativa data. Växthusgasnivåerna, de globala temperaturerna och havsnivåhöjningen har aldrig varit högre.

COP28 är den största konferensen på klimatområdet och samlar världens alla ledare för att söka lösningar på, och tackla klimatförändringarna. Rapporterna är entydiga – vi måste agera nu, men vad kommer COP28 att utmynna i?

Likgiltigt bläddrar jag några sidor i läroboken Fastighetspanträttens huvuddrag men meningen ”Varmaste uppmätta året hittills – för nionde året i rad” har etsat sig fast. Orden får mig att tänka på de elever som jag under det gångna året träffat (i min roll som ungdomsambassadör för svenska FN-förbundet). När jag vid dessa möten fått frågan om
klimatförändringarna – vår och naturens framtid – har dessa besvarats hoppfullt, fastän dagens arbete är långsamt och otillräckligt. Den har besvarats hoppfullt för att det kommer en ny generation som med stort engagemang och medvetenhet är villiga att förändra och förnya vanor och samhälle för att klimatmålen ska uppnås.

Kommer COP28 leda det nu kritiska internationella samarbetet framåt som 2015 när Parisavtalet tillkom, eller kommer det att sätta käppar i hjulen, och få det internationella arbetet att stanna upp?

Ytterligare en notis når mobilen – även denna olycksbådande – och ännu en gång far tankarna till mötena med skolungdomarna. Förde jag mig med osanning när jag sa att det fortfarande fanns hopp om att nå klimatmålen? Kommer det att vara för sent när nästa generation tar vid? Svek jag dem?

När jag nu tittar ut snöar det inte längre. Och fastän det är tidigt på eftermiddagen, står parken i dagens sista solstrålar. Innan jag ska vända mig om och återgå till läsningen glimmar det till från en snötäckt gren. En strimma ljus i det begynnande mörkret. Jag svek dem inte, tänker jag. Hopp är inte en analysmodell, det är en inställning – ett möjliggörande för en bättre framtid. Och för nu, kanske det viktigaste vi har i kampen för klimatet.

Pontus Tegström,
Svenska FN-förbundets ungdomsambassadör