En lång tradition av nedrustningsarbete har kommit av sig då Sverige i dagsläget valt att stå utanför FN:s förbudsavtal mot kärnvapen, TPNW. Att avtalet trädde i kraft i början av 2021 var samtidigt en viktig milstolpe i kampen för att avskaffa det allvarliga hot mot mänskligheten som dessa vapen innebär.

FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW) har drivits fram av en folklig opinion och antogs av en majoritet av FN:s medlemsländer i juli 2017. Den 22 januari i år hade 50 länder ratificerat avtalet vilket innebar att det kunde träda i kraft.

Sverige var ett av de länder som röstade för att anta TPNW 2017 men har sedan valt att inte ansluta sig till det. I en intervju med Världshorisont förra året sa Sveriges nedrustningsambassadör Ann-Sofie Nilsson att Sverige tidigt påtalade svagheter i avtalet och att regeringen ser det som ofullständigt. I stället lyfts icke-spridningsavtalet (Non-Proliferation Treaty, NPT) fram som ”hörnstenen” i arbetet mot kärnvapen.

Prioriterad fråga för förbudet

Den förnyade debatten om kärnvapen, liksom det nya förbudsavtalets tillkomst, ska ses mot bakgrund av ett växande hot om kärnvapenkrig. Svenska FN-förbundet är en av flera svenska organisationer som kampanjat flitigt i frågan under senare år och på förbundets kongress i juni fattades beslut om att prioritera upp den ytterligare. På minnesdagen av atombombningen av Hiroshima 6 augusti arrangerar FN-förbundet ett webbinarium tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

En av motionärerna till kongressen var Malin Nilsson, generalsekreterare i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, som är en av FN-förbundets anslutna riksorganisationer.

– Vi är så klart väldigt besvikna över att Sverige inte anslutit sig till FN:s kärnvapenförbud. Det är ett tydligt brott mot svensk nedrustningstradition där Sverige under lång tid stått upp för nedrustning och gjort sig ett namn som ett litet land som vill påverka. Nu backar man från det ansvaret och vi ser att det handlar om att man böjer sig för kärnvapenstaterna och särskilt dem som man vill ha goda relationer med, säger hon.

Det första statspartsmötet inom TPNW är planerat till mars 2022 och Sverige kommer då att delta som observatör. Men möjligheterna för en observatör att agera för att påverka hur avtalet utvecklas är mycket begränsade, framhåller Malin Nilsson.

– Regeringen svänger sig med formuleringar som låter som om de skulle kunna göra saker som observatör som är tidigare okänt inom den här typen av avtal. De har till exempel sagt att de vill jobba för ett tilläggsprotokoll som ställer krav på anslutning till andra avtal (NPT och provstoppsavtalet CTBT), vilket är tidigare okänt inom internationell rätt och sannolikt omöjligt att driva igenom som observatör, säger hon.

– Men vi hoppas så klart att Sverige gör så mycket som möjligt och att observatörsrollen också ska bli en inkörsport till en ökad respekt och förståelse för avtalet så att man på sikt också vill ansluta sig.

Utvecklingen har vänt

När det gäller icke-spridningsavtalet, NPT, från 1970 är det få som ifrågasätter dess betydelse, särskilt i ett historiskt perspektiv då det under många decennier bidragit till att det stora flertalet av världens länder avstått från att utveckla kärnvapenteknologi. Undantagen är Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea som också står utanför NPT.

De fem länder som vid avtalets tillkomst redan hade kärnvapen – USA, Sovjet, Kina, Frankrike och Storbritannien – har i avtalet förbundit sig att på sikt rusta ner. Under 1980- och 90-talen skedde också stora framsteg på nedrustningsområdet men i början av detta sekel började utvecklingen gå i motsatt riktning. Frustrationen inför detta svek är en viktig faktor bakom den framväxande folkliga opinion som ville se ett nytt avtal där kärnvapen olagligförklaras.

Från den svenska regeringens sida lyfts icke-spridningsavtalet gång på gång fram som det viktigast verktyget i fråga om kärnvapen. Denna linje följs dock inte av ett tydligt agerande, menar Malin Nilsson.

– Det är ett problem att Sverige säger att icke-spridingsavtalet är hörnstenen i svensk nedrustningspolitik men sedan är man inte jättestark när det gäller att kritisera stater som bryter mot NPT eller syftet med det. Det såg vi nyligen när Storbritannien höjde taket för sina kärnvapenarsenaler med 40 procent. Det dröjde länge innan Sverige kritiserade det och då sa man inte att ”det är ett brott mot NPT”, trots att det väldigt tydligt är det.

– Om man värnar avtalet så borde man stå upp för vad det innebär att vara part till det och där ingår så klart inte att satsa ännu mer på kärnvapen!

Relationen till Nato påverkar

Överlag är det tydligt hur Sveriges nära samarbete med Nato påverkar svenska politikers agerande, fortsätter Malin Nilsson.

– Ju mer positiv man är till Nato, desto mer passiv är man i nedrustningsfrågor. Med tanke på hur mycket man är beredd att anpassa sig redan nu, när vi har ett nära samarbete med Nato men inte ett medlemskap, så visar det också vad ett eventuellt svenskt Natomedlemskap skulle kunna göra – hindra Sverige från att ha en självständig utrikespolitik.

En fråga där Sverige, som part till icke-spridningsavtalet, också borde höja rösten gäller Natos utplacering av kärnvapen på andra staters territorium, så kallad nuclear sharing, menar Malin Nilsson.

– Detta upplägg strider mot icke-spridningsavtalet och innebär också ett allvarligt hot. Vi har över 200 kärnvapen bara i Europa. Det är farliga vapen att hantera och gör också värdlandet till måltavla för andra.

– Att påstå att man har rätt att dela med sig av kärnvapen på det här sättet är en väldigt ”generös” tolkning av icke-spridningsavtalet. Det visar också varför vi behöver avskaffa kärnvapnen helt och hållet, fortsätter hon.

Sveriges ställning kan komma att omprövas

Parterna till icke-spridningsavtalet möts normalt vart femte år vid så kallade översynskonferenser. Ett sådant möte skulle ha hållits våren 2020 men sköts på framtiden på grund av coronapandemin. I nuläget är planen att det i stället ska hållas 2022.

Både den tidigare utrikesministern, Margot Wallström, och den nuvarande, Ann Linde, har sagt att en omprövning av Sveriges inställning till TPNW kan komma att bli aktuell ifall inte tillräckliga framsteg görs inom NPT-förhandlingarna. För att bidra till sådana framsteg har den svenska utrikesförvaltningen lanserat det så kallade Stockholmsinitiativet. Det är en program bestående av 22 punkter som Sverige lagt fram tillsammans med 15 andra icke-kärnvapenstater. Malin Nilsson är dock inte imponerad.

– Alla punkterna rör sådant som man redan enats om inom NPT-förhandlingarna men som sedan inte har genomförts av kärnvapenmakterna. Ingen av dem handlar heller om nedrustning utan om riskreduktion och liknande frågor.

– Vi har frågat UD om det finns en genomförandeplan kopplad till punkterna, för i så fall vore det en poäng. Men det finns det inte. Så man börjar om från början med saker som redan är beslutade, säger hon.

————

Denna text är hämtad från ett kommande nummer av Svenska FN-förbundets tidning Världshorisont (nr 3/21).

Bli medlem eller prenumerera för att få Världshorisont i brevlådan! Tidningen ingår som förmån för FN-förbundets medlemmar. För prenumeration (250 kr per år) kontakta redaktör AnnaLena Karlsson Andrews.