Även om Sverige kommit långt i arbetet med mänskliga rättigheter finns det arbete kvar att göra. Fredrik Röfors är en av alla svenskar som engagerar sig mot rasism.

Fredrik Röfors är 60-talist. Hans uppväxt präglades av ett samhälle i förändring, där hatet växte in i många svenska hem i takt med att fler kom till Sverige. När han var elva år gammal blev han bunden och piskad av två klasskamrater.

– Det var en rätt obehaglig incident. Jag sade ingenting om det. Jag var så liten, jag tänkte väl att det skulle vara såhär, säger Fredrik Röfors.

Inspirationen kom från den amerikanska miniserien Rötter, som precis hade börjat visas på svensk tv. Den porträtterade bland annat slavhandel och behandlingen av mörkhyade personer i USA under kolonialtiden. 

– Det var två killar som var två år äldre som gjorde det här. De tog mina böcker och körde en ganska brutal tortyrscen från serien mot mig. Jag får fortfarande kväljningar när jag ser dem.

Blev mobbad för sin hudfärg

Fredrik Röfors har en svensk mamma och en afroamerikansk pappa. Sina första tio år levde han tillsammans med sin familj i Karlstad och det var inte förrän han flyttade till Bergshamra utanför Stockholm som han började bli mobbad för sin hudfärg av personer i hans egen ålder. 

– Jag upplevde inte rasism från mina jämnåriga kamrater när jag var liten. Det var inte så många som hade en annan hudfärg, det var några adopterade och så var det jag och min syster. Jag kom tillbaka till Karlstad när jag var 15 eller 16 år och då hade det blivit en helt annan atmosfär, säger Fredrik Röfors. 

Från sin mamma har han däremot fått höra om incidenter från när han och hans syster var små och familjen bodde i Värmland. 

– Det var någon som helt oprovocerat kallade mig för n-ordet framför mamma. Då slog hon ner henne i backen. Det är ganska vidrigt att säga det ordet till en liten fyraåring i en barnvagn. Mamma tappade det, säger han.

Nynazister och skinheads 

På 80-talet växte den nynazistiska delen av skinheadkulturen sig stor, och det märktes. Mest påtagligt var det på kvällarna, på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan. 

– Det var väldigt mycket skinheads på den tiden och som afrosvensk var det väldigt jobbigt att befinna sig i Stockholm. Det hände hur många gånger som helst att det kom in 20-30 fulla skinheads och skulle slå ned en. Jag hade varken integriteten eller modet att gå emot dem, man fick titta ned helt enkelt, annars åkte man på spö, säger Fredrik Röfors.

Flera gånger stötte han och vännerna på den välkända Baseballigan, en grupp polismän inom Norrmalmspolisen som i början av 80-talet anklagades för att använda övervåld och trakasserier i sin tjänsteutövning.

– Jag var ”kungsanbarn” och hängde mycket i Kungsträdgården. Vi var många som hängde och dansade och så och det var kanske fem procent som var ligister och bråkade mycket, men det är skitsamma. Polisen kartlade systematiskt oss mörkhyade och använde nedsättande uttryck.

1991 kom det högerpopulistiska partiet Ny Demokrati in i riksdagen. För Fredrik Röfors märktes det tydligt – de rasistiska påhoppen blev vanligare och lättare att komma undan med.

Blir ledsen när barnen drabbas

Han har förträngt mycket, försöker i vuxen ålder tänka bort möjliga afrofobiska baktankar i upplevelser eller kommentarer. Fredrik Röfors har själv fem barn. Han minns en händelse, när han var på stan tillsammans med sina tvillingdöttrar. Ett par poliser stod och pratade med en barnfamilj och skojade med barnen, men när Fredrik Röfors kom fram med sina döttrar tystnade poliserna.

– De tvärvände. Man vill ju inte tro att det är sant. De bara ignorerade mina underbara prinsessor som var jättecharmiga och söta. Jag vet inte vad orsaken var, jag kanske har fel men jag blir väldigt ledsen när det drabbar mina barn, säger Fredrik Röfors.

– Jag är väldigt försiktig med mina antaganden och jag kan hantera det på ett bättre sätt nu. Jag är väldigt svensk och jag tror att jag har kommit undan med mer tack vare det. Jag försöker att inte vara paranoid, att inte agera förrän jag har fått svart på vitt att ett visst bemötande hade med min hudfärg att göra. Då kan jag ta ställning till det och när det händer blir man väldigt ledsen.

Sedan 2015 driver han tillsammans med sina barndomsvänner en kulturverksamhet i Bergshamra utanför Stockholm. Ibland ingår det i jobbet att sätta upp affischer på stan och det händer att han blir stoppad av polis.

– Jag försöker avväpna dem direkt. Polisen ser helt annorlunda ut – det är många fler invandrare, det är kvinnor och de har helt andra intagningstester och har rensat ut alla extremister – men det finns ändå kvar. Jag känner igen blicken vissa av dem har, det är samma blick som på 80-talet, det renodlade hatet.

Många afrofobiska hatbrott

Under 2018 identifierade Brottsförebyggande rådet 915 polisanmälningar där motivet identifierades som afrofobiskt. Av de identifierade främlingsfientliga eller rasistiska hatbrotten utgjorde det afrofobiska motivet en femtedel.

Regeringen lämnade i oktober in underlaget för det förhör i FN:s allmänna ländergranskning (UPR) som FN ska genomföra med Sverige i januari 2020. Som komplement har 17 civilsamhälleorganisationer under samordning av Svenska FN-förbundet lämnat in en skuggrapport. 

Enligt regeringens rapport har man tillsatt en speciell grupp för att utreda hatbrott i tre polisregioner – Stockholm, Väst och Syd. Övriga fyra regioner står utan. Enligt skuggrapporten finns ett stort mörkertal, där många hatbrott aldrig når polisen. Det är dessutom långt ifrån alla anmälningar som utreds och leder till åtal. 

– Att ha en dialog tror jag är det viktigaste för att stoppa hatbrotten. Jag har i efterhand haft samtal med ’skinsen’ som vi slogs med. Det är inte så att vi blev vänner men vi förde en dialog. Det går att hitta ingångar och man ska veta att hat föder hat. Många ser sig inte som rasister, trots att de är det. Det är viktigt att sprida kunskap, det är det enda sättet att kunna ifrågasätta den enkla retoriken, säger Fredrik Röfors.

Sophie Wichmann, frilansskribent

——-

Denna text är hämtad från Svenska FN-förbundets tidning Världshorisont (nr 4 2019).

Bli medlem eller prenumerera för att få Världshorisont i brevlådan! Tidningen ingår som förmån för FN-förbundets medlemmar. För prenumeration (230 kr per år) kontakta redaktör AnnaLena Karlsson Andrews.