Att Georgien skulle komma att förändra mig i grunden var inget jag riktigt väntade mig när jag gick av planet den där dagen i februari. Men det är precis det som hänt. Nu går min praktiktid mot sitt slut och det är med omåttlig tacksamhet och glädje som jag skriver mitt sista blogginlägg för den här gången.

Det som slagit mig under mina månader här är att Georgien har en kultur med själ. De människor jag mött har lärt mig så otroligt mycket om vad som faktiskt är viktigt i livet, något som jag lätt glömmer bort i en vardag präglad av ”ilandsproblem”.

Ett minne jag särskilt kommer att ta med mig är mitt påskfirande i staden Zugdidi. Vid påsk blev jag och alla mina vänner inbjudna till påskfirande hos en, för oss, okänd familj. Något som kanske sällan skulle ske hemma i Sverige. Men vår georgiska vän sa att det var klart att vi alla var välkomna på påskmiddag och övernattning hemma hos dem. Denna värme, generositet och glädje gjorde verkligen intryck på oss alla. Jag blev rörd av att se hur de lagade mat till klockan två på natten för att se till att vi fick chans att prova alla rätter, hur de bäddade åt sig själva i köket för att ge oss sovrummet eftersom den georgiska traditionen säger att en gäst en gåva från Gud och därmed ska ha det allra bästa.

Det var vid de tillfällen när jag besökte mina georgiska vänners hem och hörde deras föräldrar skåla för fred, hälsa och välmående som jag insåg att det är just de sakerna jag glömt att vara tacksam för i min vardag hemma. En kväll på besök i byn Mejriskhevi, bara ett par kilometer från gränsen till det ockuperade området Sydossetien, slog det mig att fred, demokrati och välmående inte är självklarheter. Kanske borde det ha slagit mig långt tidigare, men det var just i denna stund med dessa levnadsglada, tacksamma och generösa människor som jag insåg att det är just dessa saker som är viktigt på riktigt.

Under mina månader här har jag mött massor av inspirerande människor. Genom mitt arbete på georgiska FN-förbundet UNAG och kontakten med olika människor har jag lärt mig att georgier inte ger upp. De är uppfinningsrika och har alltid en ny strategi, en ny plan, en ny taktik – oavsett hur mörkt det kan se ut. Efter jobbet har jag bland annat volontärarbetat på en djurrättsorganisation i Tbilisi som försöker protesterar mot orättvisa lagar. Men när statliga tv-kanaler intervjuar grundarna av djurrättsorganisationen och klipper bort sådant som staten inte håller med om är det svårt att uppnå förändringar. Andra vänner driver civilsamhällsorganisationer på fritiden för skapa en plattform för ungdomsengagemang och få ungdomar att lära sig vikten av att vara aktiv i samhället – att kämpa för det som är rätt, för att alla ska få det bättre.

UNAG kämpar många gånger i motvind men tack vare otroligt kunniga och drivna medarbetare bidrar de till enorma förändringar och skapandet av en aktiv, kunnig ung generation med framtidstro. Framstegen mot att uppnå det globala målet om fredliga och inkluderade samhällen är enorma, även om det fortfarande finns mycket kvar att arbeta med. Det finns alltid ett sätt att bidra till en bättre värld – gör det du också! Det lär inte dröja länge innan jag åker tillbaka till Georgien, jag har ju numera några av mina allra bästa vänner där! Och dessutom väntar en trebent hund där på mig.

Maria Pettersson
Internationell praktikant i Georgien