Jag ser ofta saker på Tbilisis gator som får mig att fundera över levnadsvillkoren i Georgien. I fredags kväll gick hem från min praktik på georgiska FN-förbundet såg jag en äldre kvinna och ett barn sittandes utanför en klädbutik. Det är i sig inget ovanligt att människor ber om pengar och oftast visar de upp skyltar föreställandes sjuka barn och vuxna som ser ut att behöva någon form av vård.

Jag tömde min ganska stora samling mynt i den äldre kvinnans kopp och när jag gick därifrån började jag fundera. Jag gissade att barnet är i behov av någon form av ögonoperation eller kanske en viss typ av glasögon – vem täcker sådant? Hur fungerar det sociala skyddsnätet i landet?

Det är i den georgiska regeringens strategi för 2020 som många av svaren återfinns, resten tar jag reda på via vänner och kollegor. Jag får veta att det finns två olika typer av statliga skyddsnätsfunktioner i landet, ett för de allra fattigaste och ett pensionssystem.

Skyddsnätet för de fattigaste invånarna kallas riktad socialhjälp och inkluderar ungefär tio procent av befolkningen. Detta trots att andelen människor som lever under fattigdomsgränsen på 1.25 USD per dag uppgår till nästan 22 procent.  De som är berättigade till ekonomiskt stöd får 60 GEL per månad, ungefär 210 SEK. Det är lika mycket som jag handlar mat och lunch för på tre dagar. Som pensionär får du 200 GEL, alltså 697 SEK per månad. Det statliga stödet är med andra ord omöjligt att leva på.

Sjukvården i landet är inte speciellt tillgängligt för georgiska invånare. Det finns ett försäkringssystem som täcker viss typ av vård, men långt i från all. Jag fick själv uppsöka läkare härom veckan och de mediciner jag fick utskrivna kostade mig 523 SEK. Ingen jättesumma för en svensk men däremot nästan en hel månadspension för en georgier.

En stor del av sjukvården är privatägd här, mindre än tio procent av vårdcentraler och sjukhus ägs av staten. För många är det allt för dyrt att uppsöka sjukvården och egenvård är vanligt. En av mina georgiska vänner berättar att hon och hennes familj har en slags försäkring där staten täcker 70 procent av kostnaderna och du själv står för 30 procent. Denna försäkring är endast tillgängligt för personer som arbetar men inte heller den innefattar behandlingar som cancervård, gastroskopi eller flertalet mediciner. Är du arbetslös blir försäkringen mycket dyrare. Med försäkringen kostar ett typiskt läkarbesök ca 15 GEL och en mindre operation ca 500 GEL.

En vän berättade om en vän till henne, en ung kvinna, som nyligen insjuknat i cancer. Familjen har inte råd med cellgifter då en behandling kostar 800 GEL (2800 SEK). Hoppet är nu att hon ska kunna få vård i något EU-land, annars kommer familjen att behöva sälja sitt hus. Att tvingas ta till sådana lösningar gör att fattigdomen ökar då de drabbade har svårt att komma på fötter igen. I Georgiens strategi för 2020 finns det dock planer på att sänka priserna på mediciner och förbättra kvaliteten på primärvården. Det ligger väl i linje med de globala målens mål 3 om hälsa och välbefinnande. Men när jag tänker på hur situationen är just nu blir jag modfälld. Chansen att den äldre kvinnan utanför affären ska få ihop tillräckligt med pengar för att hjälpa barnet, eller att min bekants väninna ska kunna betala sina cellgifter utan att sälja sitt hus, är så obehagligt liten.

Maria Pettersson
Internationell praktikant i Georgien