På dagen fyra månader efter FN:s dag mot våld mot kvinnor den 25 november aktualiseras ämnet igen. Reaktionerna är många och starka på den dokumentär om Josefin Nilsson som visas just nu. Själv känner jag hur en våg av ilska och avsky sköljer över mig. Jag simmar upp och tar ett andetag. I samma stund tänker jag att det är hög tid för alla, inklusive alla vanliga, bra män, att agera. Var är ni? Stå upp, säg ifrån, markera och agera!

Våld mot kvinnor är ett utbrett men alltför osynligt problem. Då och då dyker det upp som fula, illaluktande varbölder och påminner om att något skriker efter att kureras. Jag är nyss hemkommen från FN:s stora kvinnokommission i New York. Allt elände som kvinnor utsätts för tas upp där. Det dryftas, det uppmärksammas, det gråts, det skriks. De som hör och ser detta är främst andra kvinnor. En och annan man var med i New York, men fler män skulle behöva vara på plats. Kanske hade det sparkat dem ur soffan och fått dem att engagera sig. Många män gör fantastiska insatser – en eloge till er – men också den stora, tysta massan måste göra sin röst hörd.

Den 25 är också datumet då FN:s historiska utvecklingsavtal Agenda 2030 klubbades, nämligen den 25 september 2015. Där sägs, i de globala målens delmål 5.2, att våldet mot kvinnor måste upphöra. Kvinnors och flickors rättigheter är en förutsättning för hållbar utveckling.

Faktum är att FN har utsett den 25 i varje månad till en orange dag i arbetet mot våld mot kvinnor. Därför avslutar jag dagens blogginlägg med att påminna om Martin Luther Kings ord: ”The ultimate tragedy is not the oppression and cruelty by the bad people but the silence over that by the good people”. Frågan om mäns våld mot kvinnor angår alla.

Vill du engagera dig i arbetet för jämställdhet och mänskliga rättigheter – bli medlem!

Annelie Börjesson
Ordförande i Svenska FN-förbundet