8 mars

8 mars är kvinnorörelsens kampdag. Då uppmärksammas det systematiska underordnandet av kvinnor i samhället och den kamp som kvinnor världen över driver för att fullt ut vara människor och medborgare med egen röst och rätt. Livsvillkoren för kvinnor kännetecknas av att de är sämre än mäns, oavsett land, hudfärg, klass, eller någon av de andra grunderna som finns uppräknade i FN:s dokument.

Internationella kvinnodagen firas inte till minne av att någon särskilt bemärkt kvinna föddes eller dog då. Även om bemärkta kvinnor sannerligen funnits. Inte heller firas dagen därför att en viss händelse skedde just 8 mars. Även om sådana remarkabla händelser verkligen finns. Internationella kvinnodagen har inga byggda monument där kransar kan läggas ner för att minnas alla de miljoner efter miljoner flickor och kvinnor som fått sätta livet till av den enda anledningen att de fötts just som kvinnor.

De händelser som så småningom ledde fram till att 8 mars blev den internationella kvinnodagen hänger ihop med demokratins framväxt, med industrialismen, med fredsrörelsen och det folkliga organiserandet i slutet av 1800-talet. Kvinnorörelsen grundades i Seneca Falls i staten New York år 1848 och hade då medborgerliga rättigheter på sin agenda. Organisering i särskilda kvinnoorganisationer för att driva kvinnors krav skapades också på andra håll i världen som lyfte olika frågor som de tyckte var viktiga. Världskongresser hölls där krav till förändring mejslades fram.

Den första nationella kvinnodagen firades i USA den 28 februari år 1909 genom en förklaring av socialistpartiet. Kvinnor över hela USA fortsatte sedan fram till 1913 att fira dagen den sista söndagen i februari. Initiativet till att skapa en internationell kvinnodag togs av Clara Zetkin vid ett möte med den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen år 1910 i Köpenhamn. Syftet med dagen var att hedra kvinnorörelsen och stödja kampen för kvinnlig rösträtt, men fortfarande hade inget speciellt datum spikats. Förslaget vann gehör bland de dryga 100 kvinnor från 17 länder som samlats. Bland de som deltog återfanns bland andra de första kvinnliga ledamöterna i Finlands riksdag. Finland hade ju infört kvinnlig rösträtt redan 1906.

Året efter Köpenhamnsmötet firades kvinnodagen av stora skaror den 19 mars i Danmark, Tyskland, Österrike och Schweiz med krav inte bara på rösträtt utan också rätt till offentliga ämbeten, facklig utbildning, rätt till arbete och bättre arbetsvillkor. Samma år, den 25 mars 1911, inträffade en fruktansvärd katastrof i New York då mer än 140 arbetarkvinnor omkom i Triangle-branden. Detta satte fart på bättre arbetslagstiftning och kvinnors rättigheter på arbetsplatserna lyftes upp. Det är intressant att se de likheter som finns mellan denna tidiga organisering och fokus på arbetsplatserna och dagens #metoo som också hämtar sin kraft från de villkor som kvinnor har på de platser där vi förtjänar vårt levebröd.

Den första kvinnodagen i Ryssland firades sista söndagen i februari år 1913 som en del av fredsrörelsen.  De följande åren under första världskriget hölls upprepade möten den 8 mars eller dagarna runtikring i protest mot kriget inte bara i Ryssland utan överallt i Europa. I slutet av första världskriget, sista söndagen i februari 1917, gick ryska kvinnor ut i strejk för bröd och fred. Detta var ett led i att tsaren avsattes och den provisoriska regering som tillträdde gav kvinnor rösträtt. Enligt den julianska kalendern som då användes i Ryssland var den sista söndagen den 28 februari, men enligt den gregorianska kalendern som användes överallt annars var det den 8 mars. Så var datumet spikat.

I FN antogs en resolution år 1977 med en rekommendation om ett allmänt firande av Internationella kvinnodagen den 8 mars. Det beslutet vilar på FN-stadgan från 1945 och deklarationen om de mänskliga rättigheterna som slår fast kvinnors och män grundläggande och lika rättigheter vilket sedan förtydligats i Kvinnokonventionen, CEDAW, från 1979.

Gertrud Åström, ordförande