Riksmedia uppmärksammade i slutet av 2017 ett stort narkotikaproblem i Haparanda, inte minst
bland unga. En CAN rapport från 2018 indikerär att cannabisanvändandärprevalensen bland vuxna i
Sverige här okat med 50% från 2013-17.

Med anledning härav beslutade FN föreningen att organisera ett seminärium om Narkotikapolicy
och Mänskliga Rättigheter då Stephan Dahlgren besökte Hapäranda 1 augusti. Dahlgren, som bl.a.
varit chef for Bärnskydd vid UNICEF och MR forskäre på Europånivå, gav en presentation om böcker
han skrivit i ovanstående ämne och hur den dagsaktuella situationen ser ut, inte minst i Sverige.
Medpresentator var rumänska forskären Roxana Stere.

Seminariet var välbesökt trots semestertid, fint sommarväder och kort varsel; cirka 30 åhörare kom,
inkluderat föräldrar, barnrättsorganisationer, jurister och politiskt aktiva.

Roxana Stere inledde seminariet med att berätta om hur förvånad hon blev när hon med Dahlgren
skrev boken ’The Protection of Children from Illicit Dugs’ 2012. Vid tillfället gick hon gick noga
igenom texterna till FN’s tre Narkotikakonventioner och FN’s nio Konventioner om Mänskliga
internationella samfundet) etablerat i dessa bindande lagtexter. Barnets rätt till skydd mot narkotika
var det mest centrala budskapet, då Barnkonventionen var den enda Konventionen att etablera
explicita minimistandarder beträffande narkotika och MR. När Stere senare intervjuade flera olika
FN organ (UNICEF, OHCHR, UNAIDS etc), efter att ha undersökt deras uttalanden i denna fråga under
en 10-års period, visade sig något oväntat: Representanter for FN organen uttalade sig om narkotika
och mänskliga rättigheter utan att ha vare sig en ansvarig sakkunnig eller något positionspapper som
förklarade hur de tänkte. Det enda undantaget var UNODC, som hade skrivit ett positionspapper
2010, där Artikel 33 i Barnkonventionen – som legalt sett är startpunkten för all kontemplation om
narkotika och mänskliga rättigheter – borstades av i en mening i slutet av papperet (en mening på
cirka 10 sidor). UNODC:s papper hävdade överraskande att ett antal andra rättigheter var viktigare,
trots att dessa kom från instrument där narkotika överhuvudtaget inte omnämns. Det föreföll som UNODC, ett
FN organ vars mandat omfattar både narkotika och rule of law, inte såg MR Konventioner som lagligt
bindande minimistandarder utan som lösa rekommendationer som man kan göra hur man vill med.
Stephan Dahlgren berättade att senare framkom uppgifter att UNODC inte hade skrivit detta papper
själva, detta hade istället gjorts för UNODC av en privat organisation som vurmar for legalisering av
narkotika.

Stephan Dahlgren började sitt föredrag med att gå igenom grundläggande begrepp såsom vad är
”internationell rätt”, ”mänskliga rättigheter, och ”hur tolkar man mänskliga rättighetskonventioner
?”. Han framhöll att Konventioner är bindande rätt – sa kallad ”hard law”, emedan Deklarationer
och liknande har en väsentligt lägre status som ”soft law”. Han upprepade vad Roxana Stere hade
sagt att det bara finns ett stadgande i någon MR Konvention som talar om narkotika:
Barnkonventionens Artikel 33.

Med gängse sätt for lagtolkning är därför Barnkonventionen och dess Artikel 33 obestridligen
startpunkten for nationers åtagande och agerande när det galler mänskliga rättigheter och
narkotikapolicy; Det övergripande MR målet är att barn skall, som Artikeltexten säger, skyddas mot
all användning av narkotika, samt inblandning i produktion och trafficking därav. Dahlgren noterade också
att Artikel 33 är en ”speciell skyddsartikel” jämsides med Artiklar om exploaterande
barnarbete, sexuell exploatering av barn, trafficking, rekrytering av barnsoldater etc. Han berättade
att han tidigare arbetade bl.a på UNICEF’s högkvarter i New York och där deltog i arbetet med att
utarbeta en global ’Barnskyddsstrategi’ baserat på Konventionen. UNICEF’s strategi framhåller
tydligt att prevention, inkluderat kriminalisering och polisingripanden, är det första som måste göras
när det handlar om alla barnskyddsfrågor. Detta går helt i linje med den referens som görs i
Barnkonventionen Artikel 33 till FN’s narkotikakonventioner, vilka ålägger alla länder att
kriminalisera illicit produktion, trafficking, och innehav for personligt bruk. Barnet är offret – inte den
vuxne rekreationelle narkotikaanvändaren eller smugglaren. De senare är snarast att se som
förövare.

Åhörarna tillfrågades av Dahlgren hur de såg Sveriges traditionella narkotikapolicy under 90-talet
och tidigt 2000-tal ? Det mest genomgående svaret var ”restriktiv”. De tillfrågades också om de hade
noterat något speciellt gallande narkotikapolicy i andra länder under senare är. Några åhörare
noterade att ”legalisering” gjorts i USA.

Dahlgren noterade att den traditionella restriktiva svenska policyn nolltolerans/nollvision – som
artikulerats bl.a. i Sveriges rapport till Barnrättskommittén 2003 ("Sverige tar avstånd från narkotika
på alla nivåer") – stämmer som en avsiktsförklaring extremt väl överens med mänskliga rättigheter
(Barnkonventionen) och FN’s tre Narkotikakonventioner.

Den legalisering – och det som vissa kallar för ”avkriminalisering” (utan att kunna definiera vad
skillnaden mellan de två begreppen är) – som f.n. pågår i USA, Kanada, Uruguay och Norge, är ett
explicit brott mot påbudet i FN’s Narkotikakonventioner att kriminalisera, och Barnkonventionens
referens därtill. Med den logik som framförs till stöd för legalisering/avkriminalisering skulle länder
också kunna legalisera/avkriminalisera trafficking av kvinnor och barn, barnprostitution,
barnpornografiinnehav etc med hänvisning till att de här andra, viktigare, varden som de vill vurma.
Analogt med hur legaliseringsadvokaterna resonerar gällande narkotika skulle de som vill sänka
skyddsstandarderna i övriga fall kunna säga att t.ex ”det här alltid funnits barnprostitution, vi kan
inte fördöma eller stigmatisera köparna, bära ge vard och harm reduction efteråt”. Dahlgren tog
upp USA’s/Donald Rumsfeldts agerande gällande FN’s Tortyrkonvention som ett exempel på hur
länder här försökt underminera explicita minimistandarder gällande MR genom att strunta i
Konventionstexten och hävda andra varden. Han konkluderade att detta leder till att inget skrivet
MR stadgande längre ses som en minimistandard. Vi avskaffar mänskliga rättigheter som rättigheter.
Vi gör oss av med principen om rule of law.

Dahlgren berättade att med tiden blev Sverige ganska ensamma i EU om sitt försvar for exakt
Konventionsefterlevnad. Manga länder – som tex Tjeckien och England, vilka har nästan 50%
prevalens av narkotikaanvändande för 16-åringar – vill ha en policy som går under titeln ”harm
reduction”.

Ofta framhalls "harm reduction" i kombination med att ”vi måste ha evidensbaserade policies”, och
inte sällan påstods det att ”harm reduction är en mänsklig rättighet”. Dahlgren noterade att det inte
finns någon legaldefinition av vad ”harm reduction” är, och inte heller någon på annat satt globalt
erkänd exakt definition av detta begrepp. Det är därför uppenbart att begreppet i sig självt inte här
något med mänskliga rättigheter att göra. Vidare är det omöjligt att använda ett sådant koncept för
evidensbaserade policies eftersom avsaknaden av definition gör att det saknas en s.k. baseline mot
vilken policyns fram- eller motgångar kan matas (ingen evidens kan upptas).
Härnäst tog Dahlgren upp hur ”harm reduction” används som ett gummibegrepp för
legaliseringpropåer och normaliserande av narkotikaanvändande: Är 2010 äkte UNAIDS chef till
Ryssland for ett möte om AIDS-frågor, inkluderat injicerande narkotikabruk. UNAIDS fick vid denna
tid (och fortfarande) mycket pengar från källor som är harm reduction anhängare eller står nära
harm reduction anhängare. UNAIDS chefen kände sig förmodligen därför manad att föreslå Ryssland
att ”göra någonting relaterat till harm reduction”. Samtidigt sade han det självklara (mot bakgrund
av de explicita Konventionstexter han företräder): ”FN är helt emot narkotikaanvändande”. Detta
uttalande fick ett 10-tal globala harm reduction organisationer att gå i taket. De var inte nöjda med
att en FN chef hade proponerat en odefinierad policy som syftade till legalisering. De skrev i ett
offentligt brev till UNAIDS chefen Sidibe att han "inte fick säga att FN var emot narkotikaanvändande
eftersom detta stigmatiserar användaren” (dvs vilken narkotikaanvändare som helst vare sig det är
en rockstjärna som röker cannabis eller en opiatberoende injicerare). Harm reduction
organisationerna tenderar att automatiskt se alla narkotikaanvändare som offer, vare sig de är
beroende eller ej. Det är därför ganska logiskt att harm reduction förespråkare ser
Barnkonventionen och Narkotikakonventionerna som problem som de helst vill bli av med, då dessa
instrument föresträvar nollanvändning av narkotika. Vad som här var verkligt förvånande var att
Sidibe omedelbart (nasta dag) sände sin närmaste man for att lugna de upprorda organisationerna.
Kanske berodde detta på att de i sitt brev hotat att se till att bidrag till UNAIDS skulle minskas. När
Roxana Stere försökte intervjua samma person for sin bok tog det UNAIDS över en månad att
överhuvudtaget svara på förfrågan om en intervju var möjlig (live intervju visade sig inte vara möjlig
om man skrev en bok om barns rättigheter, vare sig med UNAIDS eller med UNICEF’s chef for AIDS
frågor – Craig McClure – som hade deklarerat i ett tal 2010 att ”Jag ÄR Narkotika användaren”, för
att sedan jämföra tedrickande med heroininjicerande).

Dahlgren berättade att han 2016 – då det stora UNGASS motet om narkotika hölls i New York – hade
begärt att fa ut Socialdepartementets positionspapper for Sverige (dvs hur Sverige skulle ställa sig i
huvudsakliga frågor på mötet). Han fann där överraskande att Socialminister Gabriel Wikström hade
ändrat svensk narkotikapolicy nästan 180 grader. Sverige var nu för harm reduction (något som man
motsatt sig i internationella fora under nästan 20 års tid), Sverige hade helt plötsligt inget emot om
andra länder ”avkriminaliserade” (dvs tvärt emot Konventionstexterna och Sveriges inställning under
minst 20 är), och Sverige var inte längre for en restriktiv narkotikapolicy. Ingenstans i
Socialministerns material omnämndes Barnkonventionens Artikel 33. Denna totala omsvängning
skedde utan debatt i Sverige. Inget annat Riksdagsparti förde offentligt fram en annan åsikt.
Ingen Riksdagspolitiker syns längre till i debatter om legalisering i tex Aktuellt, där Polisen får träda
in i politikernas ställe (!) Dahlgren noterade också att organisationer som säger sig företräda
Barnkonventionen, som tex Radda Barnen, har lierat sig med Engelska legaliseringsintressen
(ledarskapet for nätverket CRIN) som uppbärs av miljardärsponsrade initiativ for legalisering
(Branson/Soros). Rädda Barnen vägrar svara på frågor från media vad gäller Barnkonventionens
Artikel 33 ! Rädda Barnens förklaring var att ”man inte är expert på denna Artikel”. En helt osannolik
utveckling for en organisation som företräder Barnkonventionen och här gjort lobbying för att denna
skall antas som direkt svensk lag. Om inte Rädda Barnen med sina hundratals anställda
anser sig kunna Barnkonventionens artiklar, är det då inte verklighetsfrämmande att anta att en
ensam tingsrättsdomare som inte är expert på detta instrument skall kunna det bättre?

Avslutningsvis talade Dahlgren om den stora skara ”frivilligorganisationer” som verkar för
legalisering. När han och Stere inte kunde första hur de FN organ de undersökte for sin bok hade
resonerat (pga avsaknaden av positionspapper), och da dessa var ovilliga att låta sig intervjuas,
gjorde de två istället en stor generell webbsökning om narkotika och mänskliga rättigheter. De fann
då att det fanns ett otal utländska organisationer som påstod sig syssla med denna fråga, inte sällan
med orden ”harm reduction” i sitt namn. Dessa organisationer hade skrivit positionspapper, och i
vissa fall papper som påstods göra ett försök till legal analys beträffande MR. Nästan alla dessa
organisationer undvek Barnkonventionens minimistandard i Artikel 33, och hävdade istället en rätt
till harm reduction. Den enda organisation som skrev om Artikel 33 gjorde detta på ett sätt som
skulle marginalisera denna Artikel och få den att bli sa obetydlig som möjligt. Dahlgren och Stere
fann också att dessa organisationer föreföll ha väldigt mycket pengar då de konstant reste varlden
runt i stora sällskap for att påverka internationella beslutsfattare och institutioner (främst FN).

Sammantaget leder denna utveckling till tre huvudspår:
1. Den svenska staten är inte längre intresserad av sitt åtagande per Artikel 33 i
Barnkonventionen, detta sätter Haparanda och andra orter med stora problem i en utsatt
ställning. Situationen blir än varre av att det nyligen rapporterades att cannabisanvändandet
bland vuxna i Sverige här okat 50%. Ökat knarkande bland föräldrar (som bor vara främsta
linjen for barnskydd) uppmärksammas och åtgärdas inte. Barnen får klara sig själva.
2. Om vi kan hoppa över en minimistandard i ett bindande MR instrument kan vi hoppa över
flera. MR som idé urholkas av att man struntar i Barnkonventionens Artikel 33;
3. Miljardärfinansierade legaliseringsorganisationer som Open Society (George Soros) och
Global Commission on Drug Policy (Richard Branson) har genom sin likviditet kunnat köpa
inflytande i FN. Hur rimmar detta pengainflytande med demokratitanken ? Skall man kunna
påverka vad som förblir mänskliga rättigheter på detta sätt.

Om någon ändring här skall ske i Sverige sa verkar det f.n. upp till civilsamhället att driva på denna.

– Text av Stephan Dahlgren

Photon: Roxana Stere/Raija Hiivala