75 år har gått sedan de förödande atombomberna föll över Hiroshima och Nagasaki. När de sista överlevarna nu börjar försvinna och vissa av världens ledare hotar med upprustning är internationella krav på nedrustning viktigare än någonsin. Världshorisont har pratat med Yukiko Duke och Beatrice Fihn, två personer som på olika sätt fortsätter att höja rösten mot kärnvapen.

Atombomben med kodnamn Little boy exploderade över den japanska hamnstaden Hiroshima på morgonen den 6 augusti 1945. Tre dagar senare släpptes ännu en bomb, Fat man, över Nagasaki. De fälldes av USA och är de hittills enda kärnvapen som använts i krig. Resultatet var förödande. Sammanlagt tros upp till 200 000 människor ha dött – många det närmsta dygnet efter bomberna, andra av följdsjukdomar långt senare.

En av de drabbade var Fuji, mormor till svensk-japanska journalisten och översättaren Yukiko Duke. Sommaren 1945 gick rykten om att kriget närmade sig slutet och att Japan snart skulle vara besegrat. Därför samlades Fujis familj i Fukuoka utanför Nagasaki för att möta krigsslutet tillsammans.

Såg plötsligt ett intensivt ljus

Det var en olycklig slump att mormor Fuji återvänt till sin hemstad Nagasaki just den 9 augusti 1945. Hon skulle bara hämta några saker från sin bostad och på förmiddagen stod hon på centralstationen.

– Hon höll precis på att förhandla om den tillåtna bagagevikten när någon plötsligt började skrika. Mormor hukade sig instinktivt ner vid pelaren där hon stod. Reflexmässigt höll hon händerna för ansiktet och såg plötsligt ett intensivt ljus – så intensivt att hon såg benen i händerna. Sedan hördes ett dån och hon kastades till marken. När hon väl reste sig var världen helt förändrad, berättar Yukiko Duke.

När atombomberna föll över Japan gjorde den intensiva hettan att en del människor helt förångades. Tryckvågorna färdades flera mil och slet sönder allt i sin väg – människor, byggnader och infrastruktur. Många dog även omedelbart av den radioaktiva strålningen. Mormor Fuji klarade sig mirakulöst. Hon förstod inte vad som hänt men när hon började gå genom Nagasaki var norra delen av staden utplånad. Hon lyckades ta sig hem till en släkting och där hittade en av sönerna henne några dagar senare.

Många överlevare drabbades av strålsjuka och leukemi

– Mormor fick visserligen strålsjuka, men hon återhämtade sig och levde i ytterligare 20 år. Mot slutet av sitt liv fick hon dock en plågsam form av leukemi, precis som många andra överlevare. Även min morbror, som exponerats för strålningen när han sökte efter mormor, fick en galopperande leukemi som gammal, berättar Yukiko Duke.

Mormor Fuji hann dö innan Yukiko Duke föddes, men morbrodern hade hon nära kontakt med. Mot slutet av hans liv pratade de mycket om det han upplevt.

– Lidandet för de överlevande blev långdraget och hade flera faser. Initialt drabbades många av ohyggliga skador och dog kvalfyllt efter en tid. De som överlevde fick leva med en enorm ovisshet. Ingen visste särskilt mycket om strålning och hur den kunde stanna kvar i marken så folk bodde kvar. Bomberna påverkade flera generationer.

Överlevare utsattes för diskriminering

Så länge Japan ockuperades av USA pratades det inte om bomberna och ingen visste riktigt hur många som dött eller skadats. Det dröjde flera år innan de överlevande fick rätt till gratis sjukvård. Dessutom utsattes många för diskriminering, både socialt och i arbetslivet.

– När du träffar någon för första gången i Japan frågar de snabbt varifrån du kommer. När jag berättar att min släkt är från Nagasaki blir det alltid en kort tystnad. Människor vet inte hur de ska hantera insikten att någon genomlevt bomben eller är barn eller barnbarn till en överlevare, berättar Yukiko Duke.

Rädslan lever fortfarande kvar. Yukiko Duke berättar att arbetsgivare, som betalar för anställdas sjukförsäkringar, kan välja bort kandidater som är från Hiroshima och Nagasaki på grund av rädsla för förhöjd cancerrisk. Hon minns även en kollega från sin tid på japansk TV. Kollegans bröllop ställdes in när fästmannens familj fick veta att fästmön var från Hiroshima och de tvingade honom att välja bort henne. Tänk om barnen skulle få skador?

Dagens atombomber är ännu farligare

Little boy och Fat man hade sprängstyrkor på 15 respektive 21 kiloton. Dagens atombomber är mycket kraftfullare än så.

– Det är viktigt att förvalta den kunskap vi har. Samtidigt måste vi betänka att dagens kärnvapen är otroligt mycket starkare. Fälls en bomb nu kommer det att få konsekvenser över hela världen, funderar Yukiko Duke.

Hon tror att vi måste öka de internationella påtryckningarna mot kärnvapennationerna. Att Sverige inte skrivit under TPNW, det nya förbudsavtalet mot kärnvapen, anser hon är under all kritik.

– Det är en sådan skam för en nation som säger sig vara fredsälskande. Om mormor hade levt idag hade hon varit djupt bedrövad över utvecklingen i världen. Var hennes och alla andras lidande ingenting värt?

Få överlevare kvar som kan berätta om lidandet

75 år efter bomberna finns det fortfarande så kallade hibakushas, överlevare, som vittnar om sina upplevelser. Yukiko Duke är rädd att konsekvenserna av atombomberna börjar bagatelliseras när inga vittnen längre återstår.

– Frågan hålls vid liv så länge överlevare finns kvar. Ju mer anonymt ett lidande blir, desto svårare blir det för oss som inte var med att förstå. Därför är det viktigt att hålla berättelserna och årsdagarna levande, säger Yukiko Duke.

Under kalla kriget växte motståndet mot kärnvapnen och vid dess slut sågs kärnvapen snarast som tabu. Detta tabu har dock börjat urholkas och hot om användning av massförstörelsevapen hörs på nytt. Kanske har tiden gjort att det kollektiva minnet av atombombernas chockerande effekt har försvagats. Enligt Jens Petersson, rådgivare i nedrustningsfrågor på Svenska FN-förbundet, är det därför hög tid att agera.

– Den möjlighet som vi sett till nedrustning efter kalla krigets slut håller på att glida oss ur händerna. Både USA och Ryssland utvecklar nu nya kärnvapen och det vore naivt att tro att vapen med avskräckande syfte aldrig kan användas. Upprustningen måste mötas av en motreaktion, säger Jens Petersson.

Fredspriset 2017 visar att aktivism gör skillnad

En person som kämpar för ett internationellt förbud mot kärnvapen är svenska Beatrice Fihn, generalsekreterare på den internationella organisationen Ican. Hon menar att många länder nu sneglar på kärnvapen som ett uttryck för rädsla.

– Det är mänskligt att söka trygghet i en osäker värld. Samtidigt blir det än viktigare att stå upp för det som är rätt. Nu när det gått 75 år är det extra viktigt att vi uppmärksammar och lär av historien, säger Beatrice Fihn.

Ican är en av de organisationer som oförtröttligt arbetar vidare för global nedrustning. Efter att de tilldelades Nobels fredspris 2017 har kärnvapenfrågan hamnat mer i strålkastarljuset. Beatrice Fihn upplever att fler lyssnar idag.

– Priset visar att aktivism och engagemang gör skillnad och det kan förhoppningsvis inspirera andra. Det värmer att det ibland tröstlösa aktivistandet har gett resultat, men arbetet måste fortsätta. Jag tror politisk förändring kan komma från det ökade folkliga engagemanget.

Sverige ratificerar inte

I dagsläget har 36 FN-länder ratificerat TPNW. Icans mål var att ha med 50 länder till Hiroshimadagen i år. När 50 länder anslutit sig träder avtalet i kraft. Med tanke på den rådande coronasituationen kommer målet antagligen inte uppnås till augusti men Beatrice Fihn är hoppfull om att nå det under 2020. Ett resultat som kommer vara historiskt.

Sverige tillhör inte de länder som ratificerat avtalet. Ursäkterna har varit många – att avtalet inte är tillräckligt, att det är felformulerat, att det riskerar att urholka det äldre ickespridningsavtalet NPT.

– Det är skamligt att Sverige inte stödjer TPNW. Alla dessa argument är bara svepskäl och håller inte. Inget avtal är perfekt men avtalet är inte sämre än något annat avtal. I slutändan handlar det helt enkelt om ifall vi vill att kärnvapen ska vara lagliga eller inte, säger Beatrice Fihn.

Ican har dock inte gett upp hoppet om att få med Sverige. Beatrice Fihn tycker att det är viktigt att utmana regeringens argument och påpekar att det stora folkliga stödet talar för en ratificering. Hon hoppas att Sverige omvärderar efter konferensen om ickespridningsavtalet (NPT) som skulle ägt rum under våren men som nu skjutits på framtiden.

Gräsrötterna är viktiga

Hon poängterar att även om kärnvapenfrågan kännas enorm och oövervinnerlig så finns det mycket som kan göras både nationellt och lokalt, så som att bygga kunskap och engagemang bland gräsrötterna. Något som även den svenska FN-rörelsen tagit fasta på.

– Vid sidan av klimatet ses kärnvapen som en ödesfråga. Vi har en stark förankring bland medlemmarna och kommer att fortsätta att jobba mot inhumana vapen. Förändring drivs av politiska beslut och det finns många politiker att uppvakta för den som vill se en fortsatt radikal nedrustningspolitik, säger Jens Petersson.

————

Denna text är hämtad från Svenska FN-förbundets tidning Världshorisont (nr 2 2020).

Bli medlem eller prenumerera för att få Världshorisont i brevlådan! Tidningen ingår som förmån för FN-förbundets medlemmar. För prenumeration (230 kr per år) kontakta redaktör AnnaLena Karlsson Andrews.